kusten diggar

Ljummen kustluft sveper in genom det öppna bussfönstrena. Den sveker mina trötta kinder som värmts upp an en hel natts bussresa. Utanför fönstret seglar ett bekant landskap förbi. Varm kust. Grön grönska. Centralamerika 2005. Inte alls olikt. 15 timmar pa buss med tva byten gjör mig mör. Den avslappnade reggeatonmusiken gör mig lugn. Folket ser annorlunda ut. Luktar nyduschat och värme. Jag är utomlands. Bergen är det bekanta hemma. Lyckan över att vara framme haller känslan av upprördhet över att min mobil försvunnit under resan borta.
I Bahia de Caraguez star de vita lyxlägenhetskomplexen och tittar ut över havet. Längre in mot havöns hals trängs de fattiga husen med lappade tak. Vi festar men överklassen. Whiskey pa flaket av en bil. Havets vagor beusar i nattens mörker. Jag vill inte lära mig att dansa reggeaton. Det spelar ingen roll hur det tjatar. Sex med kläderna pa är längre än vad jag kan sträcka mig. Jag snackar spanska och syskonen bredvid mig flytande amerikanska. Pa semester fran plugget i USA. Slaggar i kompisens vindssvit pa toppen av ett vitt lyxhus. Pengar fattas nog inte här. När solens stralar stekt färdigt mot mitt vika skinn lockar andra stränder.
Turistporren har nott sin topp i Canoa. Husen av bambu flirtar med vara ögon. Den vita sanden pa vägarna lockar mina fötter att skippa sandalerna. Strandbarerna kastar ut svängiga toner. Surfarkillarna har seniga kroppar med rutor pa magen. Sanden letar sig in i minsta lilla klädesplagg. Dethär är semesterparadiset i en liten ask.

Wikis och maktpositioner i en jul utan snö

Sahar det varit jul igen och jag är full av skriv i fingrarna. Tror jag ska börja med självaste julafton som egentligen inte är nagon festdag här i Ecuador. Men min handledare hade dragit igang en fest tillsammans med en skola som halls av FIIS. Mamma Carmen hade fatt uppgiften att laga mat. Festen i sig var jättetrevlig. Precis som jag gäo i Sverige at jag mig proppmätt samt tittade pa killarna pa FIIS vanliga gamla langdragna tal och en uppvisning i traditionell dans. Sedan dansade alla och denna gang var barnen de viktigaste som fick dansa i mitten. Till lunch cerverades det en mastig bönsoppa till alla samt matvete med ost och bröd. Efter den allmänna cermonin gick Asas och min familj med upp pa FIIS för att genomlida ännu en matcermoni med den mat Carmen tagit med. Denna inleddes genom att Delia, som jobbar pa FENOCIN i Quito men är fran Saraguro, höll ett tal om Asa och mig och tackade vara familjer som tog emot oss. Vi kände oss väldigt välkomna och faktum är att det bara är Delia som visar intressa för oss när FIIS samlas. Det var hon som sett till att vi hamnat här. Sedan bärjade de andra halla tal om den viktiga politiska processen alla runt bordet bidragit till. Da uteslöts helt plötsligt Asa, jag och vara familjer da vi inte alls varit delaktiga i nagon politisk process. När maten kom in blev det en väldig ritual. Innan skalarna fick ställas pa bordet skulle de cirkulera mellan händerna pa de viktigaste personerna i organistationen. Det var Potatis, mote (majs), ett marsvin som alla skulle dela pa, ost och bröd. En som jobbar i organisationen började ösa upp mat i stora lass. Den första tallriken med potatis, en stor bit ost, marsvin och en stor bit bröd gavs till kandidaten till kommunvalet. Han tog emot den och gav den till ordförande för FIIS som gav den tillbaka till kommunkandidaten. Tydligen är det en väldig prestige i vem som far mat furst. Alla tallrikar gick samma väg genom händerna pa kommunkandidaten, till ordförande och sedan till de viktigaste personerna i FIIS. I tur och ordning. När bitarna marsvin minskat radikalt och bötjat delas, likasa osten och brödet bärjade andra personer i FIIS fa sina tallrikar tilldelade sig samt vara familjer. Absolut sist när allt bröd och marsvin var slut fick jag och Asa vara tallrikar. Jag var oerhört frustrerad över denna tydliga hirearkiska uppdelning som visade sig i en banal matcermoni. Fran första början var denna fest en idé som kl¨ckts av min familj och som endast avsettde Asa, mig, vara familjer och handledare. Da min familj fragat FIIS om ekonomiskt stöd för festen var det de som drog igang den och gjorde den till sin fest för att de skulle kunna finansiera den. Nu satt allts vi som egentigen skulle ha varit ärade gäster längst ned pa maktstegen och slickade de andras fat. Saliven de lämnat efter att girigt ha slevat i sig den fina maten hade en besk smak av falska ord om solidaritet och dela lika at alla. Min respekt för FIIS minskade i takt med att jag insag att Asa och jag bara är sma fläckar i hörnet som kommer och tittar pa och beundrar den stora maskulina politiska process som dessa mäcktiga män starkt ochansvarsfullt, pa ett sätt som bara män kan, lyckas föra framat.
Snäll som pappa Miguel är gav han sin lilla marvins köttbit till mig och sade lär dig att äta marvin. För första gangen pa ar stoppade jag en seg bit kött i min mun och tuggade. För visst ville jag ta tillfället i akt och smaka av den omtalade fetmaten marsvin da jag troligtvis bara firar jul i Ecuador en gang i mitt liv. Precis som jularna i Östa blev magen mätt och rund. Den traditionella kjolen anaca satt at hart runt min midja. Mamma Carmen och jag letadre reda pa en säng och vilade middag precis som det ska vara pa jul. Matkoma och mys i soffan.
Juldagen firades med mässa i kyrkan. Den var smockfull. Bade kvinnor och män talade i talarstolen. Det sjöngs sanger till inspelad musik som var upppoppad som sjutton. Jesusbarnet sod placerad i en stor krubba gjord av naturens växter samt dakorerad med lampor som blinkade i tusen olika takter. Massor ljus tända ljus konkurrerade om julstämningen tillsammans med kyrkans lysrör. Pakostade blommarrangemang var utplacerade i hela kyrkan precis som vid alla andra söndagsmässor under aret. Det var bade sämningsfullt och osmakligt pa samma gang. Att Ecuador är ett fattigt land syns inte under ett besök i kyrkan. Religionen är allt nagot som är värt att lägga pengar pa när folk väljer att olagligt imigrera till USA för att söka sig en bättre tillvaro.
Pa eftermiddagen satt jag och Carmen och handarbetade i hennes säng. Jag berättade en historia om hur jag pa morgonen skulle frakta maträtten tamales pa bussen till hennes barn i Saraguro. Hur jag bett busscaffören att vánta en snabbis pa att jag skulle springa av bussen och ropa pa Asa. Hur jag sprungit där och ropat pa en ASa som redan akt medan jag sag bussen rulla igäg med familjens tamales. Hur jag sprang i den stekande värmen med en underkjol som begränsade mina steg för att inse att bussen var langt bortom räckhall. Hur jag senare hoppat pa en annan bil för att se att bussen med mina tamales star och tankar. Hur jag slángt mig av bilen i jagkten pa tamalesana för att pringa rakt i famnen pa en wiki (man som klätt ut sig till jul) som ville ha bade mig och pengar. Hur jag sprungit upp pa bussen och greppat min pasa, sprungit iväg i riktning mot Saraguro med en wiki som haänger mig i hälsenorna och vill ha mig samt det jag har i pasen. Jag berättade om hur han bett om att bära min pasa och jag sagt att det gör jag bäst själv. Jag berättade om hur han bönat och bett om att fa bara en av det jag har i pasen men jag sagt att det är till min familj. Om hur jag stängde porten i näsan pa honom da han ville föjla med in i huset i Saraguro. Carmen skrattade pa det glada flamsiga sätt som hon gör när hennes barn berättar historier. Hon kunden inte fa nog av mina äventur med wikisarna, hur de vill dansa med mig och bli fotade med mig. Jag blir varm om hjärtat när jag inser att jag blivit en del av familjen som gar att vara avslappnad och glad tillsammans med.

Nu är det jul i byn

Nu sitter jag och skriver i nyköpt traditionell hatt. Jag hade egentligen inte alls tänkt köpa hatt men turisthatten jag gatt runt i tills nu kändes allt för trist och att ga utan hatt i denna stekande ekvatorsol är inte pa fraga. Asa har gatt utan hatt tills nu med flagnande harbotten som resultat. Sa vi traskade in i en liten klädaffär här i Saraguro och köpte oss en varsin hatt för $11 var. Inte alls sa dyrt som vi hört talas om.

Nu har det varit jul i dagarna tva i bade min och Asas by och vi har deltagit pa bada festerna. I min by var det rätt bra drag med levande musik och barn som dansade och lekte och ungdommar som söp sig fulla. Till skillnad fran sverige där julen är en familjehägtid firas den pa Ecuadors landsbyggd tillsammans med byn. Flickorna var uppklädda i vackra kläder och pojkarna var utklädda till djur och valdnader. Könsskillnaderna stora med andra ord. När flickorna dansade var det vackra inövade uppträdanden och nar pojkarna dansade skuttade de omkring. De som hade buskliknande dräkter ruskade dem sa att mossan de var gjorda av svängde at alla hall. Jag blev uppbjuden av en valdnad som kallas Wiki. Det var riktigt kul att skutta omkring inför byns alla glada och nagot häpna ansikten till spelande trumpeter och trummor som gjorde att det spratt i hela kroppen. Efter en gemensam lunch som bestod av ris tillsammans med potatis som kokats med kött begav jag mig till mitt hus för att träffa Carmen som atervänt fran Saraguro efter att hemtat hem den traditionella anacan (kjolen), blusen, underkjolen och halsbandet till mig. Hatt blev jag utan men pa kortet jag lägger upp har jag satt pa mig hennes hatt för att utstyrseln ska bli komplett. När vi atervände hölls en cermoni och nagra tal. Sedan blev det ringdans tillsammans med den vuxna delen av befolkningen. Den liknade varan midsommardans nagot till skillnad fran att det knappt var nagra barn som vagade sig in i dansen. I en mindre mittenring dansade de viktigaste personerna i byn tillsammans med ordförande (el presidente) som hade sin maktstav med blommor pa i högsta hugg.

Efter dansen intogs honungssoppa med bröd. Den fuktiga och kyliga dimman som de senaste eftermiddagarna letat sig upp i bergen i Oñacapac jagade oss hem innan dansuppträdandena hade börjat. Men julen i Oñacapac var minst sagt lyckad. Annat var det i Tuncarta där Asa bor. Den festen hade mer en picnickänsla där folk satt och at samt spelade boll hela dagen. Inte förrän pa eftermiddagen drog det igang med lite uppträdanden som skolbarnen i de olika klasserna övat in. Men festen var stundtals mysig da vi försiktigt socialicerade oss med den minst sagt lugna byn. Jag lärde känna en liten flicka som i sina traditionella kläder sag ut som en liten docka. Hon stod tillsammans med nagra andra barn som vi hängde med ett tag. Jag tog upp henne och satte henne i mitt knä. Snällt och fint utan att protestera satt hon kvcar och plockade med mina fingrar. Med den lilla vänstra handen greppade hon mitt pekfinger sa att bara fingertoppen och nageln stack ut. Den stoppade hon i munnen för att bita lite pa för att sedan trycka min pekfingernagel mot sin högra handflata. När hon gnitit min nagel mot sin handflata ett tag sag jag att hon hade en liten röd prick där hon tryckt in mitt finger som säkert kliade. Kanske ett litet loppbett.

Jag har märkt en viss skillnad jämfört med Sverige da man här släpper sina barn fört att springa fritt precis som hundarna. I Sverige är det ständig övervakning över de sma som varje gang de gar utom synhall verkar närma sig döden. Tillexempel sa gick den lilla flickan jag träffade i Tuncarta helt "lös" och sag egentligen rätt ensam ut även fast hon studntals gick med andra nagot äldre barn. Ocksa pa festen i Oñacapac tog jag och Asa sällskap med min "boror" Juan och hans systerbarn som ocksa heter Juan. När Asa och jag ätit lunch sag vi att stora Jaun letade efeter den lille. Vi blebv gensat oroliga över att den lilla tvaaringen gatt och ramlat ner för ett stup och att vi skulle fa ta del av en familjetragedi. När vi letat igenom hela festan utan resultat sade Juan den store att han säkert bara var och lekte nagonstans. Han verkade obernekligen rätt obekymmrad. Väl hemma för att möta Carmen, ett möte jag da fasat lite inför ("Vart är Juan?" "Jo vi tappade bort honom") satt den lille och lekte pa marken bredvid Carmen som glatt stod och tvättade. Inte alls arg över att hon hittat den lille ensam pa väg hem fran en fest han tröttnat pa.

Ett annat exempel är igarkvall när jag, Carmen, Sisa och barnbarnet Danilo satt och lagade mat och at en hel kväll inne i den varma stugan i tron att lillebror Daniel var ute och lekte i mörkret och kylan. Sisa ville ga ut och leta när vi ätit upp men Carmen menade att det var för kallt. Istället började hon och Danilo leka i sängen som star inne i det provisoriska andra rummet som gjorts för att göra den enrummade stugan till en tvarummad suga. Kan ni gissa vad de hittar där om inte en sovande Daniel. Han var da inte alls ute och lekte som Carmen hade fatt för sig utan hade sovit sa sött i den lilla stugan hela kvällen. Det är ända en rätt skön syn pa barnen och samtidigt sm de leker och har kul är de anda rätt ansvarsfulla. Sisa som är att ar är en riktig storasyster at Daniel som är fyra och ett halvt. Hon hjälper ocksa till att städa tvätta och hämta saker Carmen behöver i Köket. Da ska ni inte tro att det bara är för att Sisa är tjej hon är göra allt detta. Nej Carmen har även uppfostrat storebror Brauley att laga mat, sopa, tvätta och bädda sängen sa att det ser ut som att man ärpa ett hotell. När han är hemma duger inte min bäddning utan da är det ombäddat när jag kommer tillbaka till min säng efter frukost. Nej, Carmen är en bra mamma som när jag pratat med henne verkar ha rätt bra insikt om omämlikheter mellan kön. Men sa finns det ju en och annan av sönerna som inte lyfter ett finger i koket och bara blir cerverad.

Glass och lucia

En helg i Cuanca för att träffa mina fina vänner Johanna och Linnéa. Under den helgen han jag äta tre glassar, pizza och burritos. Vi provade även danspulsen i denna stad som för övrigt var otroligt vacker med hus smyckade i den bästa kolonialkonst. Men inget lever upp mot dansen i Quito. Dessutom kostade det pengar och ga in och betala hade inte vi snala svenskar lust att göra. Nej, vi betalade oss in pa ett mystiskt endollarsställe där de som jobbade där höll pa att dirigera oss vad vi skulle göra. "Sätt er här" "Kom upp och dansa". Vi drogs upp i dansen av en olika killar som alla efter att tag blev för närgangna. Det bästa med Cuancahelgen var förstass sällskapet. Vi mös och sjöng luciasanger pa det hostel vi hyrde. Det var rätt läckert att sitta i parken i gassande sol och sommarklänning pa självaste luciadagen. Ecuador kläds med bliknande julgranar och det spalar ingen roll hur mycket jullatar de spalar, julstämningen uteblir med den varma solen och de gróna gräsmattorna och bergen.
Nar Asa och jag satt pa bussen pa väg hem började det spalar en väldigt bekant sang. Det dröjde inte mangaminuter förrän jag kom pa att det var Roxette pa spanska. Helt skumt att sitta pa en buss i Latinamerika och lyssna pa musik som är sa starkt knuten till svenskt 90-tal.

En bymötebetraktelse

Sitter pa mitt första bymöte i kyrkan i Oñacapac efter att ha bott i byn i en manad. Har inte fatt tillfälle att ga innan da mina förärdrar inte informerat mig innan om att det är. De är mest vana vid turister som antagligen inte är intresserade av bylivet pa det sättet. Klockan är atta pa kvällen och vi brukar närma oss sängen vid denhär tiden i vanliga fall. En kille jag känner fran min organisation FIIS gar upp och ner längs gangen och pratar om jord och analfabetism. Saker jag inte förstar da de är pa kichwa. Min mamma Carmen sitter bredvid mig och viskar da och da vad han pratar om. Vissa ord förstar jag da spanskan blandas in i det traditionella spraket. Tva killar hánger mot ett bord pa altaret. De haller ordning genom att nagon hang tysta ner den mumlande församlingen. En muskulös dalmatiner med lätta prickar gar fram och tillbaka i kyrkan. En bra stund star den pa altaret och tittar ut över församlingen. Bredvid mig och Carmen sitter nagra damer med stickor och garn och handarbetar. Vi sitter tätt pa den lilla träbänken vilket gör att stämningen blir gemytlig. In i kyrkan har ocksa papppa Miguel kommit och strax efter hundn Exi. Jag blir stalt över familjens hund som just nu hälsar pa kvallens första talare da en kvinna jag inte känner igen för tillfället tagit ordet. Efter att ha vandrat runt lite lägger sig Exi lungt pa altaret och myser med stängda ögon medan dalmatinern vaktar mer rastlöst bredvid. Ett litet barn bakom mig krafsar mig i byxlinningen.
Lukten här inne paminner om busslukten. En sval frisk vind som sveper in blandas med lukten av jäst, gamla kläder, smutsig hud, ingnodda säten och alkohol. precis som när jag sitter pa den skakiga bussen med öppna fönster som tar mig fran möten med FIIS i orten Saraguro till min by Oñacapac.
Hunden myser, damen mellan mig och Miguel jäspar, kvinnor handarbetar, barn leker och gnäller och FIIS killen pratar om staten pa blandad kichwa och spanska. Damen mellan mig och Miguel tittar nyfiket pa mig som sitter här och skriver. Hon fragar honom om mig och hör att hon nämner den vanliga fragan ¿soltera?.
Hunden har ihoprullad somnat pa altaret. Damerna bredvid mig har tappat intresset av den pratande FIIS killen. De har all uppmnärksamhet pa en bäbis som guppas till sömns. En ¨ldre dam med glada linjer i ansiktet och stort leende skrattar till och doppar ansiktet i händerna när den talande FIIS killen gar förbi. Han besvarar hennes leende med sin blick och hon tittar avundande pa honom. Av alla människor i den fulla kyrkan verkar det vara hon som lyssnar mest. Da och da rör hon munnen som att hon medhallande mummlar nagra ord.
En frisk doft av eucalyptus blandad med röklukt sveper in i kyrkan. Carmen somnar till en stund pa min axel. Jag lägger armen om henne och hon lutar sig närmare mig. Vad jag hört om att ecuatorianer har svart för närhet stäsmmer inte i min familj. Miguel och damen bredvid honom har somnat rakt upp och ner pa den harda bänken. Den ena med hatten pa topp oc den andra med hatten hängande över ögonen.

Sa drog det igang

Bossarna Asa och Delias besök i Saraguro satte eld i röven pa vara handledare. Imorse träffades vi som vanligt för att planera veckan. Ett möte som brukar ta max en timmeoch sen är vi klara. Men denna dag fick vi en noggrann och fin presentation av hur FIIS är uppbyggt och hur de olika är uppbyggda. Jag förstod det mesta som sades vilket jag är väldigt glad över da jag upprepade ganger fatt höra av handledaren Pepe att jag har problem med spraket. Jag är ocksa glad över att jag är sa fragvis som jag är da jag fick tillfälle att visa bade mina spanskakunskaper samt att jag var intresserad av deras arbete genom de manga fragor jag ställde. Helt klart en mycket bra förmiddag.
Efter lunch fick vi besöka centrum för utbildning, efter att ha bett om det. Vi ville gör en planering med dem för kulturellt utbyte. Vi blev visade till ett klassrum som det snart började ramla in elever i. Anita som jobbade där sade att hon gärna ville att vi skulle lära ut engelska. Da vi redan har det och känner att vi är i Ecuador för att göra andra saker ocksa föreslog vi att lära ut lite om Sverige och Europa. Hon var väldigt pa pa förslaget. Engelskan fick vi börja med redan pa en gang da eleverna var intresserade. Denna lektion blev väldigt skön och avslappnad och lärarinnan Anita var pigg pa att fraga om vad orden hette pa svenska samt säga den pa kichwa ocksa. Det blev en kallass med fyra olika sprak. Kan verkligen kallas kulturutbyte vilket är ett av syftena med hela praktiken.
Efter engelskaklassen gick vi till en annan organisation, Wampra (ungdom pa kichwa, som vi pratat med tidigare. De vill ocksa ha workshops och är främst intresserade av genus och alkohol. I januari ska vi ses igen för att pressentera ett förslag om en alkoholworkshop. Nu börjar det hända grejer och vara knappa heldagar av arbete har helt plötsligt förvadlats till heldagar da vi kommer att göra saker med FIIS, planera engelskalektioner samt workshops. Lärorikt och kul! Asa och jag tog en glass i parken för att fira!

¿Tienen dineros?

Tillbaka i Oñacapac och Saraguro efter nagra underbara dagar i Quito. Var resursperson Asa och Delia som jobbar pa FENOCIN som kommer fran Saraguro var här och hälsade pa för att reda ut läget mellan oss och organisationen. De besökte även vara familjer för att se hur det var där. Vi at alla fem, Asa parkamrat, Asa resursperson, Pepe handledare och Delia hemma hos mig. Det var jätte mysigt och min mamma berättade för dem att de trivs med mig och jag berättade ett jag trivs med dem. Asa resursperson sov ocksa i mitt hus och var förundrad över hur bra jag hade och vad söta smasyskonen var.
Sen kom vi till mötet med handledaren Pepe och viceordförande för FIIS. Den andra studerar och har sällan tid med oss, det är tal om att vi ska byta vid decambers slut. Tydligen hade han blivit vald mest för att han behövde ekonomiskt stöd. Detta möte var mindre tillfredställande. Jag hade förväntat mig att situationen med att vi inte blivit introducerade i organisationen skulle kunna redas ut bara vi fick fa fram vad syftet med var praktik var samt att problemet med att vi inte gjorde sa mycket saker oxksa kunde redas ut bara det lades fram pa bordet av personer som var mer insatta än vi. Dock fick vi bekräftat för oss att det är sa att FIIS är väldigt upptagna just nu med den politiska kampanj de för inför det kommande presidentvalet i landet. Och nej, även om detta är intressant för oss verkar det vara för mycket jobb med att introducera oss i denna. Varan handledare Peppe, som faktiskt är rätt bra under de fa timmar om dagen han lägger ner pa oss, lade ocksa fram att han tyckte det var jobbigt hur han blev bemÑott av andra i organisationen da han kom med oss. "Jaha, kan de inte stödja oss ekonomiskt, da är det ju slöseri med tid och pengar att arbeta med dem"- verkar vara den allmänna inställningen. Förvisso har jag redan kännt pressen av att kunna bidra ekonomiskt men att det var sa han blev bemött i varat sällskap var chockerande. Nej, sa sa vidare välkommen kan jag inte säga att jag känner mig i organisationen. Ända mindre nu efter att fatt höra det direkt fran dem. Viceordförande hade en allmännt irriterad röst när han pratade inför Asa och Delia. Han började med att förklara att vi kan tillföra mycket i arbetet med hälsocentret men kom sedan in pa att de maste skaffa hästar som vi kan rida pa. Da var vi ater bara turister som maste underhallas med tis och pengar osm inte finns.
Men visst finns det ljus i vardagen. Vi har träffat pa endel människor som är intresserade av ett utbyte med oss och det är nu dem vi ska ta kontakt med pa egen hand. Drömmen om att fa en klar bild av vad en organisation i Ecuador jobbar med och hur kan jag kanske lägga pa hyllan men Asa och jag far köra pa med att planera workshops i viktiga ämnen samt kontakverka pa egen hand. Men det jag tycker är mest trist är just att jag kom hit med inställningen att workshops inte är det viktigaste i min praktik här just för att jag inte vill att det ska bli: Väst lär syd lar kursen heter "Lär AV syd". Men ärligt talat vet jag inte om jag hade sa mycket förväntnigar alls och ärligt talat vet jag inte om jag var sa klara över syftet heller därför kan jag heller inte vara sa besviken. Jag far iallfall bo i en underbar familj och lära mig hur livet ser ut för smabönder som bor i Ecuador och det är ju inte fy skam det heller.
Jag har ocksa en helgresa att se fram emot till staden Cuanca för att träffa pa mina underbara vänner jOhanna och Linnéa. Det ska bli underbart att ses igen da det var tyngt att lämna alla fina klasskamrater i Quito.

Ett bekant liv fangar mig

Ater igen spetserar jag pa gatorna i Quito. Solen skiner och det är ruskigt skönt. Stadens brus lägger sig som ett tryggt och bekant lager av bomull runt mina öron. Känslan av att vandra runt i en stad där jag vet att jag har minst tolv andra vänner inom räckholl är underbar. När jag gar pa gatan i den ljumma eftermiddagssolen känns det som att jag har en vardag i Quito. Efter nagra veckor pa landet tyr sig denna stad liknande städer jag tidigare levt i. Inte minst Cork pa Irland som trots att den var ett ham för mig i fem manader ända var utomlands. Detta är ännu en utländsk stad som ter sig bekant och som visar sig skulla kunna erbjuda ett liv med utekvällar, cafébesök och proenader precis som vardagen för mig vanligen ter sig. Men jag ska inte bo i Quito och jag gillar livet pa landet men att leka med tanken om att sträva mot det som är mest bekant kittlar skönt i min kropp.
Det var som väntat underbart att träffa mina tio andra reskamrater samt resurspersonen Asa. Skönt att lyssna pa att alla upplever vissa brister och svarigheter med organisationer och familjer samt kul att fa en bild av hur de lever. Mina vänner som själva rakat ut för loppbett lyckades konstatera att även jag har en rand av röda prickar langs byxlinningen pa ryggen. Och de mest envisa röda prickarna pa mina handleder kan jag inte längre placera i gruppen solexemprickar. Nej, de har orsakats av de sma lantlivslopporna och tidigare definierade myggbett vid anklar och ben far aäven de placeras in i kategorin loppbett. Ja, det var bara att traska iväg till apoteket och köpa en tval som ska ta kol pa dessa djur. Problemet är väl bara att de snarare bor i min säng och kanske klader än pa min kropp. Kanska är det tid att lära mig att bli ett med alla naturens djur, även de minsta.
Orsaken till varför jag är här är att FENOCIN fyller 40 ar och det var firande igar. Kul att dansa lite med handledarna samt även träffa ecuatorianer som jag träffat pa i Malmö da da var där som praktikanter. I den Ecuatorianska kontexten var de mycket mer framat och pratsamma. Men en orsak kan ju vara att vi nu helt plötsligt har en gemensam historia och gemensamma erfarenheter att dela.

Olika viljor

Idag besökte jag, Asa och handledaren Pepe en skola i min by för att planera engelsaklektioner. Asa och jag tycker att det är ett bra sätt att lära känna folk pa och fa kontakter. Var vilja är att helst undervisa för ungdomar och max tva ganger per vecka sa att vi far tid att för sant som mer har med organisationen att göra.
Läraren pa skolan var jätte glad att vi kom och hade dock en annan vilja än oss. Sa hade även Pepe. Det slutade med att vi nu har planerat in en engelskalektion, á en timme, per dag för barn fran 8 till 15 ar. Det är inte hallbart i langden da det tar nagra timmar att planera varje lektion. Helt plötsligt blev vi engelska lärare pa heltid.
Nar vi var pa filkeprojektet igar var alla mana om att visa sitt fina budskap med det. Som sa manga praktikanter rakar ut för ville FIIS att vi skulle hjälpa dem att söka pengar till projektet da det var det som fattades. Jag tycket det var lite jobbigt att fa den pressen pa mig som att min vistelse här inte skulle vara nagot värd om jag inte kunde hjälpa dem ekonomiskt. Asa och jag har iallafall pratat om att vi kan försöka kontakta Naturskyddsföreningen eller WWF. Det kan ju pa ett satt vara kul att lära sig hur man söker stöd. Det ar ju en stor del av vad FIIs gör eftersom allt hanger pa att det ska finnas finansiärt stöd. Men ska vi göra det gar det ju inte att syssla med engelska twentyfour-seven.
Vi far se hur det blir. Imorgon ska vi traffa första klassen. Det ska bli spannande. Pa fedag kväll far vi till Quito för att ga pa möte med FENOCIN. Da far vi antligen traffa klassen igen och höra hur alla haft det. En efterlängtad tripp för alla oss tolv!

Bergsutflykt med smak av blabär

Nu minna vänner ska ni äntligen fa se en rejäl massa bilder fran Ecuador!

Igar var jag och Asa pa utflykt med FIIS till ett fiskprojekt. Vi akte buss till en annan by och fortsatte sedan ut pa landet upp i bergen. En bra bit bort fran alla andra hus bodde en familj som jobbade med fiskodling, bavaring av och aterplantering av naturen. Fiskarna som odlades var till for att aterplanteras i floderna som blivit utfiskade. Vi Vandrade langs en vag som de som gar till fots till orienten gar pa. Den var lerig och gropig. En avstikcare upp i bergen ledde oss till buskar med rika bär. Ni ser dem pa bilden ovan. De smakade precis som blabär och jag tror att det kan ha varit en form av dem. Uppe i bärgen stotte jag pa manga nyplanterade skott av björkar och tallar. Tydligen höll dessa trad pa att försvinna fran bergen och bahovde aterplanteras. Mannen i röd hatt var en av dem som jobbade med projektet.

Växterna till höger tycker jag ser ut som sma eldar.

I bergen fanns ocksa mycket mer vackra blommor och växter an det gör pa den odlade mark som jag babor just nu. Här ser ni min handledare Pepe och en annan som jobbar pa FIIS plocka med sig olika växter hem.

Jag fick sitta langst fram och prata med busschaffören pa vagen till bergen.

Kortet med mörka molnäar fran orten Saraguro. Det ar i närheten av där min familj har sitt hus. Bilden ovan visar min by Oñacapac en molnig dag.

Cafét pa bilden är Asas och mitt favoritcafe. Där jobbar en butter gammal gubbe som alltid gar runt med utstickande underläpp.

I köket star Asas mamma Rosa och lagar kol tillsammans med sin syster Maria. Detta är efter en minga som vi hade tillsammans i lördags da vi ransade nagons aker fran ogräs.

Sista bilden visar mig och min pappa Miguel nar vi en het solig dag hackar oss igenom majs och bondböneplantaget för att utrota det fran ogras.

Handlingskraftiga

Igar var Asa och jag riktigt trotta pa att bara bli runtvisade pa tyristaktiviteter och inte fa nagon inblick i vad organistationen gor. Hittills har vi bara traffat handledarna ett par timmar pa eftermiddagen och ovrigt tid har vi hangt med vara familjer. Efter att ha suttit och klagat pa en parkbank over hur slappt det ar och hur lite vi vet om organisationen gick vi till ett cafe och skrev ner en handlingsplan for vad vi vill gora och vad vi vill fa fram till handledarna. Denna lamnade vi idag pa eftermiddagen da vi traffade dem och iallafall den ena, Pepe, tyckte att det var jatte bra att se vad vi vill. Han sade att han hade haft svart att se det innan.
Da en av sakerna vi skrivit upp i planeringen var att komma igang med engelskalektioner som vi pratat med nagra personer om innan. Jag traffade en larare pa mingan forra helgen samt en annan som jobbar pa FIIS som var mycket possitiva till det. For att komma igang med en planering gick Asa och jag till visepresidenten for FIIS som bor i min by. Han var tacksam for att vi kom och for varat initiativ och tog pa sig att ta reda pa mer om nar och hur. Vi blev inbjudna p ett mote pa eftermiddagen samma dag men tyvarr blev det inget av det for de var valdigt fa som kom. Dock fick vi aven prata lite med presidenten for FIIS. Han berattade att ett stort problem i byarna var migrationen och att problemet vilar pa faktumet att Ecador inte tagit del av den globaliserade varldens takniska framgangar samt att pengar fattas och att marknaden ar svag for det som produceras. Jag skrev tidigare att manga jag traffat ar stolta over att de inte anvander maskiner i jordbruket. Detta ar en paradox da det tunga kroppsliga arbete som smabonderna har belastas med bidrar till fattigdomen. For att halla ett litet falt med majs i schakt fran ogras kravs dagars arbete. Tyvarr gar det ju inte att forneka att effektivitet bidrar till att mer mat produceras och att bonderna avlonas mer samt att fler munnar mattas. Men vill vi verkligen att jordbruket ska bli en industri som i Sverige? Kenske finns det en gyllene medelvag.

Vissa manniskor blir branda av solen da den ar stark. Jag far eksem. Ett sar pa varje hand fran ett stadigt grepp om hackan. Och handleden full av sma allergiska prickar av solen och varmen. Jo, det ar gassande hett har pa dagarna. Den omtalade kylan och de regnida dagarna har lost med sin franvara vo¡ilket iochforsig ar skont. Man oj vad varmt det ar att hacka i jorden under gassande sol.
For ett par dagar sedan fick jag prova pa att mjolka en ko. Jag forsokte furst med att forsiktigt och fint massera frem mjolken men resultatet blev att det mest foll ner gammal spenhud och smuts i spannen. Efter att ha studerat proffsen lite kom jag pa att man ska trycka uppat for att fa ner mjolken i spenan och sedan dra ner hort. Ja, jag hoppas att kon inte tar illa upp men det kanns inte snallt att slita och dra sa. Vad som heller inte kandes snallt var att lilla kalven fick komma och ta nagra sug pa varje spena for att sedan bli bortsliten igen. Da var det tycligen lattare att fa ut den sista mjolken. Hur som hellt tycker jag anda att folket i min by och saker de i de andra ocksa ar valdigt mana om att djuren har det bra. Djuren har slipper inte sta ihoptrangda i ett stall dag ut och dag in. De gar ute och betar men dock ar de for de mesta bundna runt en stolpe och flyttas runt till olika plattar dar det finns betesmark. En hast som jag gar forbi om dagarna ar oerhort smal. Sa att jag riktigt kan se hoftbenen sticka upp och ut dar bak samt varje revben. Pa manga hundar ar revbenen ocksa synliga men hundarna ar losa och glada och for ovringt varkar de andra djuren valmatade med gras och grodor.
Igar nar jag gick pa vagen i min by ropade nagra personer som arbetade pa sin aker om jag ville komma och hjalpa till. Visst ville jag de da det var ett ypperligt tillfalle att lara kanna folk. Jag fick en hacka i min hand och borjade arbeta. Nyfikna fragor om sverige och sjalvklart den vanliga fragan om jag har pojkvan eller inte. De fragade om man har maskiner i jordbruket i Sverige och jag svarade ja samtidigt som jag med en vissad skeptism berattade att jordbruket i Sverige ar en industri. Och det kan jag saga att manga jag pratat med har med stolthet berattar om att inga maskiner eller kamikalier anvands samt att manga produkter som anvands i jordbruk och kulturarva ar naturliga.
Nar jag jobbat en liten studn med deras jord och smapratat lite kommer en person ut pa akern med en stor flaska lask och brod. Tillsammans sitter vi pa akern och fikar lite innan jag blir tackad efor hjalpen och bar min vag. Jag blev mycket glad av denna spontana inbjudan aven fast det var jag som hjalpte till. Misstanker att det var min ansats pa mingan som oppnade dorrarna lite mer.

Grattis Sofia!

Idag fyller min alskade vän Sofia ar. Da du är i Argentina och jag i Ecuador kan vi inte träffas for att fira. Den pressent jag kan ge dig nu ar narga bilder pa mig som du kan studera noga for att minnas att du har en Shalon i samma kontinent som dig som tanker pa dig och saknar dig mycket.

Pa den forsta bilden ser du mig och min lillasyster Sisa framfor oppnaspisen i mitt hus. Lilla vovven ar familjens lilla perrito. Kan du gissa om jag ar glad att vi har en hundvalp?

Bilden till vanster ar jag pa en tursitsevardighet som vara handledare tog med mig ocvh Asa till. Det ar la baño de inca. Dar inkafolket renade sina sjalar.

I bakgrunden pa bilden till höger syns byn Oñacapac dar jag bor.

Hall til godo med detta till vi ses och kan fira med ett riktigt patry!

Hacka och spade genom stenig jord

Med jord i byxorna och itslitna hander vandrar jag hem efter en dags gemensamt arbete i byn.Minga kallas det och ar en obligatorisk aktivitet som alla familjer i byn ska bidra med pa lordagarna. Idag gravde vi ett dike som det lades ned en vattenledning i samt en djup grop dar vattnet skulle samlas. Det var min forsta minga och jag gillade det. Det var lul att arbeta tillsammans med byborna och ett bra satt att lara kanna folk. Visst var det mycket tid som jag inte pratade med nagon utan bara gravde och log mot folk men ibland fick jag olika fragor om Sverige och vad jag gjorde har. En person som jag traffat pa organisationen tog meg med till sin kryddtradgard for medicinnvaxter som han stolt visade upp.
Det var aven skont att ta i lite med hackan och spaden. Nar vi arbetat nagra timmar var det gemensam middag da alla fick en stor talrik med ris och en rora med fisk och pasta.
Igar var det fest med familjen. Flera av barnen var pa besok och kvallen till ara hade foraldrarna slaktat en kykling och tva marsvin. Kycklingen tillagades i en soppa och marsvinen grillades i oppna spisen i mitt hus. For ovrigt ar det allas hus nu for jag har vbisat att familjen ar valkommen att sova dar och de har med gladje antagit erbjudandet. Igar bar vi in bord och stolar i huset och at framfor den oppna brasan. Det paminner bade lite om Norrkoping dar jag bjod in en massa venner till mat i min lilla lagenhet samt om opsta dar familjen samlas i ett hus med oppen brasa for att umgas och ata. Jag fick ata agg, ris och sallad nar de andra at kott. Snall familj som ger mig vegetariskt.
Igar var jag och Asa aven med varan handledare Peppe till en annan by. Dar halsade vi pa en folkhalsoklinik som finansierades av staten. Det var en doktor poch en till peron som jobbade dar. De kontrollerade halsan pa barnen och de gravida, vaccinerade och informerade om halsa. Valdigt kul att se att det finns sadana kliniker som ar sa viktiga.
Pepe sade att han ska ta oss till orienten, regnskogen, Amazonas, for nagra dagar om vi vill det. Jag skulle tycka att det var otroligt kul. I den byn vi besokte bor det manga som jobbar i orienten. Det tar en dag att ga och sex timmar med bil. Det ar tydligen inte ovanligt att ga.

Bergsbestigna hander mot dammigt tangentbord

Uppfoljning fran forra inlagget. Hur ska det ga med min familj. Blir jag kvar i ett lyxhus med en familj som ar helt underbar eller flyttar jag till okand mark for att leva ett liv som ar mer vanligt for ecuatorialner? (Min handledare hade namnligen hittat en annan familj till mig i en annan by). Sager min mamma att jag far bo kvar bara for att vara snall eller for att hon vill ha mig? Vill jag sjalv prova pa det mer tuffa livet snarare an att leva som en prinsessa med uppen spis och elektrisk dusch? Efter mycket grummlande over vad jag och vad jag tror att min familj vill tog jag tjuren i hornen och opratade med min mamma Carmen. Nar jag berattat att det finns en annan familj gjorde hon klart for mig att det inte var nagra problem att jag bodde kvar samt att hon inte ville att jag flyttade foar att barnen skulle sakna mig. Puh, problemet ar lost och jag stannar! Jag och barnen har blivit goda vanner. Vi har sjungit tillsammans och aldat i brasan. Jag har hangt endel med mamma Carmen och pratat med henne samt pratat med en aldre son.
Vad galler spraket har jag kommit pa att tystnaden inte ar en produkt av konversationssvarigheter. Den ar snarare kulturellt betingad da folket i de Ecuatoriansdka bergen ar lite som norrlanningar. Jag tror inte att det ar nagot kostigt att sitta tyst och stilla och bara titta ut och fundera. Nagot som jag tror ar valdigt larorikt for mig.
Idag tog en av vara handledare samt nagra andra fran organisationen FIIS med oss pa aventyr. Vi besokte ett vattenfall i bergen med en liten lagun dar inkafolket ska ha badat och ranat sina sjalar. Det var kul att klattra lite och visa sig modig. Vi klattrade en liten bit upp gor ett vattenfall och det var ratt snarigt. Jag fick hjalp av en manlig hand att dra mig upp sista biten. For att jamna ut genus spelet tog jag initiativet att dra upp en annan man nar han skulle upp. Det var kul att gora nagot tillsammans och fa skratta lite spontant.
Nu kan jag inte vara sa mycket mer pa internet for jag lever pa lanade pengar av Asa. Har fanns ingen bankomat, bara banker, sa vi far ta en utflykt till staden Loja pa lordag som ligger 2,5h bort ed buss.

Livet i byn har borjat

Igar nmorse kom jag fram till byn Oñacapa efter en lang kall och skakig bussfard genom halva landet. Mina handledare foljde med mig och Asa till vara byar och nar vi kom till min var kvinnan jag skulle bo hos missnojd ,med att jag bara var en person. Hon hade trott att vi bada skulle bo hos henne och enligt hennes planer skulle det inte ga ihop ekonomiskt med bara en. Kommunikationsproblem nummer ett! Ar beredd pa at det kommer komma fler. HUr som halst kande jag mig inte sa valkommen och det var en hel del forhandlanden bakom min rygg innan en annan kvinna, vars lilla dotter som jag pratat lite med medan jag vantade pa de andra, och som var jatte rar, valde att ta hand om mig. Jag blev jatteglad for den familjen var sa gullig. Mamman visade mig till ett hus som hon hyr ut till turister och det ar dar jag bor nu men jag vet att jag inte kommer att fa stanna for det ar aldelens for lyxigt mot vad jag, enlogt bestammelser, ska betela. Huset har en oppen spis, tva stora sangar och ett kaklat badrum med dusch och toalett. Bakom mitt hus ligger koket som familjen lagar mat i och som vi ater i tillsammans. En bit bort, kanste sju minuters promenad ligger deras hus dar de har marsvin, kaniner, far, honor och hundar (hundarna ar lite overallt). Dar har de ocksa ett gronsaksland som jag forstar ar ekologiskt. Tydligen bor famijen bara i det huset pa semestrar och helger. De har aven en bostad i Saraguro som ar en storre by. Det ar dar barnen gar i skolan.

Jag vet att jag inte kommer att fa stanna i huset da det ar avsett for fler och jag tror aven sjalv att det ar battre om jag bor tillsammans emd en familj. Dock trivs jag valdigt bra med denhar familjen da bade barnen och mamman ar valdigt gulliga. Mamman later mig fa hjalpa till nar jag tar initiativ till det. Tillsammans med dem har jag flyttat far, ransat gronsakslandet och matat marsvinen och kaninerna. Vi har aven spelat kort tillsammans och jag har visat bilder fran sverige. Mamman ar intresserad och fragade om varje bild jag visade. Barnen, speciellt det tva minta (det finns tva aldre ocksa) ar kontaktsokande och vill garna umgas med mig.
Jag pratar med familjen men jag tycker att det ar frustrerande att inte kunna spraket val. Det ar svart att smaprata nar ord fattas och det blir latt tyst nar vi ater men det ar valdigt skont att det finna barn vid bordet som lattar upp stamningen. Ingen av familjemdelemmarna varkar ha langt till skrattet vilket kan latta upp stamningen ibland.
Idag har mina handledaere visat mig och Asa runt i Saraguro. Vii har titttat pa olika marknader och pa fotboll. Det visar och berattar lite smatt men aven har ar det svart att halla en konversation och det blir latt att vi svarar "si, si". Men jag och Asa kampar pa och hoppas pa att spraket kommer med tiden. Hon verkar ha det tuffare med sin familj som inte later henne hjalpa till och som for tillfalet inte har rinnande vatten.
Ute ar det varmt som sjutton for solen gassar pa. Jag hade forberett mig pa kyla men det ar bara kvallarna och natterna som ar svala.
Imorgon ska vi till kontoret for organisationen FIIS (en underorganisation till FENOCIN) som ligger i Saraguro. Hoppas pa att fa traffa manga trevliga manniskor och lara mig intressanta saker.

¡Oñacapa here I come!

Sitter pa ett internetcafe i Quito tillsammans med tre tappra reskamrater som likt mig kommer att spendera den kommande natten pa en buss. Jag och Asa aker till Saraguro ikvall vid sju och kommer fram tolv timmar senare. Linn och Sara som sitter bredvid mig far till kusten klockan elva ikvall och kommer fram rio timmar senare. Torbjorn och Gabriel som ocksa skulle till kusten idag fick ta sitt pick och pack och aka tillbaka till vandrarhemmet for att stanna ytterligare ett oar natter. Quito ville tydligen inte lata dessa tva gossar flyga mot varmare platser och orsaken till att de blev kvar ar att deras handledare aldrig kom som planerat for att hamta dem. Nar vara andra handledare var har under gardagen och idag for att lara kanna oss, fa viktig information samt eskortera oss till blivande hem och arbetsplatser partade deras handladaer loss i Guayaquil som ar Quitos storsta stad och ligger vid kusten. Snopet for Torbjorn (Torozo, pa spanska) och Gabriel. Tror inte att de ar sa glada over att ha blivit tilldelade handledare som skiter fullstandigt i dem. Men allt loser sig forr eller senare och nu har en efterlysning efter tva mer ansvarsfulla skalar paborjats. Lilla Maja blev ocksa kvar i Quito da hon haft oturen att bli sjuk fran och med forsta dagen har. Sofia fick aka ensam med sina handledare i vantan pa att Maja ska bli stark nog for att orka ta sig upp pa annu hogre hojder.
Sa vissa av oss har akt, vissa vantar p att aka och andra blev snopet kvar. Att ta farval av de andra var ratt sorgligt och hela formoddagen var en enda lang jobbig vantan pa de stora falvalen. Nu kanns det ratt sa lungt och jag har ju mykcet spannande att se fram emot framover. Men valdigt jobbit kommer det ocksa att bli innan jag kommit in i spraket mer och kulturen ocksa for den delen. Maste komma ihag att alltid ha toapapper i fickan for da jag ska ga och pudra nasan samt ett par plastpasar da jag blir bjuden pa mycket mat och inte vill vara oartig och tacka nej tillden. Da spar man det till senare tillfallen.
Att traffa handledarna igar var trevligt. Det var bara en av tva som kommit fran Saraguro men han verkar bra iallafall men var kanske inte forberedd pa vara bristande sprakkunskaper. jag ar iallafall nojd att jag lyckades fa uttrycka mina forvantningar pa vistelsen samt forsta nagorlunda bra vad han sade. Vi har planerat att jag och Asa ska fa besoka kvinno- och ungdomsprojekt de forsta veckorna samt bli visade vissa sevardigheter. Han var valdigt symopatisk och lyhord pa vad vi ville gora. Den andra handledaren kom idag sa vi fick traffa honom ocksa. Han hade akt nattbussen hit idag och aker nattbussen med oss tillbaka ikvall. Strongt jobbat. Synd bara att han missade informationen. Den ena handledaren verkar ha ett heltidsjobb och den andra studerar pa College. Den storsta faran at att de kommer att vara vsldigt upptagna men om det blir sa kommer vi nog att fa byta handledare.
Igarkvall hade vi en noche kultural tillsammans och vi hade forberett ett traditionellt luciafirande. Lamorna slacktes ned och intagandes kom vi med varsit brinnande ljus i handen och med varan finaste stamma sjungandes pa luciasangen. Efter att vi sjungit nagra sanger, som for ovrigt enligt mitt ora blev oerhort vackert, och tagat ut bjod vi upp vara handledare till dans runt midsommarstongen, som fick gestaltas av Sofia. Vara hadledares upptradanden var mindre livade och vi fick for forsta gangen uppleva den omtalade "trampa trampa dansen". Den gick ut pa att man antingen stod i par, mitt emot varandra och trampade med fotterna eller trampade runt i en ringdans. Det som livade upp det hela var att nagon helt spontant kunde byta varv. Mycket lyckfull dans som tydligen kan paga i evigheter. Ser fram emot att utforska den mer. Fick ocksa en liten beundrare som var ordforandes lilla son. En mycket charmig liten pojke som trots sina foga tva ar visste exakt nar det var dags att klappa i handerna i takt till musiken. Han satt i mitt kna och luktade lok och annanas. En harlig blandning odorer sparade fran dagens och kvallens olika maltider.
Nu borjade regnet vraka ner. Himmlen ar oppen och jag hade trots vetskapen om vadret i Qutio inte tagit med dagot skydd for regnet. Nej, detta var inte vantat da himmlen var knallbla och solen stekte pa vara blcka nackar for bara ett par timmar sedan. Men ska jag sitta har och skriva till er tills regnet slutar har jag snart skrivit en hel novell sa det ar nog tid att sluta.
Ha det gott! Nsta gang vi hors ar jag forhoppningsvis i Oñacapa eller Saraguro.

Idag var vi uppe pa 4200 meters hojd. Vi var inne i molnen och det var s fuktigt sa att hasten som jobbade ed att roa turister hade vattendroppar pa ogonfransarna.

Utsikt over Quito fran terassen pa hostelet som jag bor pa nu.

En kamp mot dansens mönster

Igårkväll blev vi hembjudna till en som jobbar på Latinamerikagruppernas kontor i Quito(SAL). Efter att vi ätit klart och vilat våra mätta magar började det ramla in en hel del ecuatorianer. Med min svaga spanska i åtanke kände jag mig en aning besvärad över tanken att socialisera mig med det nya sällskapet. Dock fick jag tillfället att öva på känslan av att vara socialt handikappad då samtalet med mina nya vänner blev aningen krystat. När tiden led började några att dansa och jag var inte sen att gå upp på golvet. Snart blev jag uppbjuden och gensat hade jag hittat en ny form för att socialicera mig. Dock är inte salsa min starka sida vilket gjorde att mannen jag dansade med började lära mig stegen och höftrörelserna. För att bryta det genusmönster som jag kände var så tydligt både genom att jag blev instruerad i dansen samt att jag blev förd tog jag och snurrade min partner ett par varv runt på golvet. Genusrollerna byttes för en stund om och min partner blev paff av detta snedteg i det manliga och kvinnliga spelet. Likaså var de övriga gästerna på festen som stannade upp en stund från sina konversaitoner.
Allt som kvällen led började jag tycka att det var mer och mer kul att dansa. Vi gick från festen för att besöka en av stans klubbar. Där spelades båden salsa och annat. Jag fortsatte att bli lärd och förd men då och då förde jag iväg min partner på en snurrut på dansgolvet. En gång möttes det av ett förvånande skratt för att visa att något gått fel. En annan gång köpte min prtner mitt initiativ och en mer inproviserande form av dans utvecklades vilket jag tyckte var betydkigt roligare än att följa en dansesn regler. Jag har nog aldrig sansat så mycket som denna natt i Quito och det var länge sedan jag hade så kul. Att pardansen även uppmuntrar till konversationer är något som min spanska mådde mycket bra av. Tänk om jag kunde slippa bårka med dess genusmönster och istället dansa hur jag vill inom pardansens dynamik, då kanske jag faktiskt skulle höja den till skyarna. Sen skulle jag även önska att dansgolvet bestod av mer blandade könskonstellationer än kvinna och man. Även fast formen är romantisk och anspelar på sexalla rörelser är ju detta bara en lek med kroppar som kan utföras med både manliga och kvinnliga vänner.

I vantan pa att vi snat ska ga ut och ata tillsammans med var resursperson och nagra andra skriver jag lite till. dagens frukost var helt underbar. inhandlade den i en liten affar dar det bodde tva spetsar (hundar). den ena som var beige och hade svansen upprullad som en kanalbulle pa ryggen hade jag sett fran bilen nar vi korde upp for den oerhort branta gatan som hostelet ligger pa. jag blev kar i den direkt. men jag far hela tiden hora att jag inte far klappa frammande hundar. hur ska jag klara av att bo i ett land dar det finns sa manga djur utan att fa klappa dem? hur som hellst hade denna vackra varelse en kompis, typ en haskey, som lag och vilade pa en soffa i affaren med huvudet bakom en kartongbit. den hade gosat ner sig den. och kan ni gissa vad som fanns i affaren?.. morkt rostbrod och musli med allt man kan onska sig i: sojabonor (ett tipps till pappas egna blandning, men kop rostade och inte oprepparerade for da far du besoka tandlakaren igen, pumpakarnor, mandel, valnot, havregryn och en massa andra underbara fron. jag som trodde att fibrernas dagar var slut men har i Quito gar det iaf att finna dem.

Till frukosten, som intogs pa altanen med en magnifik utsikt och i ett klimat som var over forvantan varmt, at vi forstass ocksa farska frukter. vilken mango! helt obeskrivligt smakrik. ja, den frukosten var den basta pa jag vet inte hur lange.
vadret har ar faktiskt ganska mysko. pa formiddagen var det varken varmt eller kallt, bara behagligt. sen satt vi inne och hade genomgang, da var det kallt som sjutton att sitta still for inne ar ju vissa stunder kallare an ute. sen gick vi ut och da var jag fullt pakladd. da sken solen och det var gassande hett. sen kom regnet och det blev kyligt igen. summan av kardemumman ar att jag idag lart mig att det ar lika bra att ta med klader for alla fyra arstider i vaskan nar jag gar ut for en dag.

Och lukten, jag maste skriva om lukten. den paminner sa om den rokiga luft som jag stundtals andades in under mina manader i Limerick. Fast nu lickar det regn, ocksa ar det ju en hel del avgaser ocksa.

besokte aven spanskaskolan dar vi kommer ha fem lektioner spanska innan vi far. gjorde ett skitsvart test och blev varmt valkomnade av de trevliga damerna som hade denna skola. ar lite besviken pa att det blev sa lite panska inplanerat tillslut. de tio dagar vi skulle ha i Quito innan vi delar oss for att aka till vara byar blev helt plotsligt bara sju atta dagar. och schemat ar ganska tajt. men en och annan turistaktivitet och partykvall ar inplanerad vilket kanns skont.

Det tutar utanfor mitt fonster. Nagon ropar "manana, manana!" Hundar skaller. Den svala luften tar sig in genom englasfonstret och lagger sig pa min kudde. Jag ar i Quito. Utsikten ar magnifik. vita, gula, gra hoghus bildar ett myller av mosaik till langt bort i horisonten. Fargerna ar fattiga. I bakgrunden tornar ett gront bordigt barg upp sig. anga hus har foljt dess fot och drar sig uppat men toppen nar de aldrig. Det ar for hogt.

For ett knappt tygn sedan lag jag pa stranden i miami. Luften var fantastiskt behaglig och vinden svalkade. Havet turkost, himmlen ljusbla och alla hus vita. Det var haftigt att de staden men anda trist med vitt sa langt ogat nadde. Plockade snackor pa stranden och badade fotterna i svala atlanten. Det var verkligen en underbar kortsemester. Ja minna, folk sprang langs stranden pa motionsturer precis som pa film. Solnedgangen over miami na planet flog in var ocksa som pa film. brinnande orange. starka farger. Nar planet sankt sig och det blivit morkare skiljdes land fran vatten genom en skarp linje mellan kolsvart och ett myller av glittrande lampor i vita, oragnga, gula och roda farger. har aldrig sett sa manga lampor i hela mitt liv. som en gigantisk platt julgran.

nar jag flog over london paminde de brittiska husen och grona falten mig om irland. fick en svag langtan till det fuktiga landet. en langtan efter ett utland som ar bekant for mig. sag nagot sa ovanligt som brittisk sno. aven big ben fran luften. vilken resa! nu kallar frukost pa terassen. vralhungrig!

En färgsprakande skara dansade gatorna fram genom Malmö

Som en del av den praktikantkurs jag läser fick jag lyckligtvis delta på Europeiska Sociala Forumet i Malmö. En del av mitt arbete var att dokumentera forumet och då blev följande text till (ja jag vet att några av mina läsare läst den men för er som inte gjort det):

Jag tittar ut över ett gigantiskt fält fullt av människor, banderoller och flaggor. Det är glädje och förväntan i luften. Jag är omringad av bekanta och obekanta människor som alla har liknande mål som jag. Det känns som att vara på festival fast bättre. Budskapet är politiskt. Alla har samlats för att föra fram att en annan värld bortom den rådande ordningen av global ekonomisk neoliberalism är möjlig.

Ett bolivianskt band som skulle tåga vid min sida i dryga tre och en halv timme har redan börjat spela sin glada trudelutt bestående av trummor och flöjter. Bredvid mig testas megafonen och slagord övas in. Längre bort i folkhavet har ett demonstrationståg redan börjat ta form. Svarta, röda och gröna banderoller. Dessa gigantiska tygstycken som ställt upp sig i olika skaror av enhetliga färger inger en viss respekt. Folk börjar röra sig. Sakta tågar de första blocken i demonstrationståget framåt. Spänning, förväntan. Känslan är obeskrivbar. Något stort är på väg att hända men jag kan inte greppa vad det är. Refrängen i Bob Hunds låt ”Nu är det revolution på gång” börjar snurra i mitt huvud. Jag som ska gå i det internationella blocket tillhör färgernas och mångfaldens revolution. Bland dessa demonstranter finns medlemmar och representanter från Latinamerikagrupperna samt gäster från Ecuador, Brasilien, Peru, Bolivia, Nicaragua och Honduras. Jag har lärt känna många av dessa människor i förberedelserna inför forumet och i arbetet under det. Gemensamt hårt arbete och skratt har förstärkt banden mellan oss. Känslan av att stolt representera och känna mig som en del av en organisation gör deltagandet i paraden extra meningsfullt.
Hela tåget har satts i rörelse och min marsch ut ur Rosengård har börjat. Min kropp spritter av glädje och energi när de bolivianska trummorna och flöjterna når mina öron. Traditionella dräkter och flaggor i regnbågens alla färger som representerar Latinamerikas ursprungsfolk tillfredställer mina ögon. Trots att jag lovat mig själv att spara på min hesa röst kan jag inte hindra mig från att för allt jag kan ropa ut ”globalizemos la lucha” (vi globaliserar kampen). När alla runt om mig svarar ”globalizemos la esperanza” (vi globaliserar hoppet) är tillfredställelsen total. Vi tågar fram på en motorväg som vanligtvis är fylld av bilar. Hastighetsskyltar och vägvisare känns i detta sammanhang absurda. På en gångbro ovanför mig står en skara människor och vinkar åt demonstrationståget. Det ger oss extra energi att ropa våra slagord som sedan ekar mot den betongmassa som bron består av. När vi närmar oss staden fylls våra fötter av ytterligare energi. Frontbanderollen med texten ”Internationell solidaritet till mänsklighetens försvar” börjar hoppa upp och ner. Hela främre delen av det internationella blocket övergår från att marschera till att hoppa och dansa fram. Energin känns än så länge outtömlig. Den hårda asfalten kom dock att slita även på de tapprastes fötter och ben. Den sista biten upp emot Pildammsparken, efter att ha tågat genom Malmös centrum kändes oändlig. Väl framme på den stora runda gräsmatta, som omringas av enorma pilar, har kontakten med gräset aldrig varit så underbar som den då var för min trötta kropp. Den glada musiken som spelats i tåget kom att snurra i mitt huvud flera dagar framöver och påminna mig om att jag inte är ensam i tron att en annan värld är möjlig.

Fotograf: Lina Lindgren

Alla djuren

När jag vaknade imorse hade alla djuren samlats runt min huvudkudde. De sitter där än och väntar på att få spendera sista natten med mig i Västerås. Det kändes fint på något sätt. Att veta att alla djuren är med mig.

Kommande vy

Fick en bild skickad till mig av min resursperson i Ecuador. Sähär ser vägen mellan mig och min reskamrat Åsa ut. Det tar en timme att gå. Jag ser fram emot många vackra promenader för att träffa den spralliga tjej som jag kommer att upptäcka landskapet Saraguro med. För att kolla in Åsa och mina andra klasskamrater som kommer att befinna sig i Ecuador samtidigt som jag kan ni besöka: http://globalaiecuador.blogg.se/

Morgonpromenad

Morgonpromenad. Jag går på platser som glömt bort mig. Andas in frisk höstlyft samtidigt som min hjärna bearbetar allt jag tidigare upplevt med luften från dessa platser i mina lungor. Solen lyser på mina tonårs hus. Jag tittar på det på avstånd. Jag vill inte ta det till mig. Mitt sinne är likgiltigt och min kropp är stark. Det är främmande. Fönstren har en blick jag inte känner igen. Ofrivilligt närmar jag mig huset och mina ögon söker sig till buskaget kring dammen. Ser en skymt av sextonåriga jag sittandes i trädgården med blicken fäst i en skolbok. Synen av tonårens jag är bara en illusion. Platser kan inte minnas. Jag fortsätter att skjuta huset ifrån mig. Det är bara i min hjärna platser existerar i sitt forna skick. Nu håller jag på att förbereda den inför ett nytt äventyr. Jag ska ta med mig själv på en resa som mitt sextonåriga jag aldrig kunde drömma om. Mina fötter kommer trampa på marker som många gått på förr, men för mig är de just nu totalt okända. När jag går här och tittar på morgonsolens varma strålar mot det trygga Sveriges svenssonvillor försöker jag förflytta mitt sinne till dessa av mig ännu outforskade platser som jag inom endast några dagar kommer att stå på i min fulla prakt. Men jag blir kvar på villaförortsgatorna i Västerås. Framför mig poserar ett vakuum som jag ännu inte lyckats fylla. Det är lite det som är tjusningen med pilgrimens liv. Att inte kunna greppa framtiden. Den är ett svart hål som kommer fylla sig själv. Framtiden får komma till mig och det är inte längre jag som håller i taktpinnen. I väntan på de okända platserna kan jag för en stund släppa kontrollen och låta vägen guida mig framåt. I detta vakuum finns ingen känsla för tid. Jag släpper greppet och istället för att vara rädd för det okända låter jag väntan på det fånga mig. Mina axlar sänks och pulsen går ner. Jag klipper banden med den konstruerade tryggheten som bestått av konstant hjärnverksamhet för att lägga allt till rätta. En ständig kamp mot tiden. En kontroll över allt som sker. I väntan på det okända äventyret står allt still. Jag står still. Tiden står still och alla ting står still. Jag hör mitt hjärta ticka och min puls håller takten till en svävande sinnesstämning. Långsamma slag i en rytm jag tidigare aldrig dansat till. Jag sparar denna musik i en liten ask och lovar att jag ska lyssna på den igen.

Med ord i huvudet och spring i benen

Kan det bli ett bättre tillfälle än detta till att skapa min första blogg. Jag hoppsa att mina läsare kommer att troget följa mig på färden och att jag kommer lyckas förmedla en liten bild av vad jag upplever och känner. Jag är säker på att mina väntade möten och upplevelser kommer göra så att det kliar i skrivar fingrarna och att tangenterna kommer att ryka. Kram på er!