söndag 31 januari 2010

Sommarstugekänsla mitt i Valparaíso

Söndagsförmiddag. Armar och ben vilar tungt emot den mjuka madrassen under mig. Min kropp är sådär avslappnad och trött som den bara kan vara i sommarstugans enkla atmosfär. Jag har nästan glömt hur det känns då jag inte haft sommarledigt sedan jag slutade grundskolan. Förmiddagsvindens friska andedräkt smeker mina lungor när jag släpper in Valparaíso genom fönstret. Handduken som hängt på tvättlinan utanför luktar sommarbris och torr sol. Kallduschen spritter mot min hud när badkaret blir en morgonsval sjö. Frukosten avnjutes i möbler från farmors tid och jag läser sagor för Sofia. Denna söndag på landet.

tisdag 26 januari 2010

Tjejen som ingick en heterosexuell tvåsamhet


Det är jullov. Hon har tagit sig till en fest som hålls av en av hennes nya vänner i den stad hon bebott i dryga fyra månader nu. De senaste veckorna har hon träffat mycket nya människor. Men det är svårt att få nya vänner på fester. Hon dansar och har kul. Hon smälter in och hon skrattar. Men någon djupare kontakt blir det aldrig. Eller iallafall sällan.

En kille hon inte hälsat på dyker upp framför henne. Ännu en person att bolla ord med. Att spela festspelets spel med. Hon är ju så social och trevlig. Inte den som står i ett hörn och tittar på. Så in i smeten och konversera. Beta av frågorna om härkomst och sysselsättning utan att knappt minnas namnet på den hon pratar med.

Denna konversation börjar med fokus på henne, till skillnad från så många andra. Jorunaliststudent som hon är intar hon annars ganska snabbt rollen som intervjuaren som genom att ständigt ställa nya frågor håller samtalet flytande.

Han frågar henne vad hon gör.

”Jag skriver en bok”, säger hon stolt.

Så kommer frågan vad den handlar om. Hon har övat på det nu. Att lägga fram ämnet som om det vore något självklart.

”Den handlar om människor som lever partnerfria.”

Hon hämtar snabbt andningen och fortsätter innan eventuell kritik hinner läggas fram.

”Jag tycker att det är viktigt att lyfta fram även det sättet att leva på för det är så många som gör det. Men jag tycker att det finns en norm i samhället som säger att man ska leva i par.”

Han tittar på henne med fast blick. Till hennes förvåning fortsätter han att intresserat ställa frågor om boken.

Bland festande människor står det under en mörk decembernattshimmel och utbyter sina tvåsamhetkritiska tankar. Hon pratar sprudlande om fördelarna med att vara oberoende. Han lyssnar och delar med sig av sina tankar. Ordbytarleken leker sig själv då konversationen spinner iväg och berör ämnen som kittlar hennes tankar.

Musiken höjs och alla sluter upp till dans. Hon lägger sina händer mot hans midja i skapandet av det människotåg som drar genom festen tills alla deltagare kopplats samman.

Några veckor senare har hon fortfarande inte lyckats ta bort sin hand från hans midja. Tiden står stilla. Orden är inte längre tillräckliga. Med blicken av ett nyfiket barn upptäcker hon en ny form av vänskap. Hennes ögon vilar stilla i djupet av en skogstjärn när hon trevande formar sina läppar till ord hon aldrig uttalat. Hon snubblar till på en mossbeklädd sten. Skrattar högt och hoppar sedan vidare på nya okända stigar. Hon låter vägen bestämma hennes riktning. Den tidigare hanterbara verkligheten dränks i ljuset av det fantastiska nya. För en stund hålls det lekfulla barnet tillbaka när hon åter greppar efter den förlorade kontrollen. Försiktigt lägger hon sig ner i den mjuka mossan. Lyssnar till suset av tallar som svajar i vinden. Sakta intar ruset av det nyutforskade åter hennes kropp. Hon släpper greppet om motståndet och låter den nya känslan fylla henne. Kanske hon lär sig att hantera den.

fredag 15 januari 2010

Resa spännande resa, hem jluva hem




Den som är hemma kan äta hemlagad, smakrik, hälsosam mat. Sova ut i en och samma säng i flera nätter i rad. Motionera och trötta ut sin kropp samt duscha direkt efteråt. Samt mycket mer men det är klart att äventyret har sin charm när det väl står framför näsan på en.

måndag 11 januari 2010

Anderna i alla des former och ljus














































































När jag mitt i natten vaknar på en buss där jag sovit relativt skönt, för att byta till en mycket kallare, kissluktandebuss, som ska föra mig de sista kilometrarna till den busstation där jag ska vänta i två timmar till ytterligare ett byte, frågar jag mig varför jag egentligen är ute och reser. Likaså när jag klockan 07.15 precis vaknat efter en djup sömn på den tredje bussen och inser att jag är framme och går av i en till synes karaktärslös by där alla sover. Varför utsätter jag mig för detta när jag har ett eget tryggt och trevligt hem med en vardag som är relativt stimulerande?

Svaret kommer när min resekamrat Minna och jag vilat ut och genomlidit den värsta höjdchocken, då vi på den sena eftermiddagen tar oss ut på en promenad i eftrsvallet av en het dag. Luften är fortfarande ljummen men betydligt friskare. Efter att ha följt ett gammalt järnvägsspår en bit ut ur staden kommer uppenbarelsen. Att stå där på en så otippad plats som ett järnvägsspår som fortsätter milsvis rakt ut i det torra oupptäckta landskapet som vi har framför oss. Att se en flock får korsa spåret eller gå förbi två åsnor som står och kliar sig emot varandra. Den friska luften blåser i min kjol och jag njuter för fullo av min existens, mitt sällskap och den plats jag befinner mig på.

Samma kväll brinner den nedgående solen på en himmel som är på väg ner bakom horisonten. Jag och Minna vandrar samhället fram för att söka oss till en högre höjd som vi kan se skådespelet ifrån. Vi klättrar upp på en mur och kommer genast i bättre höjd. Från ett hus innanför muren kommer en man som talar om för oss att där får vi inte vara. Jag ursäktar mig och förklarar vår vilja att se solnedgången. "Hade ni frågat hade ni fått komma in", svarade han som jobbade på denna plats som var en väderstation, belägen på en perfekt utkikskulle. Jag frågade då snällt och vi fick hoppa ner från muren till kullen.

Från denna plats fick vi sedan se ett brinnande, blixtrande skådespel som inte går att beskriva med ord. Med ett tafatt färsök kan jag återge de djupgrå målnen vilka det kom långa smala blixtar ner från, hela vägen till den horiont som brann i orange-gula färger. Efter en stunds väntan fick även bergen i bakgrunden färg av den nedgående solen och blev röda.

Plats: La Quiaca, Argentinas nordligaste stad, gränsande till Bolivia.

fredag 8 januari 2010

Sista skriet

Idag såg jag en liv som slocknade. Det var en hundvalp som glatt skuttade på gatan. Så kom en bil och körde på den. Jag hörde en pang och ett sista skri från valpen. När bilen åkt låg den svarta späda kroppen kvar på gatan och ryckte. Det rann blod från munnen och vänstra ögat hade tryckts ut ur sin håla. Så som det kan se ut på tecknad film.

Illamåendet i min kropp och det sista skriket som ringde i mina öron stannade länge kvar inom mig. Det finns vackrare sätt att dö på, tänkte jag. Men det mest brutala av allt är att det också finns hemskare.

onsdag 6 januari 2010

Andinska drömmar





Ännu en resa in i glappet mellan verklighetens definierade nu och drömmandets svävande tidlöshet. Nu var det upp på den torra, gråa delen av Anderna, den som tar mig till gränsen mellan Chile och Argentina, resan bar. I sju timmar satt jag under dagstid på en buss men tiden flög förbi med ett chwiss.

Vad händer egentligen på en resa, där vi tillåts ägna oss åt oss själva under så många timmar. Gotta oss i, eller lida av våra egna tankar. Färsvinna bort och vara närvarande. Leva och se.











Jag hamnar alltid i tankekonflikten mellan att jobba och resa. Leva och slita. Finner dock aldrig något svar på frågan om hur livet äventyrslängtan ska gå ihop med behovet av en ekonomisk trygghet och stabilitet.

fredag 1 januari 2010

Så kom 2010 med raketer och kanel


1 januari 2010 klockan 20.00 lokal tid. För knappa 12 timmar sedan gick sönderdansade fötter vägen hem i ett trött men soligt Valparaíso. Folk som passerades på gatan önskade glatt gott nytt år. Fyrverkerier hade avnjutits och halsar hade skrikit sig hesa. Kramar hade delats ut till främlingar på gatan som alla var med om att fira in det nya året. Gatorna hade varit fulla av nyårsfirare som tagit sig till denna kuststad för att beskåda och avnjuta en feststämning utan like.



















Filmklipp från 12-slaget:
http://www.facebook.com/video/video.php?v=256599202993

Nu 20 timmar efter tolvslaget stängs äntligen tecknomusiken utanför min dörr av och de sista festglada människorna börjar söka sig till sina sängar.

Det nya året väntade inte länge med sina överraskningar. Klockan 14.00 stod Minna på busstationen i Valparaíso, soltörstande och nyanländ från Sverige. I sin packning hade hon tillsammans med spännande litteratur, goddoftande theér, kardemumma och kanel även med sig min barndoms favoritbröd: Ockelbokväcke.
Se tidigare blogginlägg: