Samlade noveller från en tid med blommiga tapeter

Det finns en tid i min bloggs historia som jag skrev noveller. Jag bodde då i ett stort hus i Täby med blommiga tapeter. Huset delade jag med ett par vänner och två andra hyresgäster samt deras hund och många undulater. De blommiga tapeterna fick min fantasi att flöda. Jag var då halvt arbetslös så jag hade både tid och energi för att skriva. Att jag ofta tog Roslagsbanan och tunnelbanan in till stan gjorde att jag lätt kunde beskåda människor och samla intryck och inspiration, detaljer som sedan kunde dyka upp i en text.

Jag har bestämt mig för att samla de noveller som skapades i det blommiga huset i Täby här. En dag ska jag börja skriva noveller igen. Förhoppningsvis behöver jag inte tapetsera om hemma för att detta ska ske. Det finns inget bättre sätt att lära känna intressanta människor på än att skriva dem i en novell. Jag hoppas att ni uppskattar läsningen.

I novellen Södra Solby får vi träffa Kurt och Lena som kokar kaffe på vedspisen.

Novellen Fågelkör vid Klarsjön handlar om Amanda och hunden Alice som bryter de gamla vanorna och tar sig ut på en utflykt.

Flickan på perrongen är en mörk  och poetisk novell.

Blixtar i parketten är en kort novell  om ett hårt jobb.

I novellen Stig-Berit vid rälsen får vi träffa Stig-Berit från Nattavaara. När Stig-Berit för trehundraförsta gången vaknar av att det förbipasserande nattåget till Narvik är försenat klarar hon inte mer och bestämmer sig för att packa väskan för att resa söderut i landet.

Att falla är en kort novell som handlar om att tappa kontrollen.

Cykelmusklerna vaknar till liv

Sebastian har varit på landet hos familjen i Rökstadtorpet denna helg. Eftersom jag inte träffat Sebastian i veckan då vi jobbar olika tider passade jag på att hälsa på honom idag. Jag bjöd med mig Love på en cykeltur till Rökstad. Jag hade lockat med soligt och vårigt väder och Love var inte sen med att tacka ja.

Ganska snart efter att jag hoppat på cykeln märkte jag att vinden var riktigt stark och envis. Jag blev svettig av att cykla de tre kilometrarna hem till Love. Det var det bara början på vår tur. Vi hade 15 km till Rökstad, och så skulle vi hem sen. Jag intalade mig att min cykelkondition skulle bli bättre under färdens gång, så även mina cykelmuskler.

Vi cyklade förbi Vrinnevisjukhuset och in på Gamla Övägen som vi följde mot Västra Husby. Motvinden gav inte sig vika så det var bara att trampa och låta musklerna svida. Love flög fram som en fjäder på vägen. När vi pausade på ett backrön passade Love på att klättra lite på bärget vid sidan av vägen. Den sista backen innan Öbonäs var snäpoet segare än vanligt. Där var det bara att lägga i ettans växel och trampa på, titta ner i asfalten för att inte se hur långt det var kvar. Motvinden slutade inte vina fast det var uppförsbacke men upp kom jag och på toppen väntade så klart Love.

Sista biten till Rökstad var rena cykelnöjet. När vi svängde in på grusvägen blev vi utskällda och bortjagade av en hund vefter en annan. Det gav oss energi att trampa hela vägen upp till torpet. Hästarna blev rädda när vi kom men jag fick ändå klappa deras mjuka vinterpäls när jag hoppat av från cykeln. Sebastian och Korp jobbade med veden när vi svängde in på gården. Efter att ha hälsat på dem kom katterna och hunden.

Jag visade Love runt på gården medan Sebastian avslutade jobbet med veden. Gätterna stod uppställda på stubbar och stenar som om de skulle fotas för vykort. Tjurarna tittade nyfiket fram från deras krypin, kon var kärvänlig och blev gärna klappad. Suggan satt i sitt bås med en stor mage, hon skulle föda när som helst.

Love och jag gick sedan in och packde upp vår matsäck och lekte med hunden Quara. Så kom Sebastian och bjöd på the. Vi fikade och pratade  och det var rektigt trivsamt. Barnen Vide och Ylva gjorde oss sällskap och blev snabbt en del av samtalet. Vi pratade om vilka djur vi skulle vilja vara. Ylva ville gärna vara en delfin på djurparken, hon tyckte om att uppträda och vill inte leva i det vilda då även delfiner jagas. En ganska genomtänkt tanke. Jag valde att vara katt på en gård som denna med tanke på att jag kan vara ute så mycket jag vill och även ligga inne och mysa. Dock hatar jag råttor och möss, något jag råkade missa i mitt spontana drömmande.

Sebastian bestämde sig för att följa med oss hem idag istället för att åka med Robert imorgon bitti. Då det inte går några bussar från väg 210 på söndagar beslöt vi oss för att gå till Söderköping. Sebastian tackade nej till Roberts erbjudande om skjuss. Det var ju trots allt bara 11km att promenera och han skulle dessutom få mitt sällskap. Vi kramade alla på gården adjö och tittade in hos lammen på vägen hem. Promenaden ner till väg 210 gick snabbt, där vinkade vi av Love som skulle cykla hem och klättra. Huruvida Love skulle vara så klättersugen när han väl kom hem efter denna tur var jag dock osäker på.

Sebastian och jag började gå längs väg 210 och gick sedan ner till Göta kanal för att följa den till Söderköping. Omgivningen var lika vacker denna sena februari dag som den var i höstas då vi cyklade här sist. Tiden gick fort då vi gick och pratade och snart kunna vi se Söderköping på håll. Sebastian pratade om att vi skulle äta pizza innan han hoppade på bussen. Jag beslutade mig dock för att cykla raka vägen hem. Jag kunde bara föreställa mig hur svårt det skulle vara att trampa de sista 13 km hem med kroppen seg av pizza.

Hem kom jag och det kändes faktiskt som att cykelmusklerna vaknat till liv lagom till denna färd. Dock var sidvinden som tog i på sina ställen lika ovälkommen som alltid. Jag började med maten direkt när jag kom hem, det kändes som att det behövdes efter denna premiärtur. Sebastian måste ha varit riktigt hungrig för han ramlade in genom dörren med både en pizza och en kebab under armen trots att jag informerat om att jag skulle laga mat. Nu ligger vi utslagna på soffan och det känns rätt mysigt att vara tillsammans efter denna vecka som gått.

Kärlek istället för mediciner

Jag hatar ADHD är ännu en dokumentär på SVT som jag varmt kan rekommendera. På Lindevangskolen arbetar lärarna med att höja barnens självförtroende genom en rad aktiviteter som motoriska övningar, att rita för att uttrycka känslor och att prata om känslor och konflikter. Denna pedagogik visar sig öka motorik, självförtroende och inlärningsförmåga hos de barn som annars haft svårt för att sitta still, behärska sina känslor och att ta konflikter. På Lindevangskolen behövs inga mediciner, de har ett arbetssätt byggt på kärlek och respekt.

Vårfrisering

Omplantering av pelargoner. Det skär i hjärtat att klippa bort alla gröna blad. Pelargonerna har växt så att det knakat hela hösten och grönskat under vintern. Inte så bra för växterna kanske men för själen har det varit gott denna annars gråa vinter. Nu hoppas jag att friseringen av plantorna ska göra att de med vårens ljus ska grönska ännu mer.

Det var jag, konflikt i P1 och räkorna

Fredag en ruggig februarikväll. Radion är ett gott sällskap, så även räkorna. Det blir lite extra fredagskänsla med räkor. Om en vecka kommer hunden Movi. Jag hoppas att tiden går fort tills dess.

Stark dokumentär om syskonkärlek

Ikväll såg jag den starka dokumentären Tvillingsystrar om Alexandra och Mia som växte upp i varsin del av världen.  Deras föräldrar som adopterade från samma barnhem i Kina, möttes på barnhemmet och förundrades över att deras barn var så lika men personalen på barnhemmet förnekade att flickorna var tvillingar. Då flickorna kom hem till sina respektive hem gjorde föräldrarna DNA test som visade att flickorna var enäggstvillingar. Familjerna beslutade att ha fortsatt kontakt och systrarna skickade foton, brev och presenter till varandra. Så småningom kom de att träffas.

Det var intressant att se systrarnas olika levnadsvillkor. Alexandra växte upp på landet i Norge strax utanför ett mindre samhälle. Hon gick själv den långa vägen till skolan och på fritiden gick hon runt på gården där hon bor på jakt efter små saker att sysselsätta sig med, som att ta hand om en skadad mus och skriva brev till sin syster i USA. Mia växte upp i en stad i USA. Då hennes föräldrar var rädda att det skulle hända henne något körde de henne överallt, till fotbollsträningen, till dansen, till musiklektionen, scouterna med mera. Mia sysselsattes ständigt med aktiviteter och genom lekkamrater.

När systrarna blivit sex år bestämde sig familjerna för att träffas för första gången. Alexandras familj besökte då Mias familj i USA.  När Alexandra visade bilder från deras möte hade hon svårt att skilja på vem av dem som är vem. Två år senare besökte Mias familj Alexandra i Norge. Systrarna som var spända inför mötet fann snart varandra och lekte i samförstånd trots att de inte pratade samma språk. Föräldrarna beskrev att systrarna har samma kroppsspråk, samma energi och rörelsemönster.

Det var häftigt att se hur Mia som levt ett sådant olikt liv i USA kom till Norge och spenderade sommaren med Alexandra på landet. Jag kunde känna igen mig i den idyll som skildrades när systrarna cyklade runt på sommarvägar och lekte i en sjö. Alexandras liv påminde om min barndom, Mias liv var så annorlunda. När jag såg dokumentären blev jag påmind om mina lekar med min syster Sofie och min kusin Lisa som ibland också var som en syster. Jag kom att tänka på hur roligt vi haft och vilken förmån det varit att växa upp med dem nära. Jag funderar över hur kontakten med Sofie skulle sett ut om hon växt upp i USA, hur vi hade formats som personer om vi växt upp på olika håll. Jag funderar över vem Sofie varit om hon växt upp i en motsvarande miljö som Mia, i ett rosa flickrum i USA.

Jag förundras över slumpen som förde tvillingarnas familjer samman och jag tänker på vilket samvetskval de båda flickornas föräldrar måste ha hamnat i då de beslöt sig för att de båda bäbisarna skulle stanna hos sina respektive föräldrar. Ett beslut av både egoism och kärlek och som inneburit stor längtan och saknad hos de båda tvillingsystrarna. Om de beslutat att några av föräldrarna skulle ta båda flickorna hade en av flickorna inte fått leva det liv den har idag och inte fått ha de föräldrar den har idag. Vad betyder mest, en specifik förälder eller en specifik syster?

Dokumentären skildrade smärtan hos alla när tvillingsystrarnas familjer tog adjö av varandra efter sommaren i Norge. Genom systrarna har två familjer som innan adoptionen inte haft någon koppling till varandra förts samman. Det geografiska avståndet skiljer systrarna fysiskt från varandra större delen av deras liv men den starka syskonkärleken övervinner geografin.

Besöka hund

Denna helg är mamma på besök. Det är trevligt, vi skrattar och pratar och gör små utflykter med mammas bil.

Mamma och jag pratar hundar. Vi hittade en uppfödare av australian shepherd, aussie, i Kimstad drygt en mil från Norrköping. Jag och Sebastian har pratat om aussie sedan i höstas då han bodde med en aussie på bondgården. Jag skrev till uppfödaren i Kimstad och frågade om vi fick hälsa på för att lära känna rasen. Vi fick svar nästa morgon och åkte dit på eftermiddagen.

Uppfödarna Nina och Hasse väntade oss med fika. Två glada tikar mötte oss i dörren, den ena brun med vit teckning och den andra vit- och brunmelerad. Det var de lugnare hundarna som aldrig fick nog av att bli klappade. Vi blev uppmanade att sätta oss på en varsin stol i köket, de skulle släppa ut två hundar till. Vi satte oss och ut ur sovrummet dundrade en svart- och gråmelerad hane med en brun tik. Hanen kastade sig upp i våra knän och ville pussa på munnen. Efter att ha hälsat blev han lungare och visade sin gosiga sida genom att hoppa upp i mattes knä och krama henne som en koala björn samtidigt som han slickade henne på munnen.

Under fikat berättade Nina om rasen och vi fick berätta om oss själva och ställa frågor. De lugnare hundarna hade parkerat vid vår sida och jag smekte den sidenlena pälsen på huvudet och vid öronen. Varken jag eller hunden fick nog av alla klappar. Under samtalets gång visade det sig att denna lugnare gråmelerade aussie passade väl in på min och Sebastians tankar om hund. Jag skämtade om att vi kunde ta den med hem och det visade sig inte omöjligt. Nina erbjöd oss att låna Movi för att testa på rasen. Kanske vi skulle få mersmak och vilja ha en valp eller så skulle det inte ske och då är det bra att vi vet det. Det är inte heller omöjligt att vi kommer fastna för tio år gamla Movi som fortfarande är pigg och alert och även älskar soffmys.

I år fyller jag och Sebastian 30 år. Tänk om vi skulle fira det med att välkomna en hund i familjen. Det hade jag bara kunnat drömma om fram till idag. Nu känns det redan tomt utan denna medlem.

Borra upp tvättställ

Så var det dags att borra upp tvättstället. Det moment jag varit mest nervös över. Som tur är var inte Sebastian nervös. Han monterar hela dagarna så han är van. Vi slog våra kloka hjärnor ihop och började rita och mäta. Ett tidskrävande förarbete med mycket precision. Det märks att Sebastian är ingenjör. De uppgifter som jag i min hjärna skapade som problem hittade han ganska snart lösningar på. Jag såg också saker som inte Sebastian tänkt på så det blev ett bra samarbete.

Efter att hålen var klara och pluggarna fyllda med silikon satt på plats var jag tvungen att gå iväg till repetition med min teater. Jag var lättad över att vi inte borrat igenom väggen till andra sidan. Sebastian blev kvar hemma. Han överraskande mig med att ha skruvat upp tvättstället och monterat vattnet när jag kom hem. Att komma hem till detta var fantastiskt. Hela veckans jobb var nu i princip avslutat och nu skulle vi få koppla av på riktigt.

Ett klassiskt tvättställ, snyggt och praktiskt, sitter nu på plats, vattnet rinner som det ska och badrummet är åter inrett. Trots att vi gjort en badrumsrenovering light så känner jag skillnad. Jag njuter av att vara där inne, inte minst för att det är så rent.

Nymålat

Så blev målningen av väggarna klar. Nu kan jag fika i lugn och ro. Innan jag tar kväller ska jag bege mig iväg på en utflykt till bastun i grannhuset för att ta mig en dusch. Det ska bli sådär mysigt men skönt att slippa denna utflykt imorgon bitti.

Rören

Rören blev målade denna kväll. Stor skillnad när gulnat blir vitt. Pilligt var det fast jag hade penseln som proffsen målar med, den med längre strån. Det sade i alla fall tjejen på Bauhaus när jag lyfte fram den.  

Nu förstår jag varför byggarbetare får ont i knäna. Att krypa runt på golvet sliter ganska bra på knäna och det känns i ryggen också. Byggarbetarna har i alla fall knäskydd men kryper betydligt mycket mer än vad jag gjort denna kväll. Nu kommer jag sova gott med vit färg speglandes innanför ögonlocken och kroppen vilandes tungt mot madrassen. Om två och en halv timme kommer Sebastian hem. Jag hoppas att han blir överraskad.

Badrumsrenovering: förarbetet

Det var länge sedan jag målade om en vägg. Jag är faktiskt lite spänd och förväntansfull. Lite rädd att jag ska kladda. Nu har jag gjort förarbetet klart. Tvättat ordentligt och tejpat runt lister, golv och tak. Ett gaska trevligt jobb till ljudet av Miss Lis glada stämma i bakgrunden. Såhär rent har det inte varit i badrummet sedan vi flyttade in. Sebastian gjorde för för arbetet innan han gick till jobbet, att plocka undan och skruva ner allt. De tråkiga gulnande rören ska också få sig en uppfräschning. Kanske redan ikväll efter att jag fått i mig lite middag.

Det är spännande att hålla på med projektet som detta. Jag lär känna mig själv och blir påmind om hur jag agerar. Det verkar som att jag är ganska lat och trögstartad när det gäller sådana här saker. Eller kanske snarare, jag prioriterar annat. I ett år har jag funderat på att måla om badrummet. När jag nu bestämt mig ska det vara gjort helst imorgon. Då kommer otåligheten fram. Jag är inte beredd att vänta på att få se resultatet. Likadant var det när lampan över köksbordet skulle upp. Det tog också runt ett år, sen traskade jag och Sebastian iväg till en lampaffär, slog till på en lampa och skaffade tillbehör på närmaste Classe O. Så satt lampan där inom ett par dagar. Förvisso med lite hjälp och lite mentalt stöd från Love. Inte särskilt svårt, inte särskilt tidsödande men ett år efter inflytt.

Badrumsrenovering light

Handfat med skåp är en sådan uppfinning som är mer prydnad än funktionell. Speciellt när skåpet är gjort av masonit och tvättstället är så litet att vattnet övervägande gånger hamnar utanför. Då ruttnar skåpet. Precis detta har hänt vår nätta badrumsmöbel. 

Att vattnet letat sig in i skåpets väggar hade jag uppmärksammat ett tag men på något vis blundat för. I helgen började jag dock montera ner skåpet och när jag insåg hur ruggigt blött det var bestämde jag mig för att ta ner allt i väntan på vidare åtgärd. En fantastisk idé att slänga ut det ruttna blöta tyckte jag tills jag insåg att hela tvättstället vilde på skåpet. Skulle jag skruva ner skåpet skulle tvättställ, vattenrör och blandare falla ner i golvet. En ganska korkad design tycker jag. Den som designat detta söta skåp som för övrigt inte alls är i min smak kan inte ha satt sin fot i ett våtrum tidigare.

Först tänkte jag renovera hela badrummet när nu ändå handfatet skulle ut. Jag tänkt på det som en framtida investering och nu kom tillfället då det skulle kunna ske. Jag efterforskade lite på internet, kollade med kontakter och ringde upp en snickare. Efter att ha gjort detta bestämde jag mig för att dumpa denna plan. Kostnaden för att låta professionella renovera och kakla om badrummet i min lägenhet var högt över vad jag hade föreställt mig. Det skulle landa på cirka 100.000 kr.

Så idag efter jobbet cyklade jag till Bauhaus. Jag hade läst på internet att det gick att köpa till installation av tvättställ. Bekvämt tänkte jag. Så funderade jag på hur jag skulle få till det med att måla om bakom tvättstället mellan det att de tog ner det gamla och installerade det nya. För måla vill jag i alla fall göra, väggarna är så gulnade idag.

Väl på Bauhaus fick jag reda på att de inte installerar och inte heller kör hem, det var i Linköping denna service finns. Jag bad säljaren visa mig allt som jag behövde för att slutföra jobbet. Jag valde ut tvättställ och tillbehör och funderade på om jag skulle komma tillbaka till helgen med en bil eller i alla fall bärhjälp. Säljaren visade mig olika alternativ och tog sig tid att förklara. När jag valt ut det som jag tyckte passade bestämde jag mig för att grejerna skulle hem idag. Det fick bära eller brista. Jag orkade inte komma tillbaka och reflektera över alla val igen. Tanken att ta det på cykel passerade snabbt. Det fick bli bussen, men hur var det med saldot på resekortet?

Efter att ha spenderat drygt en timme i butiken och pumpat tre säljare på tre avdelningar,  badrums-, färg- samt skruv- och pluggavdelningen, på information betalde jag mina saker i kassan och begav mig mot bussen. Ryggsäcken packade jag full med färg, sillikon, konsol, skruv och penslar. Tvättstället tog jag i armarna, det som känts förhållandevis lätt i affären blev snabbt tungt när jag kommit ut. Så bar det av mot en busshållsplats som jag inte visste vart den låg. Jag satte fart rakt över köpcentrets gigantiska parkeringar och vände sedan om då jag såg att hållplatsen låg i en annan riktning relativt nära butiken där jag varit.     

Så var det det där med reskassan. En ovan bussresenär som jag har inte lagt tid på mig att registrera konto via internet. Busschauffören hanterade inga köp på bussen. Jag blev sittande med skylten "åker du snålskjuts på andra" stirrande i mitt ansikte. Som tur var slapp jag undan kontrollanterna. 

Den korta omvägen till bussen hade redan tröttat ut mina armar och sträckan hem från Söder tull där bussen stannar var betydligt längre. Jag tog den genom att sätta upp delmål och byta hand var tionde meter. När jag gick förbi deltagarna i Xtremefit som tränade i Vasaparken lekte jag med tanken att låta någon av dem motionera med mitt tvättställ i famnen hem till dörren. Dock fortsatte jag med min tiometersmetod, gjorde små pausar och bytte ständigt hand. Tvättstället blev tyngre och tyngre för varje meter. Armarna värkte likaså axlarna. Så uppenbarade sig porten till mitt hem och axlarna och armarna fick äntligen släppa sin tunga börda.

Nu när jag skaffat hem alla grejer kvarstår bara att göra hela jobbet. På något sätt känns inte det lika besvärligt. Det återstår att se huruvida den känslan håller i sig.