torsdag 28 mars 2019

Maktabelamel älskad och hatad av många

I sju och ett halvt år har jag arbetat på myndigheten som har lägst förtroende bland allmänheten. Arbetsförmedlingen. Maktabelamel på arabiska, om jag skriver ut bokstäverna som jag lärt mig säga dem. Maktabe för kontor, amel för jobb.

Det är få förunnat att jobba på en myndighet som är så pass omdiskuterad som Arbetsförmedlingen. Genom åren har symbolen för den myndighet jag representerar dykt upp i media titt som tätt, rikstäckande så väl som lokal, i tryckt media så väl som rörlig bild och ljud. Många har någon gång varit i kontakt med Arbetsförmedlingen. Alla har åsikter om Arbetsförmedlingen.

Idag när jag tittade på aktuellt debatterades kontorsnedsläckningen i vilda ordalag. Å ena sidan sköter inte Arbetsförmedlingen sitt jobb och privata aktörer skulle prestera så mycket bättre. Arbetsförmedlingen ska bli en myndighet för kontroll. Å andra sidan väcker nedsläckningen av kontor, som är ett resultat av den budget som röstades fram i januari, starka negativa känslor. Arbetsförmedlingen behöver finnas representerade i hela landet, inte minst på små orter.

Så älskad och hatad. Så känslig för politiska vindar och politiska spel. Ska vi ha en betydande roll eller inte? Ska vi skära ner på personal men till varje pris finnas kvar i varenda hörn i landet? Hur kom det sig att vi helt plötsligt blev så viktiga? Vad har det för betydelse i vilken del av landet arbetsförmedlare sitter om arbetsuppgifterna att möta sökande och förmedla jobb ska utföras av andra aktörer?

Regeringens budget med beslut om nedskärningar av Arbetsförmedlingen har gett och kommer fortsätta att bidra till omfattande konsekvenser för individer och samhället. Det är dags att inse att det är så.

Jag jobbar på en myndighet där kollegor kommer förlora sina jobb. Jag jobbar på en myndighet där kollegor i landet kommer behöva ta ställning till att säga upp sig själva eller börja pendla flertalet mil eller timmar till närmaste kontor. Jag jobbar på en myndighet som inte kommer ha tillräckligt med resurser för att kunna leverera ens de viktigaste beslut, iallafall under en omställningsperiod innan avtal och upphandlingar med privata företag är klara.

Jag jobbar på denna myndighet i en vecka till. Älskad och hatad. Det är med blandade känslor som jag slår av tvn och inser att den verklighet som det debatterades om på aktuellt snart inte är min. Jag kliver av vid nästa station. Jag tänker på de kollegor som fortsätter denna resa. Vart den bär av vet ingen än. Jag kommer följa den via nyheter, sociala medier och en och annan lunchdejt. 

Sju och ett halvt år. Jag hade aldrig kunnat tro att det var såhär det skulle sluta. Mactabelamel. Snart lyfer jag på hatten och vinkar adjö.

En helt vanlig lekpromenad

När jag går ut med Myra har jag ofta en leksak och lite godis i fickan. Både hon och jag tycker att det är roligt att leka oss fram. Idag fick vi sällskap av Sebastian så promenaden blev ännu roligare plus att vi fick lite bilder längs vägen.

Innan vi gav oss iväg förberedde jag fyra sökområden med eukalyptus doft som vi skulle ta när vi kom hem. Då fick de stå och dofta till sig medans vi var ute.

Vi gick upp mot Vrinneviskogen och på vägen dit skickade jag Myra att runda några träd. Då spricker hon fram till trädet, rundar det och tillbaka mot mig samtidigt som hon skäller högt av glädje. Allt Myra och jag gör tillsammans är för att ha kul så jag har inte brytt mig om skällandet.

Väl uppe i Vrinnevi fick Myra leta efter sin leksak som jag lagt ut i gräset på ett fält. Då far hon skällandes iväg med världens fart fram till sökområdet, sen åker nosen i backen och hon dammsuger gräset även då med hög fart. Sen hittar hon leksaken och tittar på mig, då säger jag "ta den" och hon tar den i munnen och springer mot mig. Myra kommer inte ända fram med leksaken men det är ändå en framgång att hon tar den. Det var inte en självklarhet i början.

På vägen hem fick Myra göra "flip" mot ett träd. Då får hon stå en bit bort och jag visar henne var på trädet hon ska landa. Sen säger jag "flip" samtidigt som jag rör min arm mot trädet och Myra tar sats och hoppar, skjuter ifrån på trädet och landar på marken igen.

Alla lekar med Myra som vi gör under promenaden är fulla av fart och energi. Det är hennes bästa att få gå in i en uppgift explosivt och jag älskar att se henne jobba så.

Söken som vi gjorde när vi kom hem gick bra. Det var ett trevligt slut på promenaden som krävde mer fokus av både mig och Myra. Efter denna runda smakade det bra med mat och vätska för oss alla samt att få sträcka ut sig på soffan eller i hundsängen.









söndag 24 mars 2019

Stort test: Elektrisk fönsterskrapa vs tidningspapper

Vår och dags att putsa fönstren för första gången på ett par år 😮 jag tvättade tre fönster och testade tre olika sätt på alla.

1. Först torkade jag fönstrena med en fibertrasa som jag sköljde i vatten och diskmedel så pass mycket diskmedel att det blev skum. Sen torkade jag med en fibertrasa som jag sköljde i bara vatten. Sist torkade jag torrt med tidningspapper.

2. Jag torkade med en fibertrasa som jag sköljde i vatten som innehöll några droppar diskmedel. Jag torkade torrt med tidningspapper.

3. Jag torkade med en fibertrasa som jag sköljde i vatten som innehöll några droppar diskmedel. Jag avlägsnade vattnet med en elektrisk fönsterskrapa.

Här kommer min bedömning av resultatet: Metod ett och två gav bäst resultat. Det var en aning mer arbete att torka fönstren torra med tidningspapper än vad det var med den elektroniska fönsterskrapan. Dock lämnade skrapan vatten efter sig runt kanter och även mitt på ibland så det tog tid att behöva göra om eller torka efter med tidningspapper. Resultatet blev inte lika fint med den elektroniska skrapan som med tidningspapper. Att förtorka med mer diskmedel och sedan eftertorka med vatten kan rekommenderas om fönstren är väldigt smutsiga som i mitt fall, annars räcker det att torka en gång med vatten och några droppar diskmedel i för att sedan torka torrt med tidningspapper.

Vad jag lärde mig av detta: elektroniska maskiner kan ibland underlätta vardagen men kan också, som i detta fall, vara överskattade. Gamla husmorsknep ska inte underskattas.



lördag 23 mars 2019

Vilken vecka jag haft

Det har kanske inte undgått någon läsare av denna blogg att jag haft det rätt rörigt på jobbet och inte varit särskilt inspirerad på sista tiden. Det började med att Projekt Mirjam tog slut och jag återgick till den ordinarie verksamheten, något jag inte sett fram emot. Sen kom varslet och det drog igång en stor oro bland kollegor samt omorganisationer som följd av att vi tappat personal då folk började hitta nya jobb.

Jag hade bestämt redan när Projekt Mirjam slutade att jag var redo för nya utmaningar så jag tittade efter och sökte andra jobb. Dock var jag säker på att jag inte skulle ta ett jobb i panik. Jag sökte bara jobb som jag ville ha. Möjligtvis sökte jag någon tjänst jag tyckte var mindre kul bara för att den var i Dalarna och jag var sugen på att flytta dit. Av de jobb jag sökt har jag hittills varit på en intervju och det jobbet, som för övrigt var ett drömjobb, fick jag inte. Men som många vet förmedlas de flesta jobb via kontakter. Så var det även för mig. Nu ska jag berätta om min vecka.

Förra fredagen åt jag lunch med mina gamla kollegor i Projekt Mirjam och en tidigare kollega som jag arbetade med på bosättningssektionen. Hon är idag projektledare i ett projekt inom Rädda barnen och jobbar tillsammans med vår tidigare projektadministratör i Mirjam. Under denna lunch kom det upp att de höll på att rekrytera personal till Västerås för detta projekt och jag räckte upp handen innan jag ens hunnit fundera. Vi bokade in ett möte på onsdagen nästkommande vecka för att prata mer. Onsdagen kom och jag hade hunnit fundera över helgen kring mina mål och ambitioner. Jag fick mer information om projektet och anställningen som i så fall skulle bli en tillsvidareanställning. Så fick jag uppmaningen att gå hem och fundera och återkomma så snart som möjligt.

Jag funderade och kände rätt snabbt vad som var det rätta för mig. På torsdagsmorgonen på jobbet gick jag in till min chef och sade att jag fått ett erbjudande om jobb och frågade om praktiska detaljer. Jag fick ett löfte om sex månaders tjänstledighet och skulle få gå om tidigast två veckor. På fredagseftermiddagen hade jag ett skypemöte med regionschefen för Rädda barnen som ville träffa mig inför denna eventuella tillsvidareanställning och på kvällen fick jag bekräftat av projektledaren "välkommen till gänget".

Det var en sannerligen spännande vecka. Jag är inte personen som går runt med massa hemligheter så jag har redan berättat om tjänsten för hälften av mina kollegor och nu resten av världen. Nästa vecka gör vi klart med papper och sen är det bara en vecka kvar till tilltänkt start.

Det känns otroligt roligt och spännande att får prova på något nytt, att få jobba i projekt igen men inom en helt annan organisation. Jag ska få jobba med integration, samverkan och att stärka människor. Det är något jag brinner för och känner att jag utvecklas av. Det känns som en evighet sedan Projekt Mirjam slutade fast det bara har gått ett par månader. Jag känner redan att jag varit på väg att bli sur och bitter men det kommer det bli ändring på nu.

Denna helg håller jag på att vänja mig vid tanken att jag ska "flytta" till Västerås igen och bo i pappas lägenhet i veckorna. Jag ska nyupptäcka min gamla hemstad. Jag har väl inte haft någon större längtan dit men det är halvvägs till Dalarna och praktiskt att ha familjen nära. Jag har länge gått runt i tankarna att lämna Östergötland och prova något nytt. Idag när jag och Sebastian var i stugan i Bränntorp kände jag att jag inte är redo att lämna Östergötland. Jag älskar naturen häromkring men jag hatar att det aldrig är någon riktigt vinter. Jag tror att det är väldigt passande att jag får ta det här med att flytta i små steg. Det är en lagom början att veckopendla till Västerås. Tiden får utvisa vad som händer efter det. 




tisdag 19 mars 2019

En springtur och ASC märkt fisk

När en har det rörigt på jobbet känns det lyxigt att kunna ta ut friskvårdstimmen och ge sig ut i skogen för en springtur. Myra fick göra mig sällskap i det soliga vädret. 
Sebastian var som en klubbad säl när jag kom hem. Han hade haft körlektion, rastat hundar och pluggat under dagen så det fanns ingen energi till att springa.

Myra och jag sprang på de mindre stigarna i Vrinneviskogen samt över fält. I skogen var det skugga och på fälten sol. Myra blir så glad och busig när vi springer av från stigen och ut på fältet där det inte finns någon linje att följa. Hon hoppar och skäller runt mina fötter där jag springer på gräset. Folk som ser oss måste tycka det ser rätt lustigt ut.

När jag kom hem gick jag och handlade råvaror till en god och nyttig middag. Sen lagade jag svart ris med wokade gröna grönsaker och stekt makrill. Jag hade tänkt köpa lax men det fanns ingen som var ASC märkt så då lät jag bli. Makrillen var hälften så dyr, är också en fet och god fisk samt hade den märkningen. Jag brukar handla fisk enligt WWF:S app Fiskguiden. Den tycker jag är tydlig och bra. Det känns skönt att få stöd i att handla hållbart då jag själv inte är så kunnig i fiskfrågan.

Middagen blev iallafall god så vi är alla nöjda här hemma. Myra låg utsträckt på soffan medans vi åt. Sen kom jag och ville få plats jag med, då ville hon inte vara kvar och gick och lade sig i sin säng istället. Myra har väldigt mycket integritet. Det är bara när hon själv är sugen på närhet och gos som det går bra, annars vill hon ha ett tryggt avstånd av tomrum runtomkring sug. Hon är som en katt ibland den där hunden.



söndag 17 mars 2019

Kålpudding, kimchi och hoppa i sängen

Myra och jag kom tillbaka från Linköping nu på eftermiddagen. Så underbart det är att vara på landet. Sofia hyr ett mindre hus på en gård där det bor fem andra hushåll. Familjen som äger och fem som hyr. Ett trevligt sätt att bo på landet på utan att behöva bli isolerad. Jag gillar tanken med att dela en gård med andra.

När jag kom hem bjöd jag med mig Sebastian och Myra till att hoppa i sängen med mig. Jag hade fått det rådet när jag var på Ikea och frågade varför min medelfasta säng var så mycket hårdare än deras. Våra sängar blir provade av cirka 150 personer per dag berättade säljaren, de har blivit mycket mer upplegade och för att mjuka upp sängen kunde en gå runt och trycka ner knät i den eller typ hoppa i den.
Efter en tupplur var det dags att laga mat. 

Jag blev sugen på att prova göra kålpudding, en rätt jag aldrig åt som barn och som jag heller aldrig lagat eller ätit som vuxen. Jag försöker hitta nyttiga klimatsmarta recept och tyckte att kålpudding kunde vara värt att testa. Jag gick och köpte ett stort ekologiskt kålhuvud medans Sebastian började riva grönsaker till en sats kimchi. Vi hade bestämt att vi skulle testa göra kimchi på vitkål, morot, lök, chili, ingefära och vitlök. Jag tror att det kan bli riktigt gott. Det kommer jag inte få veta förrän om en månad då den är klar.
Kålpuddingen fick jag dock smaka idag och det kan jag säga att det kommer bli ett nytt favoritrecept. Jag stekte två omgångar vitkål i smör tillsammans med salt, peppar och Dana Waglers lokalproducerade honung. Sen gjorde jag en färs på sojafärs, lök, vitlök, bönor från Kvillinges gårdsbutik, salt, peppar, buljong, soja och en skvätt grädde.

Jag följde icas redept på kålpudding men bytte ut och lade till några ingredienser. Den stekta kålen lade jag i en form med första satsen i botten, färsen i mitten och andra satsen stekt kål uppepå. Sen ställde jag den i ugnen cirka 30 minuter. Jag serverade med kokt potatis, syrade rödbetor och gröna linsgroddar. Kålpuddingen fick en söt och fyllig umamismak, av den rostade kålen och den mer salta färsen. Husmanskost är inte att underskatta.




lördag 16 mars 2019

Min svaghet för porslin

Jag har en svaghet för porslin, det måste jag erkänna. Senast imorse pratade jag och Sebastian om tanken med enkla hem där en bor lagom stort och inte samlar på sig onödiga grejer. Sen åker vi till loppis för att inhandla inflyttningspresenter till Sofia och vad kommer vi hem med. Jo inte bara en utan två thekannor, en vattenkaraff och en mjölkkanna. De är av märket Norway och vi har ett par koppar i stugan av samma märke och samma servis som vi tycker så mycket om.

Jag har alltid haft en fallenhet för porslin och lergods med dess mönster, färger och glans. När jag på olika loppisar hittar olika delar av en cervis jag gillar kan jag inte motstå att handla. Tur är väl det att det är secondhand. I boken Ett hållbart liv har jag läst om flödeshem. Det innebär att grejer jag inte behöver får cirkulerar vidare till någon annan. Ska en handla på loppis och inte samla på sig för mycket saker så får jag helt enkelt säga adjö till några grejer som står i skåpen och dammar. Det kan bli inflyttningspresenter eller åka till loppis. Det bästa är väl när gamla grejer får nytt liv.

Igår klippte jag förresten ner mina pelargoner. De skotten har jag lovat både min Sofia och en granne. Känns skönt, jag tycker inte om att behöva slänga pelargonskott.



 Myra fick följa med i bilen när vi åkte på loppis. Då det var lite svalt i bilen fick hon på sig täcket som husse sydde i julklapp. Det saknas några detaljer på det för att det ska sitta bra så jag tog en tubsjal och föste det med över ryggen, då satt det bra.

söndag 10 mars 2019

Nosework i Orrens hamn

Idag var jag och Myra vid Orrens hamn på heldags nosework kurs. Det var första gången av flera i fortsättningskursen. Resterande kommer att ske kvällstid.

Vi var fem hundar och två instruktörer. De flesta hundar var nya för varandra men det gick jättebra. De vande sig snabbt vid varandras sällskap och blev inte störda av varandra när de arbetade.

Vi fick främst öva på fordonssök. Hundarna fick leta eukalyptus doft på två båttrailrar, en hjullastare, en lastbil och en grävmaskin. Efter lunch och korvgrillning blev det ytterligare fyra sök. Då fick hundarna leta doft i en kontainer, i en källare och på två ställen uppe på en vind. Dessa sök var främst en övning i att söka i annorlunda miljöer.

Myra var super duktig. Hon sökte koncentrerat och hittade för det mesta doften väldigt snabbt. De gånger det tog längre tid var det för att jag förstörde för henne. Jag tycker att det är svårt att hålla reda på kopplet så att det inte är ivägen och jag inte styr Myra, samtidigt som jag ska läsa av henne när hon hittat doften samt även styra bort henne från att vara under eller klättra på fordonet vilket de inte får göra. För att underlätta för oss båda gjorde jag några sök där Myra fick vara lös och jobba självständigt medans jag tog ett steg bak men samtidigt fanns där uppmuntrande bakom henne. När jag gjorde så fungerade det jätte bra. Jag fick även tipset av instruktören att ha en längre lina till Myra och testa med det till de tillfällen hon behöver vara kopplad.

Det jag har lärt mig idag är att lita mer på min hund. Myra har verkligen utvecklats sedan nybörjarkursen så får hon jobba utifrån rätt förutsättningar kommer hon hitta doften. Jag ska även träna mer på hörn så att Myra inte slarvar och springer förbi kanterna på ett hörn. Där kommer jag behöva styra henne några gånger för att hon ska lära sig att vara mer noggrann i hörnen. Sen ska jag så klart fortsätta öva på att läsa av Myra så att jag kan vara säker på att hon hittat doften och belöna henne vid rätt tidpunkt. Det sista har jag lättare att koncentrera mig på när hon är lös.

Det var otroligt lyxigt att vara på en plats med så många spännande miljöer och få möjligheten att göra hela nio olika sök med tips och guidning från instruktörer. Det var också väldigt trevligt att lära känna nya träningskompisar i form av hundar och människor. Allt vi fick en sol som värmde oss när vi sökte lä från vinden var så klart ett stort plus. Jag och Myra avslutade med att ta en promenad med två av kurskamraterna. Då fick hundarna springa fritt och busa av sig den sista energin.

Nu är det soffläge för oss båda de sista timmarna av denna helg. Vi har verkligen haft en rolig och händelserik vecka jag och Myra.








fredag 8 mars 2019

Stormig tur sista dagen

Snöandet avtog efter lunch så Minna, jag och hundarna Myra och Presley passade på att ta en skidtur. Sofie skulle ut med Murphy på egen hand. Det var lungnast så för alla.

Spåren var igenblåsta men det var bara att åka. Även fast det slutat snöa hade inte vinden mojnat så vi åkte väl påklädda. Första biten är rätt mycket uppför. Ju högre upp vi kom desto stormigare blev det och vi hade så klart motvind i dessa uppförsbackar. När det väl blev nedförsbacke fick vi kämpa även då på grund av vinden. Ingen njutbar tur kanske men det finns en viss tjusning även att vara ute i hårt väder. Speciellt om kläderna skyddar mot vinden.

Så åkte vi ned i dalen och fick en lång och härlig nedförsbacke. Vinden mojnade ju längre ned bland de högre träden vi kom. Dock visste vi att dessa nedförsbackar skulle betalas med en två och en halv kilometer lång uppförsbacke. Den hade vi åkt innan men just idag, på grund av det var lä i dalen kändes denna uppförsbacke helt okej.

12,6 kilometer lyckades vi skrapa ihop och solen hade pressat sig fram bakom molnen när vi kom hem igen. Imorgon ska det bli fint väder igen. Det får vi avnjuta från bilen.








Stugsittardag

Vinden viner och snön yr utanför fönstret. Vi börjar dagen med en långfrukost med brasa och tända ljus. Nu har täckena åkt fram och vi har bäddat ner oss på sofflocket. Ingen hund verkar lida av att mysa i stugan med sina människor. Till eftermiddagen ska det sluta snöa men dock blåsa änn mer. Kanske vi vågar oss ut på en kortare skidtur eller en promenad. Sen hoppas vi att snöplogen hittar hit till imorgon förmiddagen då vi ska åka hemåt. Det räcker med att vara insnöade på fjället en dag kan jag känna.




torsdag 7 mars 2019

Norge bjöd på massor av snö

Idag var den värsta skiddagen vi haft under denna vecka. Snö och blåst och vi hade bestämt oss för att åka till Norge. Det går ju inte att sitta inne i stugan en hel dag så det var bara att packa sig iväg.

Hundarna var inte så glada över att behöva stanna hemma då de inte är välkomna till Norge utan pass och rätt avmaskning. Myra var minst glad och Murphy var kanske lite glad över att få ligga hemma på varma filten.

Vi såg inte mycket av Norge. Det var vitt och sen var det femton nyanser av grått när vi kom upp på höjden och fick utsikt över den trädbeklädda dalen. Men det hade sin charm det också att glida fram i vildmarken i total tystnad.

Fikat fick vi ta under några träd då Norge inte bjöd på något vundskydd. Vi åkte totalt 16 km och var ganska snart hemma igen hos hundarna och kunde njuta av en varm bastu.