Rastlöshet

Jobbet känns inte stimulerande. Inte kommer det ut några nya spännande hus på hemnet. Höstmörkret kryper sig på och visst tar jag mig ut på promenad och springturer men det blir för det mesta i samma elljusspår. Just nu händer det inte speciellt mycket skojiga intressanta saker. Det var då jag kom på att jag skulle kolla efter katter på blocket. Livsfarligt enligt min kollega. Hon skulle aldrig utsätta sig för det. Nu när jag gett mig in i det förstår jag varför. Blocket kryllar av söta katter i alla färger och former som letar efter nya hem. Bara att lyfta telefonen och ringa så vips blir en med katt.

Jag har ett litet problem dock. Jag är kattallergiker. På något sätt ska jag dock komma runt det problemet, men inte nu. Då kommer vi åter till det där med hus. När jag och Sebastian flyttat ut på landet ska vi ha en katt. Eller kanske två. Jag ogillar starkt möss och råttor så jag ser heller ingen annan utväg. Katten får bo i ett uthus eller så får den ha tillgång till vissa rum i huset. Jag får fortsätta surfa på hemnet så får jag hänge mig åt katternas Blocket efter det. Någon raskatt är jag inte intresserad av. Jag vill ha en ordentlig bondkatt. Gärna svart med vitt, grå med vitt eller kanske röd. Det finns också grå med rött i de är också söta.

Myra är så nyfiken på katter. Min dröm är att hon ska ligga i sin säng och mysa kramandes en katt. Sen ska så klart den nya hunden också ligga där och mysa. Vi ska ha så många djur jag och Sebastian. Jag har så mycket kärlek till djur att ge att jag ibland tycker synd om Myra som måste ta på sig att vara ensamdjur här hemma. Det blir nog bra att portionera ut kärleken lite.

För ett år sedan när jag var såhär rastlös råkade jag övertala Sebastian att vi skulle ta hem en hund på prov. Det var då Lyssa flyttade in och vi gav det ett ärligt försök men det blev inte bra. Att gå på dessa spontana infall blir oftast inte bra. Men att långsiktigt planera och vara överens både jag och Sebastian, då blir det bra. Myra var väl planerad och efterlängtad när hon kom. Vi är båda så glada över att hon flyttade in hos oss.

Bilden är från Blocket. En liten skönhet som inte kommer att flytta in hos oss men drömma går alltid

Mitt livs längsta lopp

Team Lagergrensgatan har sprungit höstmilen. Vilken upplevelse. Vi tog bilen till Jursla där vi sen fick åka en buss som tog oss till starten vid Sörsjön. Det var så mysigt att åka bussen med alla förväntansfulla löpare och se höstens färger glida förbi utanför fönstret.

Det var första gången jag sprang ett lopp som var över sex kilometer. Jag hade inte kollat upp banans dragning i förväg men hörde längs resan att det skulle vara en jobbig backe i mitten. Jag misstänkte att Vrinneviskogen som jag tränat i var ganska snäll jämfört med detta. Så rätt jag skulle ha.

Mitt mål var att ta mig i mål och att springa hela vägen. Tiden var inte det viktigaste och jag tänkte att jag skulle fokusera på att spara mina krafter hela vägen in i mål. När loppet väl satte igång märkte jag att jag sögs med i det hela så min plan att springa väldigt långsamt sprack rätt snabbt. Jag höll dock ett ganska behagligt tempo och sprang på sex minuter per kilometer de första fem kilotetrarna. Sen kom den kuperade terrängen och backen alla pratat om. Den var inte nådig men jag sprang faktiskt hela vägen upp.

Väl uppe hade jag inte mycket lungkapacitet kvar men jag slutade inte springa hur trött jag än var. Där i skogen var det blötare och kladdigare än någonsin. En fick kryssa mellan vattenpölar, lerbad och hala rötter och stenar. Jag hade börjat springa med ett väsande ljud. Det var mitt pannben som talade till mig nu. Gör detta klart hur jobbigt det än är. Jag sprang om rätt mycket folk som gett upp och börjat gå både i backen och den kladdiga skogen.

Till slut tog denna del av skogen slut och jag sprang de sista två kilometrarna på grusväg som bitvis var mjukare än grusgången hemma i stugan. Det var inte en dans på rosor det heller men jag sprang och jag sprang dessa två kilometer som aldrig ville ta slut. Trehundra meter innan målet kom ytterligare en uppförsbacke och sen en timme, fem minuter och 27 sekunder efter att jag passerat startlinjen var jag i mål. Jag hade sprungit mitt livs längsta lopp och jag sprang hela vägen, bortsett från att jag stannade en sekund för att dricka vatten och tre sekunder för att knyta skon.

Fritt fall

Utövar lite självterapi så här på kvällskvisten. Färglägger roliga figurer i en normkritisk målarbok och lyssnar på Abba.  Nu har jag jobbat en dryg vecka på mitt nygamla jobb och jag kan säga att smekmånaden är över. Nu är jag i det tillstånd jag trodde att jag skulle hamna i. Arg, ledsen och frustrerad. Allt i sin ordning. Jag var förberedd på detta. 

Veckan av smekmånad var fantastiskt. Att komma tillbaka till arbetsplatsen och träffa alla kollegor. En hel drös med underbara människor att prata med under luncher och fikaraster. Arbetsuppgifterna var som de var. Mycket som jag kände igen men saker som jag inte gjort på väldigt länge och som jag aldrig dykt in i på djupet. Nu var det bara att sätta tänderna i allt detta som jag lyckats välja bort i så många år. Rådda i ärenden helt enkelt. Lösa saker åt folk. Ta beslut och göra planeringar. Som tur var har jag kunnat fråga och åter fråga mina kollegor. Arbetsuppgifterna var inte särskilt roliga eller intressanta men samvaron med kollegorna vägde upp det. Och de krångligaste ärendena kunde jag skicka vidare till en annan arbetsgrupp som var experter på det.

Så var det ju mitt i ännu en av många organisationsförändringar de senaste åren som jag kom tillbaka till. Det tillstånd jag arbetar i nu är en väntan och en parantes till något nytt. Det första jag fick göra när jag kom tillbaka var att välja. Jag konstaterade ganska snabbt att det inte var något alternativ som intresserade mig speciellt mycket men det fanns alternativ som passade mig bättre och sämre. Och det fanns alternativ som jag lockades mer och mindre av. Så jag valde och jag lämnade in. Så tänkte jag att det blir nog bra hur det än blir. I slutändan handlar det mest om att trycka på en knapp iallafall. Antingen jobbar jag med att ta beslut om utbildningar, eller praktik eller att ta beslut om arbetsprövningar vilket jag inte tänkte fanns på kartan att jag skulle göra eftersom det var mitt sista val och det jag är minst bra på.

När jag tänker efter kan jag nog ha råkat säga detta lite skämtsamt till en chef att i slutändan är det bara att trycka på en knapp så alla alternativ är ungefär desamma. Och till en annan chef kan jag lite likgiltigt innan jag kom tillbaka ha svarat på frågan vad jag vill jobba med "det spelar nog ingen roll, jag kan jobba där jag behövs". Av samma chef fick jag sedan veta att jag placerades där jag behövdes men att de höll på att förändra organisationen och att jag skulle få möjlighet att välja vart jag ville jobba när jag kom tillbaka. 

Nu i efterhand ser jag detta som ett skenlöfte för jag placerades iallafall där jag behövdes. Den likgiltighet som jag svarade med innan jag kom tillbaka fanns inte längre kvar eftersom jag faktiskt hade trivts på jobbet och tyckte att det var långt roligare att komma tillbaka än vad jag hade väntat mig.

Så fick vi alla reda vad vi skulle jobba med och jag fick mitt sistahandsval. Mina närmsta kollegor fick jobba med de de önskat och flera av dem jag hoppats på att få jobba ihop med kommer att jobba tillsammans med andra arbetsuppgifter än mig.

Livet är inte rättvist och jag är glad för mina kollegor. De har kämpat i uppförsbacke länge nu och jag tog en paus från detta så jag får glatt kavla upp ärmarna och hugga in i de ärenden som behöver råddas och redas i lite extra. Glatt är kanske att ta i för jag känner ärligt talat ingen större glädje men jag kommer att göra så gott jag kan ända in i kaklet. 

Sen tänker jag också på min kollega från Rädda barnen som brukade säga att det finns en mening med allt. Och jag tror att mening med detta är att ge mig en spark i baken att åter igen ta mig en funderare över vad det faktiskt är jag vill göra. Tanken var ju redan från början att jag inte skulle bli så långlivad på mitt nygamla jobb. Redan efter en vecka så började jag att bo in mig, jag började trias och känna mig bekväm. Det kommer det att bli en ändring på och det var väl egentligen för väl.

Så därför sitter jag här en onsdagkväll och färglägger konstiga figurer i fritt fall. Jag tycker att det ser ut som att de njuter av sin situation och jag ska försöka att följa deras exempel.

Friluftliv utanför tomtgränsen

Idag har vi varit ute hela dagen, från klockan nio till sex. Först var det städdag och då ska alla grannar samlas i lag utifrån vilka gator de bor på. Jag och Sebastian gick ihop med våra grannar och det blev vi och två gubbar. De koncentrerade sig på en häck och vi tog och rensade sly vid bäcken bakom vår tomt. Så kom de föbi och kallade på oss för kaffe samt lunch då vi grillade burgare och korv. Det var riktigt trevligt att hänga med grannarna och prata om det ena och det andra om tidigare ägare till vår stuga och om området. Den ena gubben sa att han trivs så bra här i Bränntorp för att alla pratar med varandra. Det kan jag hålla med om. Innan vi sa hejdå när vi var klara bjöd han in oss att titta förbi i han och hans frus stuga nästa gång vi var ute med hunden.

Så tog vi en sväng till Rejmyre för att uträtta ett par ärenden. Efter det gick vi förbi höstmarknaden som hölls vid kiosken och köpte lite mat och grönsaker av de grannar som srod och sålde. Sas och Uno kom förbi och ville hänga med oss samt göra upp eld. Vi hade ingen bra plats på tomten att elda på så vi byggde en eldstad och några bänkar precis bakom tomten. Det blev en mysigt plats som jag hoppas att vi kommer nyttja flera gånger. Det var inte fel alls att vara precis utanför tomtgränsen för att utöva friluftsliv. Så nära till bekvämligheter men ändå i naturen.

Myra fick ingen ordentlig promenad idag men hon har följt oss då vi rensat sly, gått och dragit på pinnar, lekt med grannens hund och varit med och eldat. Hon var minst lika trött som jag och Sebastian när vi åter gick in i stugvärmen efter denna händelserika och sociala dag.

Digital förvirring

I fredags eftermiddag lämnade jag tillbaka min jobbmobil tillsammans med dator och den sista dokumentationen till min chef på Rädda barnen. Telefonen fabriksåterställdes och alla appar rensades bort. Så spenderade jag helgen utan telefon. Ja jag är av den sorten som gärna sparar in de tusenlapparna som en egen telefon skulle ha kostat så jag äger ingen. Det är också mer miljövänligt att nyttja en telefon istället för två.

Sociala medier kom jag åt via en gammal Mac som jag bytt till mug av min syster ex. Bytet han fick av mig var Sebastians gamla långfärdsskridskor. Ni ser jag lägger inga stora pengar på teknik. Och för det mesta har det funkat bra att göra så här men byter en jobb lite för ofta kan det bli krångligt. Det mobila bank IDet som jag så snyggt installerat på jobbtelefonen jag lämnade tillbaka i fredags försvann med den. Likaså alla mina kontakter och foton jag inte orkade spara ner på en hårddisk som jag aldrig tittar på ändå.

Så blev det måndag och jag fick en ny telefon på nygamla jobbet. Allt frid och fröjd. Det är samma modell jag hade innan jag gick på tjänstledighet och samna 010-nummer. Men så fick jag ett sms från Telia och där stod det ett annat nummer än det jag hade sist. Nu rådde det en viss förvirring. Jag var så säker på att mitt gamla mobilnummer skulle hänga med så jag förnekade informationen i smset in i det sista. Prio ett var dock att få igång google kontot så att jag kunde starta upp den nya telefonen med de inställningar och kontakter jag hade sist. Telefonerna löser nämnligen åt dig bara du kan logga in på ditt google konto. Så blev det med telefonen jag fick från Rädda barnen. Eftersom jag hade haft en.Samsung tidigare fick jag till och med upp den skärmbild jag haft sist, en söt bild på Movi och Myra.

Så långt så väl. Men så var det så att jag för ett antal månader sedan bytt mitt google lösenord och jag hade ingen aning om vad det nya var. Jag loggade ju aldrig in eftersom jag alltid varit inloggad på de enheter jag använt. Jag försökte återställa lösenordet och Google frågade mig om de kunde skicka sms till numret hag hade uppgett. Det gick ju så klart inte eftersom jag inte har den telefonen kvar. Så frågade Google om de kunde skicka ett mail till min jobbmail men det kom dock aldrig fram. Sen sa Google att de skulle återkomma till mig om tre till fem dagar.

Jag var temporärt utestängd till mitt Google konto. Och med det också utestängd från all möjlighet att ladda ner appar, allt från Facebook till mobilt bank ID och swish. Jag lät detta problem vara samtidigt som jag kände att det hängde som en tyngd över mina axlar. Jag har aldrig förr reflekterat över hur stort mitt beroende av digitala medier är inte bara till socialt nöje utan även till praktiska saker. Medans jag grunnade över detta lät jag en kollega ringa upp min arbetsmobil och farhågan att jag fått ett annat nummer stämde. 

Väl hemma var min privata dator inloggad på Google kontot så där hade jag fri tillgång till mail, blogg och annat. Jag försökte mig på att ändra lösenordet men då krävdes så klart mitt gamla lösenord och skrev jag att jag glömt det kom frågan om mobil och alternativ mail upp igen. Jag lyckades iallafall få iväg en ansökan om att återställa Google kontot efter ett antal försök. Det skulle dröja sex till tolv timmar pga säkerhet att få en länk via mailen med instruktioner.

När jag morgonen därefter öppnade inkorgen hade jag fått ett mail. Jag började klicka ivrigt och vips hade jag bytt lösenord utan att veta att jag gjort det och utan att ha någon aning om vilket lösenord jag valt. Det var något förifyllt som knappt syntes och som jag trodde var ett förslag på hur det skulle kunna se ut. Det var bara att skicka iväg en ny ansökan om återställning av Google kontot och vänta ytterligare sex till tolv timmar. 

Nästa gång jag fick samma mail ropade jag in Sebastian. Nu fick han sitta bredvid mig och det skulle inte bli fort och fel. Vi kom åter till det förifyllda lösenordet och det var faktiskt inte helt uppenbart hur jag skulle få bort det och skriva in mitt eget. Inte heller hade jag kunnat använda det då hela inte syntes. När vi klickat klart och jag äntligen fått in mitt nya lösenord som jag sedan skrev ner öppnades den digitala världen framför mina ögon igen.

Jag kunde ladda ner vilken app jag ville på min jobbmobil. Jag ringde ica banken och installerade mobilt bank ID. Helt plötsligt kändes det som att mitt liv fått tillbaka kontroll och riktning. Enkelheten i att kunna ladda upp en bild från telefonen till bloggen eller instagram utan att behöva skicka den till Sebastians telefon. Jag har vaknat upp ur en digital förvirring som varat i flera dagar och det känns jätte skönt.

Nu kan det vara en relevant fråga att ställa sig om jag fått något annat gjort under dessa dagar än att apatiskt gå runt med en knappt bruklig telefon i handen. Och ja det har jag. Jag har landat på mitt nygamla jobb och hälsat på massor av fina kollegor. Förutom varma kramar har jag också fått en inblick i vad som hänt sedan sist och vart vi är på väg. Jag har varit nere i vårt kundtorg två tvåtimmarspass och hälpt kunder vid datorerna. Där har jag kunnat känna igen mig i deras tillstånd av digital förvirring så jag har verkligen försökt att vara tålmodig och pedagogisk när jag visat hur de ska klicka. Jag har sakta men säkert satt mig in i nya och gamla administrativa rutiner för att kunna ha koll på de ärenden jag ansvarar för. Eftersom jag har så fina kollegor har den biten varit det minsta problemet.

Bilderna jag lagt upp visar utsikten från min kontorsplats och den inredning jag boat in mig med. Jag trivs väldigt bra där jag sitter nu men det kommer snart en omorganisation så jag kommer nog behöva flytta. Så länge kommer jag njuta av utsikten och sällskapet.

Myra hos hundmassören

Idag fick Myra komma till Ywonne som är hundmassör på Hippofisica. Jag bokade in en genomgång av Myra för att kolla om hennes muskler är okej då hon rör sig så mycket. Jag vet själv när jag stretchat henne att hon känns lite stel på vissa ställen. Ywonne gjorde en ordentlig genomgång då hon kände och klämde på Myra samt kollade rörligheten genom att sträcka ut hennes muskler. Hon var lite stel i ländryggen och höftböjaren. Precis som sin matte. Det är ju inte konstigt att vi drar på oss samma krämpor då vi utför samma typ av fysisk aktivitet.

Myra fick ligga ner på sidan på madrassen och ta emot en djupvågsbehandling då Ywonne körde en vibrerande maskin med en kula på över musklerna på Myras kropp. Myra låg helt stilla och tog emot behandlingen, ibland blev ögonblicket extra tunga. Det verkade som att hon tyckte att det var skönt och avslappnande.

Efter femtio minuter var vi klara med allt så det blev en ordentlig genomgång. Myra var glad som vanligt och gick runt och viftade på svansen. Nu har vi fått i läxa att stretcha Myra efter varje hårdare fysisk aktivitet och så rekommenderas vi komma tillbaka en gång i halvåret för att bibehålla smidighet och mjuka muskler. Det ska vi nog klara av.

Efter behandlingen fick Myra åka hem och vila medans jag, Sebastian och Sas åkte till Vrinneviskogen för att träna inför höstmilen. Det var en utmaning för mig att dra iväg och springa efter att det mörknat men när vi väl kommit igång var det skönt som alltid.