Den varelse som är jag

Jag går med snabba steg och en välfylld ryggsäck upp för stigen som tar min hand och leder mig rakt in i den täta dimman, granarna sträcker ut sina fuktiga grenar och smeker min kind som fortfarande känner smärtan av din handflata. Jag ryser till av välbehag när jag känner förnimmelsen av en vattendroppe som avlägsnar sig från en gren och rinner ner för kinden och halsen för att leta sig in under mina kläder som skyddar mig mot den råa kylan och som för första gången på många år är ett vapen, ett skal, en hinna mot världen. Inget ont kan någonsin leta sig in under tyget och in på min bara kropp igen. Mina tankar som så länge låtit sig kontrolleras av dig springer nu fram över mossan med en lätthet i stegen. En uggla betraktar mig från en gren där jag rinner fram genom dimman pånyttfödd till en värld som är vacker och lätt att leva i där du inte längre existerar. Jag känner doften av rök som de sista friluftsturisterna lämnat efter sig vid vindskyddet innan de vandrat vidare genom skymningen mot ett varmt och upplyst hem, en plats där de söker trygghet från den kalla skogen som vaknar till liv på natten, den skog som jag låter omfamna mig när mitt egen hem står i spillror. Tröttheten kommer över mig så snart jag rullar ut liggunderlaget på de nötta tjärdoftande brädorna. Underarmarna skakar lätt av minnet av den tunga yxan i min hand, blodstänket på väggen när yxbladet mötte din skalle, så många gånger jag gått igenom den rörelsen i mitt huvud och bladet landade precis där jag planerat. Ett människoliv har slocknat och ett annat har fötts på nytt, skogsluften fyller mina lungor samtidigt som tröttheten drar över mig som ett läkande täcke. Inom några veckor kommer spåren av dig på min kropp inte längre synas med blotta ögat och jag kommer befinna mig på en plats långt borta från det fängelse som du kallat för vårt hem. Ett nytt kapitel i mitt liv har startat med ett vitt blad som ska fyllas av känslor och liv. En nyfiken rävunge smyger fram och stannar till en bit utanför vindskyddet, jag låter min trötta blick smeka över dennes varma päls och landa i de pigga mörka ögonen med en nyfikenhet och kärlek till livet. Jag tackar rävungen för att den valde att besöka mig och bli den första varelsen att skriva in sig i det nya kapitlet av mitt liv, ett liv där jag likt en nyfödd sakta ska lära mig att känna tillit till andra och tro på mig själv, något du så målinriktat och ihärdigt slagit undan från mig. Inbäddad i naturens trygghet låter jag mina ögonlock sluta sig och lämna rävungens mörka blick kvar i mörkret utanför vindskyddet. Jag drömmer att jag springer mil efter mil i en mörk skog utan ficklampa eller månens sken men jag ser stigen som om det vore dagsljus. Jag springer utan att bli trött, min kropp har läkt och jag känner ingen smärta, jag känner konturen av kvistar och stenar under mina fötter men trots att skorna står kvar i hallen till mitt gamla hem känner jag inget vasst under fotsulorna. Framför mig springer rävungen, jag ser aldrig när den sätter ner tassarna i marken bara hur den drar ihop och sträcker ut kroppen i en rytmisk svävande rörelse som för den framåt över stigen. De två baktassarnas snabba rörelser fladdrar fram några meter framför mina ögon och jag blir plötsligt medveten om min egen kropp som inte längre består av två ben. Under mig jobbar fyra snabba tassar precis som rävungens, vi springer i en oändlig skog till rytmen av våra egna andetag, våra tassar snuddar mot marken men de hinner inte ens landa på den smala stigen förrän de är uppe i luften igen. Våra kroppar dras ihop och sträcks ut, dras ihop och sträcks ut med en krafts som fyller mig med lust till livet, som får skogens fuktiga grenar att flytta på sig ur vår väg och som får stigen att lyfta på sig under våra tassar. Tillsammans med rävungen erövrar jag världen denna natt innan jag vaknar ensam och kall till en svag strimma av morgonsol som letar sin in i vindskyddet, ner i sovsäcken och in i den varelse som är jag.

Novellen ovan är en övningsuppgift från boken Skriv som en nobelpristagare av Kristian Fredén. Jag böjade med meningen "jag går upp för stigen" sen lät jag berättelsen växa fram ur den precis som i övningsuppgiften.

Smällen

Du sveper ölen och tar ett par snittar till på vägen ut. Luften är ljummen och doftar av svett och förväntan. Det går en ström av människor mellan scenen, öltältet och bajamajorna en bit bort. Du slinker in i strömmen och styr mot scenen. Tjejerna framför dig viker undan för en man med tre öl i handen. Du har bestämt dig. Du har slutat att väja för män som inte ser dig. Du tar sikte på scenen, drar in luft i lungorna och går rakt fram. Smällen blir hårdare än du väntat dig. Ölen skvätter över mannens tröja. Du tittar irriterat upp.

”Se dig för för helvete”

”Eh, oj”

Du går vidare medans mannen står kvar med ölskum rinnande ner över händerna. Han är förvånad över att du inte såg honom. För dig händer detta varje dag. Du skakar av dig irritationen över mannen och kastar dig in i folkvimlet. Musiken sköljer över dig och fyller din kropp med ett behagligt rus. En kropp som kommer att få ta många fler smällar. Men det bekymrar dig inte ikväll.

Fanny på föräldramöte

Fanny bestämmer sig för att inte påminna Per om föräldramötet. Han har en ny mamma.
Mötet börjar och Per kom inte. Om Fanny var arg innan är hon ännu argare nu. De ska välja ny klassförälder. Fanny var det första året för att få det avklarat. Efter det har det varit lika svårt varje år det ska väljas en ny. En mamma säger att det är bra om den som blir klassförälder vet om att den blir det. Hon blev stressad sist när hon med kort varsel fick reda på att hon skulle ordna fika till klassen.
Fanny spänner ögonen i mannen som sitter bredvid. Hon låter sin agression över att Per inte kom spilla över på de andra männen i rummet.
”Vad jag vet så var du på mötet när ni valdes. Du skulle ha sagt det till din fru.”
Mannen skruvar på sig. Kvinnan tittar bort.
”Jag slår vad om att alla ni pappor som kommit hit ikväll sitter här för att era fruar har påmint er.”
Det viskas i salen. Efter en stund väljs en pappa till klassförälder.

Nästa punkt är att välja ansvarig för klasskassan.
”Kanske någon annan mansbebis kunde räcka upp handen.”
Föräldrarna bjuder Fanny på tio sekunders tystnad. Hon hinner spänna blicken i alla män i rummet.
En man i hörnet räcker upp handen. Han möter inte Fannys blick.
De sista punkterna på mötet avklaras snabbt och rummet töms på folk.

Klassföreståndaren går fram till Fanny.
”Det är bra att du säger ifrån. Du skapar obekväm stämning. Det är viktigt att påpeka när det är ojämställt. Vi på skolan behöver säga ifrån oftare.”
”Ni kan börja med att inte låta jumpa-Henrik ta så mycket plats när ni presenterar erat arbete. Ni kvinnor har jobbat mycket mer än han. Ni pratar ändå om vad han gjort och bjuder in honom att prata hela tiden.”
Klassföreståndaren nickar.
”Och ni får sluta ge min dotter komplimanger för hur hon ser ut.”
”Du vet att jag försöker men alla lärare tänker inte så.”
”Då får du bli obekväm och säga ifrån”.
Fanny knäpper på sig cykelhjälmen och lämnar rummet.
Gruset far när Fanny lämnar skolgården. Hela vägen hem planerar hon nästa kamp hon ska ta upp.

Frukost hos faster Bohman

Christina känner hur faster Bohman lutar sig framöver bordet och spänner blicken i henne. Hon sitter böjd framåt på en pinnstol i köket. Ögonen vilar på mjölkresterna i tallriken som simmar runt en stor slemmig klick kall gröt. Christina känner trästolens hårda ådror mot sina sittknölar. Ben och fötter börjar domna där de hänger ett par centimeter över skurgolvet. Christina är kort för sin ålder och något extra fett har hon inte på kroppen. Det kurrar till i hennes mage. Sensommarljuset studsar till på pelargonerna som står i köksfönstret innan det landar på köksbordet precis bredvid Christinas spinkiga solbrända hand. Hon lyfter skeden och skrapar långsamt ihop en minimal klick gröt som hon med mycket möda sväljer ner tillsammans med den sista mjölken. Halsen klibbar ihop sig och hon får svårt att andas. Utanför fönstret håller solen på att torka upp den sista av daggen i gräset. Daggkåporna med sin glansiga silverpärla i det mjuka luddiga bladet brukar ännu inte ha släppt sin fukt när Christina väl får komma ut. Det första hon ska göra när hon suttit klart på den hårda trästolen är att klättra upp för de knotiga äppelträdets grenar och dofta på sommaräpplenas syrliga söta arom. Christina vet att faster Bohman tittar på henne genom spetsgardinen när hon sitter i äppelträdet. Än så länge har hon motstått frestelsen att knäcka loss ett av de feta äpplena från sina grenar. ”Kan du inte äta upp gröten ficka ska du inte heller ha något äpple” det är vad faster Bohman säger till henne. Men snart sitter hon på cykeln som susar i en vidunderlig fart ner mot det blänkande havet. Väl med fötterna på de solvarma stenarna har hon glömt känslan av den hårda trästolens ådror mot sittknölarna och hungern kommer vara som bortblåst. Blir det strömming till lunch kommer den åka ner utan att hon knappt behöver tugga. Backen upp från havet den är tung. Då glömmer kroppen bort att den nyss varit i det salta svalkande vattnet. Då rinner svetten ner längs den smala nacken och havsvinden blåser i håret trots att det känns som att cykeln står still i den heta luften. Då kurrar magen åter igen och de feta äpplena på vägen in tillbaka till den hårda köksstolen är nästan på väg att hoppa ner i halsen på henne.

Christina lyfter sakta blicken och möter faster Bohmans gröna glänsande ögon.

”Gå från bordet otacksamma unge” fräser faster Bohman medans några små stänk saliv far ur hennes mun och landar på den kalla gröten.

Christina hasar ner från stolen och blir stående på skurgolvets mjuka plankor ett par sekunder innan ben och fötter åter vaknar till liv och hon kan springa ut i den friska sensommarluften.

Att skapa en historia

"Som författare måste man själv läsa, och älska att läsa, för endast så kan man på allvar tillgodogöra sig redskapen" skriver Kristian Fredén i förordet till boken Skriv som en nobelpristagare.

Jag har alltid haft en stor kärlek till det skrivna ordet. Jag minns att jag som barn satt i växthuset till doften av solmogna tomater och skrev på någon deckare som mest troligt saknade både en fängslande början, ett rimligt slut och en röd tråd. Vad det blev av den berättelsen har jag inget minne av men känslan av att skriva den sitter lika djupt som smaken av tomaterna vi odlade.

Att skriva deckare i ett växthus kan ha varit en engångsföreteelse men dikter med naturtema fanns det desto fler av. Jag gissar att jag har mycket att tacka mina föräldrar, främst mamma men jag har starka minnen av båda, som läste för mig och min syster innan läggdags eller om det fanns några minuter kvar på morgonen innan det var dags att bege sig av till skolbussen.

För egen del har jag alltid varit för rastlös för att på riktigt förlora mig i litteraturens värld. I skolan när vi skulle läsa en text på lektionen var jag alltid en av de sista att lägga ner pappret. Att jag inte läste speciellt snabbt samt att jag alltid haft en del spring i benen är en kombination som gör att boken jag läser behöver fånga mitt intresse väl för att jag ska vilja stanna i den. Så var det när jag var liten och så är det än idag. Det vill inte säga att jag inte läser men så fort jag stöter på en bok som inte fångar mitt intresse fastnar jag och läsandet blir allt mer sporadiskt. Jag vet inte hur många böcker jag har i min bokhylla där det sitter ett märke en tredjedel in i boken. Då har jag kämpat mig genom sidorna för att sedan låta boken bli liggande i en dammig hög på nattduksbordet. Plikttrogen som jag är och i kampen med boken som inte lyckats fånga mitt intresse har jag inte heller velat ge upp och påbörja en ny bok som eventuellt skulle kunnat bringa mig mer njutning i läsandet. Så har veckor och månader av ickeläsande gått innan den dammiga boken fallit i glömska och jag faktiskt tagit mig för att börja läsa något nytt. Det finns för övrigt.likheter mellan mitt läsande och min brist på rutiner när jag tränar. Lyriska perioder av god kondition och regelbunden fysisk aktivitet kan på en handvändning brytas av en förkylning, en semester som tar slut eller som tar sin början eller helt enkelt bara av att det är mörkaste november.

Så det här med att en författare själv måste älska att läsa som Fredén skriver väljer jag att ta som en del av sanningen. För mig är skrivandet en större passion och det faktum kommer inte låta mig hindras till fortsatt skrivande. Sen kan jag alltid utmana mig själv till att läsa mer men en bokmal, allätare eller bokslukare kommer jag aldrig att bli. Jag kommer lika ofta sitta och bläddra bland sidorna och räkna ner till nästa kapitel då jag får ta en paus som jag kommer springa fram med ögonen över orden och känna en sorg när boken är slut. Och så är det med mig. Kommer jag väl över en bok jag gillar då stannar tiden och rastlösheten i mina ben springer istället med vind i håret över boksidorna. Karaktärerna blir mina vänner och miljöerna mitt vardagsrum. En riktigt bra bok blir en bästa vän och det kan uppstå en stark känsla av tomhet när slutet kommer och vännen lämnar mig. Den känslan har jag också känt.

Det var lite om mina utmaningar som läsade författare. Att tillgodogöra sig redskapen som Fredén skriver om, det vill säga det skrivna ordets hantverk tycker jag att jag behärskar ganska väl. Det är också hantverket som får min berättarlust att flöda. Detta upplever jag själv att jag utveklade som mest under mina år på universitet då jag både skrev och läste mängder av vetenskapliga texter. Jag kan lova att det också slank ner en och annan skönlitterär text under dessa studentår. Något som jag fortfarande behöver öva på är just svårigheten att skapa och driva fram en handling och ett innehåll som inte bara är ett lågt blogginlägg om mina egna upplevelser och tankar. (För övrigt, på tal om det här med att läsa, skulle jag aldrig komma på tanken att läsa någon annans blogg.) Att skapa en historia har jag lika svårt för idag som när jag satt i växthuset och skrev på deckare utan en tanke på hur jag skulle sy ihop det hela till en berättelse med början, slut och en röd tråd.

På tal om russin

Det var väl lustigt ändå. Precis efter att jag publicerat mitt senaste inlägg om min hjärna som torkat ihop till ett russin och med en massa tankar jag haft om julen en gång i tiden surfar jag in på denna text som jag skrev mars 2011. Historien upprepar sig. Kan jag vara på väg in i ännu ett kreativt uppvaknande. Det är bara att hoppas på.att vinden blåser i rätt riktning.

Rubrik:Russin
Text: Jag vet inte om det var alla resor på de serpentinformade vägarna, pelikanerna på stranden med det glittrande vattnet i bakgrunden, den stilla havslinjen, de mjuka bergtopparna eller det mer avslappnade livet i sig. Under mina månader i Latinamerika producerade min hjärna ständigt meningar som ville ner på papper. Det fanns alltid en historia som ville berättas.

Livet i Sverige får min penna att klumpa sig. Min skrivarhjärna har torkat ihop till ett litet russin. Också all denna reklam i brevlådan. Jag har glömt att sätta upp en skylt. Men "ingen reklam, tack" hjälper inte om jag prenumererar på DN. Slår upp tidningen på morgonrn i gott hopp om att ta in någon spännande nyhet. Och det slår aldrig fel. Mina ögon faller automatiskt på första bästa reklaminslag. Den stjäl all uppmärksamhet av det som händer i världen. När jag stirrat tillräckligt länge på de sportskor som reas ut med medföljande text är morgontheet snart uppdrucket och det är dags för nya uppdrag. Detabbartiklarna och världsnyheterna får samsas om den sista slurken.

Nu är det slut på russindagarna. Jag gick till biblioteket och lånade en bok. Varken världsnyheter eller Stadiums realisation gör mig tillräckligt inspirerad. Och orden måste få cirkulera. Livet blir mer spännande så.

Min hjärna är ett russin, nu närmar sig julen

Här om dagen bokade jag en stuga i Dalarna dit jag ska åka med Sebastian, mamma och syster samt hundarna Myra och Murphy för att fira jul. Jag funderar på att det skulle kunna bli en ny tradition. Stugan ligger uppe på ett berg med utsikt över Dalarnas kuperade landskap och det finns skidspår i närheten. Jag blev så glad och förväntansfull. Det känns som att se fram emot denna ledighet är vad jag behöver just nu. November är bra trist som ett mörkt blött täcke som hänger över mig. Arbetsuppgifterna på jobbet hade varit mer monotoma än vanligt de senaste dagarna. Det känns som att min hjärna håller på att förvandlas till ett torrt russin. Jag kom på att jag måste utmana mig på annat sätt så jag letade fram ett par böcker om konsten att skriva. Nu ska jag försöka skaka liv i min kreativa ådra igång. Hoppas att den inte torkat ihop helt. På tal om jul och traditioner hittade jag ett blogginlägg från julen 2009 som jag delar med mig av här. Då befann jag mig i Chile där jag läste frilandsjournalistik på Nordens folkhögskola. Oj vad pennan glödde på den tiden. Det var tider det!

Rubrik: Jag blir utfrågad om julen
Text: Jag: Klockan är fyra på eftermiddagen och jag äter frukost. Vad hände?
Intervjuaren: Det är jul och du är i Chile. Minns du?
J: Jo, jag minns att jag var på stan. Det var fullt av folk. Julhandel ja, det var det nog. Folk sjöng julsånger och jag gav dem pengar. Det var vackert. Jag kände mig lite extra soledarisk, så som man gör vid jul, så visst. Det var tomtar och snö och allt detta som hör julen till. På taxibilar, i skyltfönster, på hus. Men vänta här, sen gick jag till stranden. Jag badade. Vattnet var kallt men solen var varm. Luften var till och med het. Hur kunde tomtarna ha luva, jacka och stora svarta skor? Och vadå jul. Jag såg ingen snö, bara vit sand. Men det är ju sommar här. Är folk galna eller. Tror de att de kan fira jul vilken jävla årstid som helst på året. Nu blir jag irriterad. Kan du inte gå nu? Jag är trött. Klockan är sent som sagt och jag har inte ätit sedan middag igår.
I: Ät du din frukost. Och jag tänker inte gå. Jag ska hjälpa dig att förstå. Du skulle ju berätta för sin familj om julen.
J: Men julen och julen. Det är ju en familjehögtid. Det är mat i mängder. Kanske en snaps eller så men hallå. Vill du få mig att tro att det var jesus vi firade igår? Med alla dessa glas på bordet som ständigt fylldes på ända fram till gryningen. Det var dans och det var skratt och ja, allt sånt. Och så var det ju grillning när vi kom. En pappa med en öl i handen vändandes på köttbitar på en grill i trädgården. Och en mamma i köket som gjorde sallader och höll ordning. Plockade undan och diskade. Men det var väl en vanlig sommarfest. Det vet väl jag. Sånt har jag sett massor av gånger hemma. Kom inte här och försök intala mig att jag befinner mig i något så exotiskt land som Chile. Och Chile är ju katolskt som jag vill minnas. Superkristet, konservativt. Det tror ju verkligen på Jesus. Det är klart att de aldrig skulle fira en sådan dag med dans och alkohol.
I: Okey, detta börjar bli invecklat. Men jag ska ta det från början. Jo, Chile är katolskt. Just av den anledningen att europeerna införde katolosismen under kolon...
J: Kolonialtiden, jag vet. Försök inte att dumförklara mig. Bara för att jag vänt på dygnet har jag inte helt tappat omvärldsuppfattningen.
I: Det är en bra början. Då kanske vi kan reda upp detta. På samma sätt som eurpoeerna hjärtvättade latinamerikas ursprungsfolk med katolisismen kommer det idag dagligen influenser från Nordamaerika och Europa...
J: Aaaah. Postkolonialismen ja. Jag vet det där. Jag har faktiskt läst på universitetet. Men du är pracis som alla andra pratkvarnar jag träffat som tror att du kan allt. Men jag förstår. Snö, tomtar, sommar. Amerikanska filmer. Konsumism. Stora företag. Pengar i rullning. Import av kultur, import av produkter. Export av det som betyder något. Tidigare värden blir exotiska produkter på ett exklusivt köpcenter i Now York. Kvar blir bara en tomhet som måste fyllas med billiga prylar som går sönder. Också måste det köpas nytt.
I: Det är bra. Nu har du börjat få igång tankarna igen. Men du skulle ju berätta om julen.
J: Jag gör ju det. Konsumtion hör liksom ihop med julen. Det var ju där jag var. På stan när jag skulle köpa min julklänning. Med en massa människor som som prang runt och sistaminutenshoppade. Men sen då. Jo, jag badadde. Okey, det kanake är jul att bada. Om det verkligen är så att jag är i Chile. Så kom festen på kvällen. Jag minns det nu ja. Att efter att vi grillat och ätit en väldigt sen middag. När tolvslaget kom reste sig alla och vi kramades. Då sade vi god jul till varandra. På natten till den 25 december. Åh, minna vänner måste tyckt att jag var lustig. När jag var ute med dem dagen innan började jag säga god jul när klockan blev den 24. Det är väl kanske det som är skillnaden mellan det kristna firandet och det katolska.
I: Nu tror jag att du börjar knäcka nöten. Hehe...
J: Äh, sluta. Jag blir så nostalgisk när su säger så. Jag knäckte inte en enda nöt, åt inte en daddel. Men jag sade ju att det inte var så familjärt. Alltså det stämmer nog inte. Det var ju barn, föräldrar, kusiner och till och med en farmor som var supermysig. Så var det vänner och så också. Alla var som en familj. Jag har märkt det att här spelar det inte så stor roll vilken relation man har till varandra. Är man nära så är man en del av familjen. En god vän till mamma blir helt plötsligt kallad ”tia”, moster. Det är fint på något sätt.
I: Så, du kanske har fått en ny bild av vad familjärt är?
J: Jo, kanske. Men inte riktigt. För jag tyckte ju ändå att själva festandet ihop var märkligt.
I: Men hur många vinflaskor har inte tömts under en julhelg i din familj?
J: Jo, jag vet. Men det känns som något annat när maten är det centrala och alkoholen blir ett tillbehör. Dock ett väldigt betydelsefullt i vissa fall. Men sedan när sällskapsspelet åkte fram igårkväll och när pappan gosade med hunden som låg i hans knä, då kände jag mig hemma liksom. Det sitter nog långt inom mig. Men jag kan ju förså ändå. Att det finns olika sätt att bete sig på inom familjer.
I: Precis. Det är bra. Så kanske din svenska familj inte är så representiv för hela Sverige på samma sätt som denna chilenska inte är...
J: Det är klart. Så är det ju verkligen men vi får ju inte glömma att det finns nationella traditioner. Precis som midsommar så är ju den svenska julen väldigt svensk. Men jag har svårt att se att denna var så traditionell. Det var fest och det var glädje. För visso kramades alla klockan tolv på natten men annars fanns det inga utsatta tider. Inga hållpunker som mat klockan 13, Kalle Anka och fika klockan 15 och julklappsbyte efter det. Allt rullade på som vilken fest som hellst. Folk skrattade, blev lite sega, drack lite mer. Stämmningen byggdes upp och det blev dans.
I: Men du kommer ju också från ett väldigt strukturerat land. Du kanske är mer nationalistisk än vad du vill tro.
J: Och härregud, nu blir jag sådär trött igen. Detta är för stora frågor för mig att besvara så här vid frukostbordet. Jag som hade tänkt att hinna med lite annat idag också. Men snart är det ju kväll.
I: Oye, slappna av. Du är i Chile. Det är på kvällen livet börjar. Hehe.
J: Nänä, nu får du ge dig. Inte en kväll till. Fan det är bara party hela tiden. Jag säger ju det. Men, vadå så du menar att Chile skulle ha mindre nationella traditioner än Sverige? Jag som trodde att det var grymt nationalistiskt.
I: Jag menar ingenting. Jag vill bara få dig att fundera. Inget är svart eller vitt. Jag vet inte hur man firade jul förr i Chile. Då var inte jag född. Men det kanske är så att man är lite mer ”rätt” i Sverige. Att allt ska vara på sitt speciella, bestämda sätt.
J: Neeeej, där har du fel. Vi har faktiskt ändrat det där med att äta klockan 13 i min familj. Nu äter vi efter Kalle. Också har vi för några år sedan börjat med en julklappsek som vi nu alltid kör efter att alla julklappar är öppnade. Och jag införde förr, förra året den nya traditionen att alla äter julfruskort med gröt tillsammans innan vi åker ut och åker skidor.
I: Du måste skämta, eller är du så dum som jag först trodde.
J: You bet, jag skämtar. Jag förstår vad du menar.
I: Men ändå. Du snackar om tider. Vad gjorde du egentligen klockan åtta imorse?
J: Jag satt in en bil på väg hem till min kompis lägenhet. Vadå då? Jag var astrött. Hade precis blivit väckte efter att ha sovit två timmar i en säng jag fick låna. Solen sken in i mina ögon där jag satt, bakom kvinnan som körde. Hon hade varit med och dansat hela natten men såg helfräch ut. Hon körde hem oss på vägen till jobbet. Fattar du? Jobbet! Bilen vi åkte i var helt sjuk. En stor tadsjeep med filmskärm i taket. Hennes man, som var solbränd och vinglig, han hade hoppat in i bilen när vi skulle åka iväg. Startat motorn, satt på muskien på högsta volym och fällt ner filmskärmen. Allt för att som visa upp att det minnsan var han som ägde bilen, och titta vad jag har. Jag blev ju självklart rädd att han skulle köra, men när hon kom blev jag lugn.
I: Tjejer är mer försiktiga än killar, det är det du tror? Jag som trodde du var kritisk till att generalisera efter genus.
J: Aja, men det stämmer ju väldigt ofta och det är det vi måste ändra på, genusrollerna. Först måste vi se dem, sen kritisera dem och det är då vi kan vi göra något åt det.
I: Okey, en annan diskussion nu iochförsig. Men där har vi det. Klockan åtta åkte du alltså trött hem med en bil full av festlyriska människor?
J: Ja, eller det var bara de vuxna som var det lyriska. Jag, ehm, nu såg jag mig helt plötsligt tillhörande gruppen barn igen, men iaffalall så hade mina kompisar som jag var där med också blivit väckta och var lika döda som jag.
I: Så du kände dig som ett barn på nyårsafton. Som inte orkat vara uppe lika länge som de vuxna. Vad gulligt. Men det är iallafall det jag ville komma till. Att det ksnake också är en tradition, att åka hem vid åttasnåret på morgonen. Se solen gå upp och sen sova hela dagen. Precis som din risgrynsgrötsfrukost och den ”nya” julklappsleken som ni nu haft i flera år. Sade du förresten var den kommer ifrån?
J: Vadå, leken?
I: Ja.
J: Hm, det var det ja. Min kusin tog med sig den från USA.
I: Där satt den. Här som hos din familj växer traditioner fram och omskapas utan att man egentligen planerar dem. Så att åka hem efter grymningen är ju egentligen lika mycket en tradition leken och gräten. Även fast den kanske känns spontan för dig. Bara för att det är nytt.
J: Åh, vad sorgligt det låter. Vad ospontan människan är. Men du, vi måste försöka avsluta detta på något sätt.
I: Det är väl bara att sluta det.
J: Men jag tänker på min familj. Du skulle ju hjälpa mig att berätta. Och nu har det bara blivit helt rörigt. Tror du att de kommer att förstå?
I: Detta är väl inte rörigare än livet i övrigt. Det är klart att de fattar. Jag tycker att du gjorde detta bra.
J: Tack själv, det var som oväntat. Jag hade inte direkt tänkt att skriva en bok om detta men...
I: Aja, överksatta inte dig själv nu. Du är ju svensk. Ta det för det blogginlägg som det är.
J: Jag är fortfarande hungrig.
I: Du tänker bara på mat du. Vad kommer du frän för familj egentligen?
J: En matglad. Så har jag bott i Ecuador också. Där har maten en central roll. Men nu ska jag vila. Måste ladda inför nästa fest. Nyår ska ju vara ännu större. Då får jag inte somna innan allt slutat.
I: Vila och vila. Du ska träna. På med musiken bara och försök håll dig vaken till nästa soluppgång.
J: Tyst nu. Jag skulle aldrig palla att vara chilenare. Aldig.
I: Och så blev du sådär fördomsfull igen.
J: Med det är ju iallafall bara det jag ser.
I: Och vad vet du om vad som pågrå bakom stängda dörrar.
J: Ännu fler fester antar jag. Jag orkar inte mer nu. Ska borsta tänderna och sen gå ut i solen.
I: Fan vad präktig du ska vara då.

Första snön

Duggregn eller ett tunnt lager nysnö. Det spelar ingen roll vilket väder det är. På landet är det alltid vackert. Igår fyllde Sebastian år och det firade vi med paket till frukost och sen en lång promenad i en höstfuktig skog. Vi hade med soppa i thermos som vi åt i duggregnet medans vi tittade ut över en mosse.

Idag vaknade vi till snö. Ett tunt lager vitt puder hade strötts över världen och fastnat på varenda grässtrå, telefonkabel och trädstam. Det var en vacker syn att vakna till. Dagens långpromenad avnjöts i denna vita nysnö och vi passade på att ta en runda där vi fick uppleva alla typer av natur. Barrskog, mosse, fält, hagar, grusväg och sjö. Allt såg annorlunda ut i sin nya vinterskrud och hundarna hade extra fart i benen.

Det sista vi gjorde innan vi lämnade stugan var att stänga ner vattnet för vintern. Nu kan vi fortfarande åka ut om vi vill men då blir det till att hålla på med vattendunkar och att elda som bara den om kylan kommer. Sebastian och jag drömmer om ett land där vi kan vara året om. Naturens slutar inte att bjuda på underbara dagar bara för att föreningen stänger av sommarvattnet.

En kall löptur, en naken kock och en nöjd kelpie

Ikväll var det mycket på schemat. Tvätta skulle vi göra och det är vanligtvis Sebastians ansvarsområde men jag hade oturen att komma hem först så jag fick börja med det.

Medans jag väntade på Sebastian kunde jag lika gärna sätta igång lite bröd. Jag blev ispirerad av min arbetskamrat som skulle hem och baka filbröd. Det går ju så snabbt och tar ingen tid. Jag kan faktiskt bekräfta att så är det.

Sebastian var inte alls sugen på att springa fast det var vår springdag. Han skyllde på kyla och blåst men sen lyckades Myra övertala honom. Det hade varit allt för tråkigt att springa med bara mig. Hon springer faktiskt mycket bättre när vi är två eller flera. Är det bara hon och jag så har hon ingen energi alls. Då får jag släpa henne fram genom skogen. Nu märker vi inte ens av henne, hon ligger som en liten skugga emellan eller precis bakom oss båda.

Det är det alltid svårt att ta sig ut. Allra helst när det är mörkt och kallt. Då är det en fördel att vara tillsammans så att en kan peppa varandra. Kläderna värmde bra så fort vi kommit igång. Jag märkte att det var svårare att andas när det var kallare. Det kanske är en anledning till varför jag slutar att springa på vintern. Hela löprundan kändes som en lång uppförsbacke. Dock är det alltid skönt efteråt. Vi har gjort så ett par gånger att vi avslutat med intervaller i Klingsbergsparken. Jobbigt är det men det är det roligaste med hela turen.

Lägenheten doftade gott av nybakat bröd när vi kom hem. Vi kom överens om att jag duschade först för att sedan kunna köra igång den sista tvättmaskinen med våra springkläder. Det resulterade i att Sebastian fick börja med maten utan kläder. Jamie Oliver låg i lä där när Sebastian släcke ner i lägenheten och började laga mat. Inte kunde han bjuda vår granne Sebastian Sas på det nöjet att se en skymt av nakna kocken.

Jag var rätt mör efter tvättande, brödbak och springtur innan vi väl parkerade i soffan för att avnjuta soppa, bröd och ett avsnitt av Innan vi dör. Vid det laget var vi båda nyduschade och påklädda måste jag tillägga. Soppan som bestod av jordärtskockor, potatis, vin, grädde och vitlök smakade magnifikt. Brödet likaså. Tv-serien var olidligt spännande och Myra bjöd på gos efter maten. Vilken kväll, jag känner mig helt tills fred. Nöjdheten kan också bero på att jag var så väl rastad efter helgen i Göteborg. Jag passar iallafall på att njuta av känslan.