Amanda ställer ner kaffekoppen med en smäll på soffbordets mörka marmorskiva. Hunden Alice tittar upp med en trött blick och sjunker åter in i drömmen där hon fritt sprang runt på ett fält tätt i hälarna på en en hel kull ulliga katter. Klockan slår tio och dagen har ännu inte kommit med några överraskningar. Likt gårdagen och dagarna innan dess. Amanda drar pekfingret över den uppslagna tidningen på bordet framför henne. Hennes ögon skummar igenom dagens evenemang, välgörenhetskonsert, gudstjänst, julmarknad, vävsöndag. Hon faller för den femte aktiviteten som dagens tidning erbjuder; fågelvandring vid Klarsjön. Amanda har länge velat använda den kikare hon ärvt av faster Theresia men aldrig kommit sig för att ta sig ut i vildmarken. När tillfälle nu erbjuds packar hon sin handsydda läderryggsäck med varmt kaffe och ostsmörgåsar. Alice får på sig sitt bästa röda koppel och lämnar drömmarna om vida fält och ulliga katter hemma i hundkorgen.
Raka i ryggen promenerar de tillsammans mot busstationen ett par kilometer bort. Morgondimman som fortfarande ligger tät fuktar deras mustacher. Amanda har klätt sig varmt med svarta stövlar och djupröd kappa. Hon tittar stolt ner på Alice som bär sin gröna klövjeväska med fickor fyllda av hundkarameller. Ett secondhandfynd som Amanda inhandlat i hoppet om att hon och Alice skulle börja motionera mer men som blivit liggande som ett hån i byrolådan. Alices vankar nöjt fram längs vägkanten och gungar sin rygg så att karamellerna skakar i väskan. Hon vädrar med nosen och känner doften av torkad blodpudding sippra fram. Hennes öron fladdrar till i vinddraget efter en lastbil som dånar förbi på vägen.
Framme vid busstationen letar de sig fram till bussen som ska ta dem mot klarsjön. Där står redan ett helvt dussin fågelskådare och väntar. Amanda ryggar till när hon ser alla entusiaster och funderar på att vända om. Hon kommer att tänka på allt hon skulle kunna pyssla med där hemma. Torka av kaffepannan, stryka dukar och läsa de sista bladen i dagens tidning. Kanske skulle hon kunna städa ur Alices hundkorg och torka lite mera blodpudding. Ett högt skall får Amanda att landa på busstationen igen och Alice drar dem båda fram mot folksamlingen. Hunden ger ifrån sig ett lyckotjut och slänger sig i armarna på en dam med ulligt hår som böjt sig ner mot Alice.
"Vilken underbar krabat och vilken fin väska du har!", utropar damen.
Alice slänger sig på rygg när damen kliar henne på magen. Öronen breder ut sig på marken så att Alice ser ut som et störtat leksaksflygplan. När damen kliat klart slänger sig Alice upp på alla fyra igen och ruskar gruset ur den mjuka pälsen på öronen. Hon passar på att hoppa upp och ge damen en kyss i det ulliga håret och fantiserar om att det är en peruk av ulliga kattungar som sitter i damens hår.
"Det var en glad kompis", säger damen medan hon torkar bort hundsaliv från sin kind.
Amanda skrattar ursäktande och tittar ner i marken.
"Vad roligt att ha med en hund på fågelskådningen", fortsätter damen, "vi är alltid samma gäng som åker hund har vi inte haft med sedan Jorge började ägna sig åt jakt."
"Vi skulle egentligen bara...", börjar Amanda när damen får syn på den gamla kikaren som sticker upp ur ett sidofack.
"Titta vilken fin kikare. Den kommer du att få glädje av idag"
Damen som heter Rosanna hälsar ordentligt på både Amanda och Alice och presenterar dem för hela gruppen. Amanda slappnar av mer och mer för varje person som kommer fram för att presentera sig. Hon lär känna taxiföraren Kristoffer, hemmapappan Ali, hästuppföderskan Johanna, pizzabagaren Lennart och läkarstudenten Sahra. Alla lika glada amatörer som Amanda.
Bussen rullar in och den glada gruppen letar upp sätena längst bak. Chffören stänger av radion så snart alla tagit plats. Hon vet att det inte är någon idé att lyssna på hiphop när detta gäng tågat in på bussen. Amanda som hamnat bredvid Sahra får en snabb introduktion i vilka sånger de brukar sjunga under färden och när motorn på bussen startar tar de sex fågelskådarna ton. Amanda som inte sjungit sedan hon slutat grundskolan och beskådar noggrant sina medresenärers gapande munnar. Alice lägger huvudet på Amandas svarta stövlar och drömmer sig lyckligt bort. Hon ser en kör av feta färgglada fåglar sittandes vid en grund gjyttjig sjö. Hon ser sig själv ta ett dopp i sjön och hur leverpastejsgodisarna flyter upp ur klövjeväskan när hon plaskar runt. I ett rus av fågelsång och leverpastej svävar hon fram över landsvägen. Hennes matte Amanda ler försiktigt under kragen av sin djupröda kappa. Hon mimar och blåser ut små pustar av luft i takt med sången och snart vågar de formade läpparna släppa fram försiktiga ljud som slukas upp av den stora massan av sång som fyller bakre delen av bussen.
När denna dag är slut kommer Amanda att ha druckit kaffe vid stranden av en djup klar sjö tillsammans med med sina sex nya vänner. Hon kommer att ha gått över stock och sten och ramlat över bäckar och hon kommer stolt ha visat upp sin kikare och lånat ut den till alla sina nya vänner. Hon kommer att ha klappat sin hund och känd en enorm känsla av kärlek då hon sett hur den vanligtvis mycket trötta hunden skuttat fram på stigen runt sjön med sin fina väska på ryggen. Hon kommer att ha en varm bommulsmjuk boll av skratt, sång och prat i magen då hon återvänder hem. Det kommer inte vara förrän hon sätter nyckeln i dörren på väg in till sitt varma hem som hon kommer reflektera över att hon inte sett skymten av en enda fågel. Men den insikten kommer hon att släppa så snart hon återgår till att planera inför nästa söndag med sina nya vänner.
