TVn inspirerar

Mycket skit visas på TV men jag har alltid gillat SVT. Jag och Sebastian får mycket inspiration från SVTs program. För en månad sedan tittade vi på dokumentären Sockerfilmen. Efter det utmanade vi oss själva med att inte äta något sött i veckorna. Ingen vetelängd till kaffet på jobbet och ingen chokladbit på kvällen. Det var inte svårt att avstå från sockret i veckorna. För mig är det ganska självklart egentligen. Men utan att ha en utmaning att förhålla sig till är det lätt att något sött slinker ner när det väl bjuds, även fast jag egentligen inte njuter av att äta det.

Nu följer jag och Sebastian programmet Gympaläraren. Det är sjukt kul (för att använda Kalles uttryck) att se hur Kalle förändrar elevers beteenden på gympalektionerna, rasterna och fritiden samt se hans strävan att hitta en metod som passar alla. Hans mål är att få högstadieelever att röra på sig mer.

Efter att ha sett denna veckas program av Gympaläraren kom Sebastian med en ny utmaning. Vi ska nu gå upp tio minuter tidigare varje morgon under april månad och göra fem hela solhälsningar, alltså tio solhälsningar enligt mitt sätt att räkna. Idén kommer från början från vår granne i stugan Sanna, som också är vår yogaguru. Förra månadens utmaning fortsätter tills vidare. Så nu blir det mera yoga och mindre socker. Nu kör vi! Synd att det inte är första april redan imorgon.

Andas

Idag trotsade jag en avtagande förkylning och en gynnande allergi och gav mig ut och sprang för första gången på en vecka. Jag tänkte inte springa långt och jag tänkte inte springa snabbt. Istället fokuserade jag på att andas rätt. Jag gick upp till Vrinnevi och sprang femkilometersrundan. Mitt mål var att andas med näsan hela tiden.

Andas in på lång ett. Andas ut på ett, två, tre. Ett. Ett, två, tre. Ett. Ett, två, tre. Jag hade egentligen ingen större uppfattning om hur jag skulle andas men någonstans hade jag hört en takt som tycktes funka. Jag sprang rak i ryggen och andades efter min kakt. Bara näsan, bara näsan. Snoret rann, javisst. Men det var bara att torka mig om näsan och springa. Utan att öppna munnen.

Förutom att solen sken och gav mig huvudvärk så gick det förvånansvärt bra att andas genom näsan. Även de tuffare uppförsbackarna gick bra. Andningen blir jämnare och troligtvis också djupare om jag gör rätt. Värmen störde Movi än mer än mig. Hon flåsade sig fram hela rundan. Men runt tog vi oss. Movi med öppen mun och jag med stängd. Målet var avklarat och vi gick nöjda hemåt.

Blöta fötter på Fjällmossen

Ska vi ta vandringskängor eller gympaskor idag frågade jag och Sebastian oss på förmiddagen innan vi styrde iväg mot Fjällmossen. Det blev gympaskor för oss och så även för Dorit och Lucdy som inte äger några vandringskängor. En kan ju inte svika sitt sällskap. 

Stigen var torr och fin den första kilometern men sen kom våtmarken som följde oss hela rundan runt. Det blev mycket hoppande över blöta stigar och en och annan ned klivning i fukten. Tur att jag hade ullstrumpor, då gör det inte så mycket. Hoppa fick vi också göra över en mängd träd som på sina ställen låg som plockepinn över stigen. Jag vet inte hur många rotvältor vi såg under denna tre kilometer långa promenad.

Härligt var det att vara ute för både människor och djur. Vinden ven i träden och solen tittade fram med ett svagt sken ett par gånger. 

Foto Sebastian Estay, de bilder Sebastian är med på har Jennie Åström och Lucdy Gutierrez fotat.

Movi under mina fötter

Movi har inte mycket päls kvar. Det mesta sitter på mina strumpor. Eller så hänger det i bollar i syrenen. Eller helt enkelt bara i dammsugaren och soporna. Movi är överrallt nu för tiden. Men om ett tag är hon bara på sig själv igen. Ullig och mjuk som vanligt.

Att fälla och motionera mycket på samma gång har gjort Movi smal som grannens setter. Movi får nu fem deciliter helfoder om dagen förutom vardagslyx som ostkanter och slicka tomma gräddpaket. Trots att hon är i smalaste laget har hon väldigt mycket energi. Jag tror att det är kombinationen av att hennes kropp inte släpar på några extra kilo och att hon tränat upp en bra kondition genom att jag släpat med mig henne på mina kortare och längre springrundor.

När vi är ute i skogen springer Movi mycket mer framoch tillbaka nu än hon gjort förr. Har hon stått och luktat och jag ropar in henne kommer hon med en otrolig fart, öronen ligger ner och huvudet är sträckt framåt som en raket som skär luften. När hon är ifatt fortsätter hon springa flera meter bara för att det är skönt och för att hon har sån fart. Det är underbart att se på hur lätt och smidigt hon rör sig och hur hon njuter av att få upp fart i benen.

Men visst ska tanten få de extra kulorna ett tag till så att hon får bygga upp ett litet förtåd av reserver. När sommaren kommer blir hon segare iallafall.

En rejäl dos av sol

En påskpromenad med grannarna vid Ågelsjön med en rejäl dos av sol och lång fikapaus. Sen hem och slumra på soffan till Sebastians skramlande i köket. Nu är jag redo att börja med påskmiddagen.

Sex kottar i skogen

Skärtorsdag och det är klart att en ska ha lite roligt. Jag, Sebastian och Movi bjöd med Sas, Uno och Molly på en promenad. Vi gick upp i Vrinneviskogen och lekte i kottebanan. Jag hade aldrig varit där förut, bara gått förbi. Det var roligt att leka där för människor och djur i alla åldrar. En riktig trevlig skärtorsdagsunderhållning måste jag säga.

Stolt hållning i skogen

Är det höst eller är det vår, det kan en undra ibland. Som idag när gråa moln hängde tunga över hela Norrköping och luften var fuktigt rå. Jag hade bestämt att ta friskvårdstimme efter jobbet idag och gå upp i skogen med Movi. Någon större lust hade jag inte men med en macka och en kopp the i magen lyckades jag iallafall ta mig ut. En kortare sväng i skogen skulle vi nog allt klara av även denna gråa eftermiddag tänkte jag.

Vi gick med ganska raska steg upp i skogen. Movi gick gärna bredvid eller bakom mig, så även när vi kom upp i det stora spåret. Då vill hon oftast gå bakom och lukta. När vi kommit in längre i skogen svängde vi in på en mindre stig. Movi fick då en helt annan hållning i kroppen. Svansen åkte upp och nosen var i vädret. På stigen gick hon mer än gärna framför mig. Benen rusade iväg några meter fram och så ställde hon upp sig snyggt och väntade in mig. Så höll vi på en bra bit på stigen. Movi med stålt hållning och rappa steg framför. Sen vänta in mitt kommando att fortsätta.

Att se Movi pigg och glad gav mig så klart energi. Jag tog tillfället i akt att träna lite, bara för att det är kul. Jag ställde Movi på stigen och gick fram en bit. Så kallade jag in henne och njöt av att se hela hennes kropp i arbete när hon rusade fram mot mig. Vi upprepade detta några gånger och varvade med att hon skulle stå kvar hela tiden. Jag tog mig tid att stå kvar och titta på de höga tallarna innan jag vände tillbaka och ställde mig vid Movis sida samt gav belöning.

Skogen är en underbar plats att vistas i. Att träna med Movi i skogen ger mig möjlighetatt stanna till och njuta av stunden istället för att bara rusa vidare. Att Movi uppskattar detta avbrott från en vanlig promenad märks. Hon går upp i varv och flåsar mellan övningarna, samtidigt som hon är fullt koncentrerad under övningarna. Duktig är hon förutom att hon fuskar och långsamt vandrar framåt när hon tror att jag inte ser, om jag försvinner bakom några träd. Då gör vi om och gör rätt, och då går jag inte längre än att Movi ser mig.

Bara för att vi fick så bra energi och för att solens strålar tittade fram genom målnen avslutade vi träningspasset med lite balans. Movi fick gå upp på en hög med stockar och sen ner. Jag vet av erfarenhet att hon kan vara lite klumpig ibland så jag guidade henne att gå lugnt och försiktigt. Det klarade tanten utmärkt.

Så bar det hemåt och mot middagen för oss båda. Den där friskvårdstimmen räckte inte till iallafall och vi lyckades vara ute i nästan två timmar.

Integration och arbetets marknad

Idag besökte Jennie K Larsson Arbetets museum i Norrköping och pratade om min vardag. Jennie är före detta doktorand vid Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle (REMESO) på Linköpings universitet. Idag jobbar hon på Arbetsförmedlingens huvudkontor inom integration och etablering. Nu när Jennie har guidat mig genom sin avhandlings teoretiska ramverk och gett mig smakprov på redogörelsen av sina studier på bland annat Arbetsförmedlingskontor har jag fått förnyad energi att sätta tänderna i avhandlingen. Det är inte längre var dag jag läser en akademisk text men med tanke på det politiska läge vi befinner oss i är denna högst aktuell och väl värd att läsa.

Lite sliten

Lite sliten måste jag säga att jag känner mig efter denna helg. Kroppen är trött och halsen en aning ond. Sebastian gjorde mig en hel karaff grönt the med ingefära, honung och citron. Jag drack upp varenda droppe. Nu ska jag sova bort det onda. Imorgon vaknar jag pigg som en nötkärna. Så kommer det bli.

På kanten av en strömmade vårälv

Även söndagen bjöd på en fin tur på Nedre Dalälven, Färnebofjärdens nationalpark. Idag var det nya förutsättningar. Ett tunnt lager snö som lagt sig över den igår släta stöpisen gjorde ytan skrovlig. Klockan åtta på morgonen när vi började åka var isen hård så snölagret störde inte mer än att skären kanske inte blev riktigt lika snabba. Dagen till ära hade vi sällskap av min farbror Carl-Gustav som tidigare varit ledare för Örebro långfärdsskridskoklubb samt vår granne Sanna. Carl-Gustavs sällskap gjorde mig och Sebastian tryggare så idag vågade vi oss runt Tinäsudden och ut på kanten vid Korsälven där det gick öppet och vattnet från fjällen strömmade förbi. Den vita snön som låg på isen var en mäktig kontrast mot det svarta strömmande vattnet. Solen tittade fram då och då och färgade bildmarken gyllengul. Det var mäktigt att vara skridskoåkare denna dag.

När vi stått ett tag och fotat och balanserat på iskanten utanför Tinäsudden fortsatte vi upp i Svarvviken. Svarvviksmossen som ligger där ska enligt Sanna vara en magisk plats att åka skidor på när förutsättningarna tillåter det, så dit ska vi komma tillbaka. Fikat tog vi när vi rundat udden vid Nordansjöholmen med ansiktena vända mot vårvattnet som strömmade från Angsjösundet.

På hemvägen började isen mjukna. Vi körde alla ner med foten och fastnade några gånger och det bidrog till ett antal fall. Lärdomen vi tar med oss från detta är att en hjälm kan vara bra att ha, speciellt på våren när isen är lite förädisk. Jag och Sebastian tröttnade dock inte på att åka. När vi kom hem hämtade vi ner hunden och tog några varv i Östaviken så att även hon fick springa av sig. Då gällde det att åka slalom mellan de mjuka partierna så då fick vi även träna på att saxa.

Vårvinter i Östa

Igår när vi med pappa och Sofie samåkte de sista milen upp till Östa kom vi på en strategi för att Sebastian och Sofie skulle få studiero denna helg. Meningen var att jag skulle hålla mig lugn och tyst i stugan. Förutom att plugga ville Sebastian åka skridskor och Sofie springa i skogen. Jag kläckte då idén att jag skulle skrinna med Sebastian medan Sofie pluggade och sen springa med Sofie medan Sebastian pluggade. Efter det skulle jag nog kunna hålla mig lugn och tyst också om de ville fortsätta plugga. Pappa är alltid lugn så han var inget problem.

Så så fick det bli. Jag och Sebastian hade ställt klockan på sju på morgonen. Sebastian gjorde frukost medan jag gick ut och rastade Movi samt kände på isen. Movi var underbart glad att ta sin morgonsväng i Östa och isen var underbart hård och hal.

Jag och Sebastian kom ut på isen klockan åtta och åkte över på andra sidan. Vi slickade kanten runt hela Östaviken. När vi var mitt emot Östaholm åkte vi över älven och fram till sundet mot Andersboviken där det gick öppet. Sen åkte vi hemåt längs den bebodda sidan, in i båda vikarna och hem. Solen tittade på oss två ensamma skrinnare och när vi var på väg upp träffade vi faster Anita som kom på sparken. Rundan vi gjorde var två mil lång och tog en och en halv timme att åka.

Hemma blev det sillsmörgås och en kortare vila i soffan. Sen var det dags att rasta nästa student samt hundarna. Jag drog på mig springkläderna och drog iväg på nästa äventyr kvart över elva. Sofie och jag kom överens om att springa runt mossen som ligger på halvön Östa så det skulle bli en springrunda på land parallellt med där jag och Sebastian åkt skidor. Dock tänkte jag mig en något kortare runda på kanske max åtta kilometer. När jag och Sofie sprungit över stock och sten i skogen samt över en blöt mosse frågade hon mig om vi skulle fortsätta ut på Östaholm och runda udden eller vända hemåt. Jag var inte den som bangade på en extra sväng, just då hade jag hyfsat med kraft i benen. Någon kilometer senare när vi sprang längs stranden längst ut på Östaholm i sand och snö kände jag att krsfterna började tryta. Det var också här som min och Sebastians skridskotur mötte min och Sofies springrunda. Förutom att Sofie är en sjukt bra trailrunner så hade hon inte två mil på skridskor i benen denna runda. Jag kände att jag hade ett högt handikapp.

Hem tog jag mig och sprang gjorde jag hela vägen. Hela rundan blev på lättare och svårare skogsstigar samt en bit på stranden. Jag måste erkänna att Sofie sprang längre på stranden än jag. När vi kom hem hade vi sprungit drygt en mil och vi var ute en timme och en kvart. Innan klockan ens var ett hade dessa två studenter helt kört slut på mig.

Människor och hundar fick sig en dusch, sen bjöd pappa på torsdagens våfflor med grädde och sylt. Alla fick smaka. Jag som sportat mest tog disken medan resten av familjen gick och lade sig. Min taktik för att kunna erbjuda en lugn och tyst eftermiddag i stugan lyckades. Dock var studenterna lika trött som jag så vi tog oss alla en rejäl middagslur.

Hund i bil

Idag fick Movi en present. Jag och Sebastian har investerat i ett hundgaller i bilen Humlan. Nu slipper Movi trängas i den lilla buren som tar upp hela bagageutrymmet. Detta galler är förhoppningsvis mer krocksäkert än buren var. Nu är det bara att ge sig ut på vägarna säger Movi.

Där rök favoritjeansen

Mitt uppe i att pyssla hundleksaker började jag rannsaka garderberna på kläder att göra flätor av. Jag hittade mina två favoritjeans som legat undangömda i säkert ett år då jag slitit ut dem. Nu skulle de få de nya liv de väntat på.

Jag klippte remsor och började fläta. Ganska snart insåg jag att remsorna var för korta så jag släpade fram symaskinen. I desperat försök att få ström då sladden var för kort råkade jag dra ut skarvsladden till playstation som Sebastian satt och spelade krigsspel på. Han blev så klart arg och jag försäkrade att det inte var min mening även om det kanske fanns en underbyggd sådan. Jag var ju mitt uppe i pysseltrans och behövde ström till min symaskin.

Remsorna blev längre och jag fortsatte fläta noggrant och hårt. Efter en stunds flätade insåg jag att inte ens den grövsta schäfer skulle ha något utvyte av denna grova fläta. Jag öppnade omsorgsfullt upp de hårda knutarna och klippte remsorna på mitten. Nu hade jag helt plötsligt möjlighetatt bjuda in Sebastian i mitt pyssel när jag gade remsor till två knutar.

Sebastian nappade på idén att pyssla tillsammans och jag visade honom hur han skulle lägga knutna. Så satt vi där och fätade tillsammans i mina gamla jeans till ljudet av softballader strömmandes ut från högtalarna. När vi var klara gjorde jag ett par enkla flätor av bara farten. Vilka hundar som ska få leka med dessa fyra flätor återstår att se. Till tävlingen kommer de inte används iallafall. Jag tror inte att folk skulle uppskatta att leka med mina gamla otvättade jeans.