Nu omges jag ater av grona berg da jag befinner mig i norra Ecuador i Otavalo. Bakom de tunga regnmolnen ska det dolja sig runt sju vulkaner om jag forstatt saken ratt. Pa lordag kommer har att vara marnad med hantverk och fargglada tyger. Sa kommer det ett bli en utflykt mot en vulkan som har en sjo i sig.
De senaste natterna har jag rest otroligt mycket. Efter kusten begav jag mig till familjen i Cuenca i sodra bergen for att besoka dem en dag. Det kandes bra tt lamna kusten efter alla fina dagar dar med salsa, snorkling, utflyter i torra berg, friterad fisk och dykning bland otroligt vackra korallrev och fargglada fiskar. Havet ar verkligen en helt annan varld och att dyka ar som att flyga over en vacker skog med massor av intressanta djur. Om jag vill kan jag storta ner mot motten for att pa nara hall studera de sma liv son lever dar. Bilderna fran korallreven foljde mig under natten da jag skumpade fram pa tre olika bussar till Cuenca. Da jag kl 4 pa morgonen landade i ett regningt och ruggigt Cuenca kandes allt genast mycket jobbigare och jag onskade mig tillbaka till den plats jag nyligen befunnit mig pa. Ecuador ar som sagt en sadan mongfald att en bussresa pa 7 timmar kan ta dig till ett helt annat universum. Da jag ocksa insag att jag inom tva dygn skulle mota upp Linnea i Otavalo, som ar 12 timmars bussfard fran Cuanca, blev jag rejalt trott.
Efter att ha vilat lite pa ett hotell sokte jag upp familjen igen och fick en fantastiskt fin dag med flera av familjemedlemmarna. Sisa, jag. Carmen och Toni akte in till centrum till den lummiga grona parken Paraìso. Pa kvallen ritade jag tillsammans med Daniel och gjorde parlarmband med Carmen. Jag lekte ocksa med min lilla kompis Toni som lart sig mitt namn och hela tiden ropar "Jennie, Jannie!". Nar jag lamnade familjen sent pa kvallen for att ta nattbuss upp mot Quito och vidare till Otavalo kandes allt mycket bra. Sisa skickade med mig en liten present med att brev dar hon med noggranna bokstaver skrivit hur mycket hon tycker om mig.
Hos familjen Guamàn Poma ar inget bestandigt. De hade redan hunnit moblera om halva huset under den vecka jag varit borta och jag vet inte hur manga ganger de hiçunnit flytta sedan jag bodde hos dem 2009. Sisa skrev i sitt brev att jag ar valkommen att halsa pa vilket hiçus de an bor i och de kommer att bo pa manga stallen till innan jag hinner tillbaka. Carmen drommer om att en dag kunna kopa sig ett egent hus men hon vet annu inte vart. Hon tror inte att hon kommer att flytta tillbaka till Saraguro pa lange, det pa grund av att hennes oansvarige make Miguel bor dar. Saraguro ar dock den enda plats som jag tror att Carmen inte kanner sig rotlos pa.
Nu kom sporegnet och askan. Jag hoppas att det tvattar himmlen ren till imorgon sa att jag far skymta vulkanernas toppar.
