Skridskor i massor

Idag blev det en härlig tur på sjön Östjuten i Rejmyre. Solen sken och isen var nästan toppen, förutom några ställen med överis som bidrog till några fall i gruppen. Jag är rätt lätt och kommer lindrigt undan i dessa förhållanden så jag stig upp på benen under hela turen. Fem och en halv timme var vi ute inklusive ett par pauser som inte var så långa tack vare Cathrin Konrad som är min överkvinna vad gäller rastlöshet. Så snart alla svalt sista tuggan korv eller precis var på väg att dricka ur kaffetåren stod hon färdig klädd med ryggsäck och allt och klappade i händerna, reflexmässigt, inte för att medvetet stressa på. Jag tyckte att det var toppen. Jag har länge efterfrågat lite mer effektiv skridskoåkning i grupp fyra, jag vill nödvändigtvis inte åka längre sträcka bara för att jag inte vill lägga extra mycket tid på raster eller att stå och prata på isen. Nick Konrad gjorde sin första självständiga tur som ledare, någon som jag tycker att han gjorde jätte bra i ett tempo som passade mig.

När vi kom hem tog jag ut hundarna i skogen. Efter så många timmar på skridskoisen var benen rätt trötta men det var iallafall skönt att få sträcka ut musklerna i skogen och som vanligt är det roligt att se mina fyrbenta vänner få sin motion och frihet. En timme var vi ute med blandad promenad och lek. Så när jag kom hem för att göra middag och sen sjunka ner i soffan var jag rätt rött. Tur då att Sebastian redan handlat och förberett efterrätten.

Träning i massor

I tre veckor har jag tränat på gym, mestadels gruppträning med fokus på kondition. Jag har läst att det är bra för hjärnan och bygger upp ett försvar mot stress. Dessa argument räcker för mig. Jag tycker om att röra på mig men inser att promenader inte räcker. Hela hösten har jag bara promenerat då jag skadat min vad och inte kunnat springa. Någon månad innan jul var jag hemma från jobbet ett par dagar, av okänd anledning, men jag misstänkte att det var stressen som kommit och hälsat på. Så efter att ha läst denna bok "Hjärnstark, hur träning och motion stärker din hjärna" förstod jag sambandet mellan det jag kände i min kropp och avsaknaden av motionsträning under hösten.

Jag gick och köpte mig ett årskort på Friskis, nya inneträningsskor och snart också spinningsskor. Tre gånger i veckan har jag lyckats träna hittills. Och ja, jag mår prima. Jag sover gott på nätterna och vaknar pigg och utvilad. Det känns skönt att ha fått in en rutin på att träna. Fortfarande är det fruktansvärt jobbigt att köra spinning, det som jag nu fastnat för, men det är otroligt effektivt. Och skonsamt mot min skadade vad.

Så kom snön och skidorna åkte fram direkt. Nu har jag åkt skidor varje dag sedan i lördags till idag tisdag. Så där ett par veckor in i träningsrutinen ville jag inte tappa den så jag har också fått in ett par spinningpass dessa fyra dagar. Skidorna blir mest som en utflykt med hundarna och vänner, inte så mycket kondition förutom igår när jag och Sebastian åkte åtta kilometer i hyfsat bra tempo på Söderköpings golfklubb.

I lördags efter ett par lugna timmar ute på skidorna städade jag och åt mat innan jag skulle iväg och träna. Efter maten vilade jag på soffan och somnade till. Vaknade tjugo minuter innan passet började. Kastade ner kläderna i påsen och cyklade iväg. Hade knappt vaknat när jag satt där på cykeln och trampade. Då insåg jag att klarar jag detta så klarar jag även att träna på morgonen. Det gjorde jag och imorse körde jag mitt första morgonoass klockan kvart i sju. I boken Hjärnstark skriver Abders Hansen att de som tränar på morgonen har lättare att lära sig saker under dagen. Jag känner inte igen mig i den känslan. Min hjärna var trött hela dagen och jag var konstant hungrig trots att jag åt flera gånger.

Nu på kvällen hade jag lovat en kompis att vi skulle åka skidor med hundarna. Jag hade egentligen inte återhämtat mig från morgonträningen men tänkte att en skidtur mer är som en promenad. Vi hade jätte kul i skogen. Myra drog mig med en jäklans fart. Så bra att träna drag med en annan hund som peppar Myra att dra. När hon dragit runt på mig en stund fick hon springa fritt och jag åkte själv. Jag älskar att åka skidor och tyckte det var faktiskt skönt fast jag egentligen var trött i kroppen. Det blev en kort tur idag men ändå skönt att komma ut.

Efter middagen ikväll var jag helt slut. Imorgon åker jag till Stockholm med jobbet men jag orkade inte packa. Sebastian fick ta disken. Han sa att jag får ta och träna lite mindre så att jag orkar hjälpa till. Nu ska ju snön tina bort så det blir ju mindre naturligt. Om dessa fyra dagar med snö kommer vara de enda denna vinter har att bjuda på så har jag iallafall utnyttjat dem maximalt.

Nu ska jag sova med en Myra bredvid mig som är lika nöjd och trött som jag. Det jobbiga med att börja träna tänker jag är att jag måste lägga om mina kostvanor. Jag vill ju inte gå runt och vara hungrig hela tiden som jag varit idag. Det samma gäller för Myra. Hon får massor av mat nu och hon springer bort vart enda gram.

Draghunden Myra

Så kom snön och jag fick möjlighet att ägna mig åt det jag gillar allra bäst. Ta med mig underbara människor och hundar på en tur i det vita landskapet. Jag har länge väntat på att få köra drag med Myra på skidor. Idag passade jag på att prova. Med pepp från husse Sebastian och Myra bästa hundvänner gick det galant. Vi körde bara korta sträckor drag för att inte trötta ut våra hundar och för att de ska tycka att det är kul. Mestadels sprang hundarna fritt på den plogade isbanan samt i snön.

Vi mötte många skridskoåkare längs vägen. Skridskoåkare är verkligen ett tillåtande släkte som verkar gilla djur. Det var bara glada miner när de åkte förbi våra lösa hundar. Flera stycken påpekade att vi hade fina och lydiga hundar. Jag kan inte annat än hålla med. Hundarna skötte sig galant. När vi fick ett åkande möte bad vi hundarna gå åt sidan och så väntade de in sitt möte i snökanten innan de sprang vidare.

Eftersom vi började med att göra egna spår spelade det ingen roll vart hundarna sprang. Efter ett tag kom vi in på ett par spår som någon annan spårat. Jag passade då på att lära Myra att inte springa i spåret. Det tog mig bara några minuter och en fyra tillsägningar innan hon förstod att hon skulle springa vid sidan i snön och inte i spåren. Myras hundvänner Moa och Leo behövde inte ens en tillsägning för att förstå. De insåg ganska snabbt att Myra inte fick springa i spåret så de valde efter ett tag också att hålla sig på sidan. Jag är så tacksam över att ha med hundar på utflykter som denna och att hundarna så lätt lär sig vart de får vara och inte.

Movi fick vara hemma denna dag. Sebastian åkte skridskor och kunde därav låna ut sina skidor till Moa och Leos matte Nellie. Nellie som inte åkt skidor sedan hon var barn hängde med jätte bra. Hon blev så frälst så att vi åkte raka vägen till en sportaffär efter denna tur för att titta på ett skidpaket till henne.

Det var också roligt detta med att Sebastian åkte skridskor. Han åkte snabbare än oss som hade skidor och tog små egna turer för att komma tillbaka och hälsa på oss ibland. Myra försökte hänga på Sebastian i början men insåg att hon inte kunde ha koll på oss alla och valde att vara med mig och de andra hundarna. I början av dagens tur trodde Myra att alla skridskoåkare hon såg på håll var husse. Efter ett tag insåg hon att hon inte behövde vara orolig när husse försvann för han kom alltid tillbaka. Hon lärde sig också att urskilja husse bland mängden av skridskoåkare och vilken fantastisk fart hon fick när hon såg honom på håll och satte fart efter honom. Då spelade de ingen roll att hon redans sprungit, lekt och dragit i flera timmar. Kraft att springa fram till husse för att sedan vända om tillbaka till matte finns alltid.

Jag tackar vädret och mitt fina sällskap för denna dag och hoppas på att detta bara är början på en lång vinter.

Älgsjön och Fläten med Myra

Skridskotur i skogen

Två hundar, två berättelser, en utflykt

ÖMyra: När vi började promenaden var det ett par kvinnor som gick bakom oss som vi släppte fram för att de gick snabbare. Myra kom i vanlig ordning på inkallning och satte sig vid sidan av stigen så att de kunde gå förbi. Sen fick Myra ett frikommando och vi fortsatte gå. Jag påminde Myra om att hon skulle gå sakta då hon var på väg till kvinnorna framför oss. De vände sig om och skrattade lite när de hörde att jag fick påminde Myra om att hon hörde till vår grupp och inte till dem. Myra insisterade dock på att tycka att dessa två var lite roligare än oss andra och att de gick i ett tempo som passade henne bättre. Så hon smög fram och lade sig i snyggt sidogående precis emellan dessa två främmande kvinnor. Så gick hon där mellan dem och bildade en perfekt enhet i några meter fram till att jag och mitt sällskap svängde in på en annan stig. Då kom Myra som ett skott på inkallning.

Movi: Movi gick bort sig i skogen idag. Hon hamnade lite efter och tittade rakt på mig men såg mig inte. Så valde hon att gå ner för berget istället för uppför mot oss. Jag gick efter henne och ropade. Jag gick tillbaka till grusvägen vi kom ifrån. Inget. Så gick jag upp mot berget igen och såg Movi långt bort i skogen vid sidan av berget, där vi alls inte gått. Jag ropade och gick emot henne. Jag kom rätt nära innan hon hörde och såg mig. Så glad hon blev. Halvt döv, halvt blind. 14 år men med livsgnistan kvar. Ska Movi var lös måste jag ha stenkoll på henne hela tiden. Ombytta roller, hon som alltid haft sån koll på mig.

En stjärnfamilj firar nyår

Nyåret blev lugnt och stilla, precis som jag hoppats på. Jag och hundarna firade tillsammans med pappa och syster Sofie i vår stuga vid Nedre Dalälven. Med oss var också Sofies pojkvän och hans två barn samt pappas tjej. En riktig stjärnfamilj helt enkelt.

Barnen, som jag träffat en gång tidigare, älskar djur och tydde sig snabbt till hundarna. Movi blev en favorit och fick smeknamnet "den ulliga bollen". På kvällarna var det mys framför teven. Där det låg en hund och vilade fanns det också oftast ett barn som strök den över pälsen. Inte sällan satt ett barn och klappade Movis lena päls även när hon låg på köksgolvet eller på annan plats. Och kärleken var ömsesidig. Movi älskar sällskap och beröring.

Myra fick såklart också mycket uppmärksamhet. Det var bra träning för henne att umgås med barn och lära sig att sitta ner och bli klappad utan visa sin kärlek tillbaka genom att dela ut tusen pussar. Det krävdes några tillsägningar för att hon skulle hålla tungan i styr men hon lärde sig. Efter ett tag kunde även Myra ligga utsträckt på golvet, helt avslappnad och ta emot klappar utan att lyfta en tass.

På nyårskvällen gick vi över isen tillsammans med barnen för att grilla korv med mina släktingar, vänner till familjen och deras gäster, en gammal tradition från det jag var barn som nu hålls till liv av min farbror. Myra fick följa med på denna utflykt medans de andra hundarna var hemma och vilade. 

När vi kom fram till vindskyddet hälsade Myra på sällskapet, sen gick hon runt lös och hade för det mesta alla fyra fötter på marken. Som alla hundar har Myra många fantastiska sidor och också några brister, som så klart till stor del beror på hur jag har tränat och inte tränat henne, men också kan förklaras med vissa egenskaper hos hennes ras. En av dem är att hon hoppar på folk. Kelpies är otroligt hoppiga, ibland tror jag att de är släkt med kängurun men hoppandet är framavlat för att det ska kunna hoppa på fårens ryggar istället för att springa runt dem när de står i fållan. Detta ska så klart kunna tränas bort men det kan ta tid och precis som med många andra kelpies sitter hoppandet djupt inne i Myra. När Myra hoppar är det inte som när en gammal labrador sätter upp tassarna lite försiktigt på magen, nej hon ska upp i ansiktet och pussa folk, även om de står upp. 

Men som sagt, denna årets sista kväll skötte hon sig jätte fint. Även om de som stod runt lägerelden denna kväll var väl bekanta för mig så var det för henne en hel hög med mer eller mindre okända människor. Och okända människor hoppar Myra inte på, inte förrän de sökt ögonkontakt med henne och hälsat med några vänliga ord, då har de brutit barriären och bjudit in till närmare kontakt. Myra hade också fått så mycket socialt umgänge och social träning denna helg med huset fullt av barn och vuxna så att hon inte hade behov av närmare socialt umgänge än att nöjt gå och strosa runt bland folks fötter. Även denna kväll ser jag som en social träning som jag och Myra tar med oss minnet av till framtida umgängen med människor. 

Innan nyårsmiddagen, som i denna stjärnfamiljs konstellation bestod av tre olika måltider, en för vegetarianer, en för LCHF-köttätare och en för barn, avnjöt jag en varm bastu nere vid sjön tillsammans med Sofie och baren. Där vi badade fanns ingen upphuggen isvak så vi fick svalka oss med snön som var föga till hjälp då den hade en hård skara på sig av alla smältgrader som årets sista veckor bjudit på. Mest var det fötterna som blev avkylda då jag sprang ut för att hitta en liten hård snöplätt att rulla mig i. 

Tolvslaget kom efter att jag och Sofie tittat på en hemsk men också vacker film på Netflix, Never let me go, baserad på boken av Kazou Ishiguro som vann nobelpriset. Jag satt uppe och väntade på midnatt mest för att hundarna inte skulle väckas av dånande fyrverkerier om sådana skulle förekomma. Men oron var helt i onödan, och skönt var det. Det enda spår av nyår som syntes i vårat stugområde var en ljuslykta som seglade upp över åkern strax efter tolvslaget. Jag hoppas att den inte var gjord av några metalltrådar som kan skada eventuella djur som springer över den eller förtär den när fallit ner, men förutom denna risk var den i stunden väldigt harmlös så jag måste säga att våra stuggrannar skött sig väldigt bra genom att inte köpa raketer.

Så kom årets första dag, och jag blev som de tre tidigare morgnarna här i stugan, väckt av Myra strax efter klockan åtta då hon stod och gnydde vid dörren och ville ut för att starta dagen med barnen och hennes hundkompis Murphy. Eftersom huset var fullt av vuxna och barn så fick jag och hundarna sova i husvagnen. En bra idé tänkte jag först och såg framför mig hur jag vaknade i lugn och ro långt från morgonpigga barn och deras vuxna. Problemet var bara att Myras hörsel, tack vare att hon är hund, är så skarp så hon hade full koll på när det började röra sig uppe i stugan. Då startade gnällandet och gick inte att få stopp på förrän jag stigit upp och gått med henne upp till stugan.

Ett annat återkommande nödvändigt ont denna helg var den täta dimman och fukten som hängde över  älven. Jag såg framför mig att år 2018 skulle föra med sig gnistrande kalla vintrar och lämna tögraderna bakom sig men årets första dag var fuktigare än någonsin. Jag tänker att det ändå bor något mystiskt vacker i dimmorna och slutar aldrig hoppas på att vintern vilar runt hörnet.