I två veckor, sedan den sista uppdateringen, har jag varje dag varit inne och tittat på Lenes blogg på pihlstens.snabber.se. Idag kom uppdateringen jag väntat på. Vilda är helt säkert med valpar. Har jag och Sebastian tur kommer en av dessa små flytta hem till oss om en sådär tolv veckor. Jag och Sebastian väntar med spänning på uppföljningen.
Fotot är taget från Lenes blogg
http://pihlstens.snabber.se/blogg.asp
I vanliga fall är det isbjörnar som står på isflak. Idag gjorde jag det. En kort stund när jag skulle passera en råk, en öppen spricka i isen, fick jag kliva på ett isflak för att ta mig över. Det flöt och jag kom över på andra sidan.
Jag och Sebastian åkte idag 34 kilometer med Bråvallaskrinnarna på Glan. Jag brukar i vanliga fall klaga på att vi stannar och pratar för mycket men idag gjorde jag inte det. Vi åkte i ett ganska snabbt tempo både i kraftig med- och motvind. Isen var riktigt fin på sina ställen men bubblig på andra. I den snabba medvinden gick det nästan läskigt fort och i motvinden med bubblig is under var det svårt att ta sig fram. Men vi klarade det!
Det var många som föll då det fanns flera vattenhål i isen. Jag tittade på alla som föll och undrade varför de inte såg upp. Så föll jag själv, foten åkte rakt ner i ett hål och det tog stopp. Då förstod jag alla andra. Ibland kommer hålet väldigt snabbt och det syns inte så väl.
Jag fick lite ont i knät men kunde åka vidare direkt. Efter turen åkte jag till XXL och köpte knäskydd.
Movi väntade hemma på mig och Sebastian. Efter turen åkte vi till Vrinneviskogen med Movi och gick en tre kilometer. För att Movi skulle få mer motion lekte vi rapport med henne och hon fick springa mellan mig och Sebastian. Movi älskar det och hon var så glad att vara med mig och Sebastian i skogen. Det gjorde mig lycklig att titta på hennes spralliga glada kropp.
Foto ett och två är stulna från skridskonätet. Foto tre och fyra är tagna av Sebastian Estay. Anna-Lena på foto två är min och Sebastians teknikidol. Vi vill kunna åka lika snyggt och smidigt som henne.
Vilket land skulle du välja att bo i, Ecuador, Kenya, Norge eller Sri Lanka, frågar jag Sebastian efter att ha sett programmet Familjer på äventyr på svt play. Utan att tveka svarar Sebastian Norge, vill du följa med?
Ja, jag vill faktiskt följa med. Jag har bott på olika platser i världen, Irland, Ecuador, Chile och Sverige. Tanken att jag skulle flytta till ett annat land än Sverige igen har inte slagit mig och längtan har inte funnits där. Av alla länder jag kan tänka på är Norge bland de vackraste och mest spännande. Samtidigt är det mest tillgängligt och minst främmande. För mig känns det inte svårare att flytta till Norge än att flytta till Östersund eller Malmö. Samtidigt är det en helt annan miljö som jag bara sett på tv, som Nya Zeeland fast Norden. Den största svårigheten är väl språket och pengarna men sånt löser sig.
När jag tittade på programmet Familjer på äventyr slog mig tanken att jag och Sebastian håller på att skapa oss ett liv där vi inte bara kan flytta utomlands hur som helst. Vi planerar köpa hund och kommer leva så i en femton år minst, jag räknar med min livstid. Tanken som slog mig var ett rent konstaterade. Jag kände ingen sorg eller längtan. Jag väljer hellre att leva nu än att begränsa mitt liv efter en eventuell framtida längtan att flytta utomlands. Jag tror inte den kommer infinna sig men däremot har jag en otroligt stor längtan efter en till hund.
Att Norge helt plötsligt känns så intressant är för att jag kan ta med mig det som betyder mest dit. Jag kan ta med Sebastian och jag kan ta med hunden eller hundarna. Jag ser mig själv ta ledigt från jobbet för att gå på tur, precis som pappan i tvprogrammet beskrev att norrmän gör. Detta liv inkluderar hundarna och det går hand i hand med mina intressen. Pappan berättade också att norrmän åker skidor jämt. Han hade till och med varit tvungen att köpa skidor till sonen på dagis. Barnen åker inte skidor utan springer runt med dem på fötterna som för långa skor. Jag tycker att det var kul. Jag frågade Sebastian om han kan tänka sig att tycka lika mycket om att åka skidor som han tycker om att åka skridskor. Han skulle försöka, sade han, om han flyttade till Norge.
Nu ska Sebastian bara studera klart. Sen kan vi ta med hundarna och flytta till Norge. Iallafall för en tid. Jag ska ju också bo i ett hus med Sebastian och hundarna på landsbygden i Sverige. Vi ska ha får som hundarna kan valla, för detär ju vallhundar jag vill ha. Fåren ska beta och hålla ängarna öppna. Vi ska också kunna bjuda hem andra vallhundar som får komma och valla våra får. Det är en annan dröm som jag och Sebastian har. Det är tur att livet är långt och att vi hittat vår kärna. Det är djuren, naturen och livet ute i det fria i alla dess former som jag och Sebastian tillsammans motiveras av och vill leva.
Movi äter sin medicin för lederna varje dag, det har hon gjort sedan i våras. Med hjälp av medicinen blir hon smidig i lederna och pigg som en tonåring. För matte och husse är det inte alltid helt lätt att få Movi att äta medicinen.
Vissa perioder har tabletten slunkit ner när den legat i maten. Andra perioder har tabletten behövt vara delad eller pulvriserad i maten. Sen har Movi matvägrat när tabletten legat i maten. Då har matte rört ner tabletten i grädde ellet fil istället. Det hjälper inte alltid, fil är inte tillräckligt gott och dessutom är det ingen som orkar stå och pyssla meddetta varje dag. Har en annan hud varit hemma hos Movi och stulit tabletten har Movi ett tag efteråt ätit den självmant.
Nu har Movi en ny rutin som verkar fungera, iallafall för nu. Matte tar fram tabletten till kvällsmaten när Movi är riktigt hungrig. Matte förbereder maten med vatten i som Movi vill ha den och håller sedan fram tabletten och säger "ta den". Movi tar tabletten, antingen direkt eller efter några insisteranden och upprepanden av "ta den". Movi lägger alltid tabletten på köksgolvet och börjar dela den i mindre bitar. Så tuggar hon i sig varje bit för sig. Ibland försöker hon fuska men då påpekar matte det och då tar hon även de sista bitarna. Efter att tabletten är helt uppäten får Movi sin mat direkt eller en frolic som belöning.
Det ska bli spännande att se hur länge denna rutin fungerar. Jag förundras varje dag över att denna procedur fungerar. Idag yittade Movi bort flera gånger när jag höll fram tabletten men efter fyra försök tog hon den och tuggade i sig som vanligt. Jag har aldrig straffat Movi med att inte ge henne mat för att hon inte tagit sin tablett, förutom då hon själv valt att avstå från maten när den legat däri. Dock är det som att Movi sporras av sin hunger och äter tabletten för att sedan få sin mat. Hundpsykologi, vad är det egentligen som sker?
Långpromenad med dusch under magen som följd. Kloklippning medan stackars tassarna fortfarande var blöta. Sen städ, stök och dammsugning. Lilla knähunden älskar sin matte trots all denna tortyr.
En frostvit lördag och äntligen står det skidor på schemat istället för skridskor. Jag gillar att åka skridskor men idag får jag umgås med min hund.
Movi och jag vågade oss ut i finspåret i Vrinnevi. Jag hade sett att det fanns ett skatespår i mitten där jag tänkte att Movi kunde springa utan att vi skulle framkalla några sura miner. Skatespåret tog ganska snart slut och jag ville ju åka på fälten i skogen, inte bara den tråkiga rundan vid stora parkeringen. Snön vid sidan av var för djup så när jag började spåra ett eget spår vägrade Movi följa med. Då var det bara att lära Movi att springa på sidan där stavarna går ner.
Det blev många stopp och repetitioner av kommandot "kanten" samt "framåt". En del godis gick också åt. Efter ett tag fick vi det att funka längre sträckor. Det bästa var när Movi låg några steg framför min stav. Hon sprang oftast då framför på sidan tills det kom en sväng eller någon körde om. Då tappade hon takten och vi fick ta nya tag med att jag visade vart hon skulle vara samt satte fart på henne med en liten putt i baken och kommandot "framåt".
De gånger jag körde om Movi så att hon hamnade bakom mig styrde hon snabbt in i spåret. Det är så inkört det beteendet att hon springer bakom mig i spåret så det går inte att lära om. Fördelen med att hon är framför mig är att jag har koll på henne och kan styra henne rätt. Nackdelen är att det inte går lika snabbt då Movis drivmedel annars är att hinna ifatt mig. Nu peppade jag henne istället med uppmuntrande ord och små puffar i baken med handen då hon saktade in.
Vi var ute i två timmar i spåret och för det mesta höll sig Movi på rätt sida, framför vänster stav med ett hyfsat bra tempo. Vi mötte många glada miner och fick berömm ett par gånger. Att ligga på rätt plats i spåret är en framgångssaga.
När vi kom hem var Movi så hungrig att hon stod i köket och gnällde. Jag undrade först om hon hade ont någonstans men efter ett ha fått en lunch efter träningen var hon nöjd och belåten.
Idag gick jag till massören och fick min dom. Hade jag tagit hand om kroppen något bättre än jag gjort sist. Jag har bestämt att jag ska gå till massören ungefär en gång i månaden. I hela mitt liv har jag rationaliserat bort att gå till frisören då jag inte vill betala flera hundra i månaden. Därav har jag nu skaffat långt hår för då behöver jag inte ens fundera. Att gå till massören tycker jag är en bättre investering. Dessutom räknas det in i friskvårdspengen. Jag njuter, för det mesta, av massagen för stunden och min kropp mår bra av det. Välmående framför utseende, det är jag.
Dagens besök började bra. Jag berättade att jag åkt mycket skridskor och skidor samt även börjat stretcha och yoga lite regelbundet. Massören tittade som vanligt på mina ben och konstaterade att de var lika långa. Det är ett gått tecken. Sätesmuskeln som alltid brukar vara superömm var helt okej ömm. Inte överdrivet spänd.
Jag sa till massören att han kunde ta en titt på axlarna och armarna. Jag hade upplevt att vänster arm varit aningen kraftlös. Han ställde sig framför mig där jag låg på mage och där kom domen. Vänster axel saknade muskler som kunde hålla upp den där bak så den låg ner på underlaget mycket mer än den högra. Massören började massera runt axlarna och bak på ryggen. Sen fick jag vända mig om och han lade en ihoprullad handduk under ryggen. När jag låg på den tog han till sitt våld, det sade han iallafall själv. Jag tycker inte att det gjorde ont när han stretchade, masserade och tvingade axeln ner och bak. Men något gjorde han för han sade att han lagt axeln rätt sen. Nu efteråt känns axeln rätt mörbultad, lite lätt ur led och än mer kraftlös än innan. En molande värk liksom.
Jag såg till att få med mig några hemläxor till nästa gång. Min massör är inte någon sjukgymnast men jag vet att han är duktig så jag fick honom att sätta ihop ett litet program till mig med stretch och övningar. Jag rekomenderades att gå och köpa ett gummiband med handtag och så gjorde jag. Nu får jag bygga på benstretchen som gett resultat med dessa övningar för axlarna. Jag har tuffa kvällar att se fram emot.
Jag vill inte samla på mig massa måsten och krav. Jag har varken någon ambition att gå upp eller ner i vikt men jag vill må bra. Behöver jag bygga upp en grundstyrka och smidighet för att min kropp ska fungera bra så har jag insett att jag måste lägga tid på det. En hyfsad grundstyrka och smidighet är en förutsättning för att jag ska kunna ägna mig åt det jag tycker är kul, det liv med mycket aktivitetet ute i det fria, som jag trivs så bra med.
Idag hade jag en skiddejt med Sas, Majken och hennes kompis Lo på Himmelstalund. Jag kom lite innan mina vänner och packade ur skidorna och Movi ur bilen för att börja åka. Till parkeringen kom en kvinna tillbaka från en skidtur. Hon öppnade bakluckan och ut hoppade en aussiehane. Den kunde inte hålla sig för att gå fram och hälsa på Movi. Denna nioåriga aussiehane var precis i Movis smak den hälsade försiktigt och gick sedan, så där lagom intresserad, precis som Movi.
Aussiens matte blev precis som många andra mycket förvånad när jag berättade att Movi är tolv år. Denna spänstiga lilla tant ger många gånger sken av att vara en unghund. Jag tackar alla långa promenader, skid- och springturer för det.
Idag åkte jag och Movi drygt tre varv runt Vrinnevi, det blev cirka sex kilometer. Jag höll mig till stor del utanför de uppkörda spåren, det var väldigt lättkört även i gamla spår vid sidanav. En sträcka åkte jag i det yttersta spåret och Movi sprang på den plogade gångbanan. Det var underbart att se hur hon sträckte ut kroppen då hon gav fart i stegen. Tur att det inte fanns några andra hundar eller människor i hennes väg när hon dundrade fram.
Det blev också lite lek och backning med Sas och barnen. Så härligt att se hur mycket energi det fanns i deras ben.
Igår när jag och Sebastian var och åkte i skärgården från morgon till sen eftermiddag promenerade grannarna Dorit och Ludcy Movi. Idag hade jag och Sebastian bestämt att vi skulle åka på den plogade banan på Svängbågen. Först hade vi tänkt ta med Movi men sen bestämde vi oss för att vi ville åka snabbare och träna så hon fick stanna hemma. Dock skulle vi inte vara borta många timmar.
Movi blir alltid orolig när vi springer runt hemma och packar våra skridskoryggsäckar. Denna förmiddag var det likadant. Movi ville inte äta sin frukost utan bara springa efter mig vart jag än gick. Det är aldrig roligt att stänga ytterdörren när Movi tittar på mig med nedsänkt huvud och frågar varför hon inte får följa med.
Solen sken underbart när vi i Humlan styrde mot Svängbågen. Jag kunde inte tänka på något annat än att det var tråkigt att åka ut på äventyr i det fria utan att ha hunden med. Dock var det jag själv som bestämt att det skulle bli så eftersom jag vet att vi måste åka i mikrofart om Movi inte ska hamna efter.
Väl på isen tyckte jag och Sebastian att banan var förskräckligt knölig med sönderåkt stöpis. Det fanns flera sprickor i banan som gick lodrätt och som resulterade i ett par snubblingar och ett fall från min sida. Jag ramlar ju inte. Några kortare stråk av finare kärnis fanns men aj så fort de tog slut.
Mitt och Sebastians gnäll över den fruktansvärda isen kan bero på att vi igår åkte på salt kärnis i skärgården. Vi var nog ganska bortskämda redan från start. Det kan också bero på att vi båda har korta skridskor med lös häl vilka är en fördel när en åker snabbt men inte alls anpassade för knagglig is.
Vi fick iallafall en övning i balans och benmusklerna fick jobba med alla korta skär över den ojämna isen. Solen sällskapade oss med sin värme och suddade bort våra sura miner. Efter 15.8 kilometer, när vi åkt hela banan och tillbaka utan stopp, var vi helt slut. Fikat tog vi i bilen på väg hem för att inte kyla ner våra svättiga ryggar.
Jag var glad att vi var hemma medan det fortfarande var ljust. Movi blev lycklig som vanligt över att se oss. Trots tröttheten efter den utmattande skridskoturen hade jag lust och energi att promenera Movi. Jag tog en snabb fika och gick sedan en rask promenad med Movi över Hagebys fält och upp i skogen. Vinterhimlen var otroligt vacker i sitt skymningsljus. Jag njöt av varenda steg jag tog med Movi skuttandes vid min sida, framför eller bakom mig.
Efter en timme och en kvart var vi hemma igen hos en Sebastian som sov på soffan. Jag är lätt den i familjen som har mest energi. Jag och Sebastian kan vara ute i timmar tillsammans och där är vi på samma nivå men jag har en förmåga att starta om efter en aktivitet som inte han har. Under en rask promenad i skymningen använder jag helt andra muskler än på isen så kroppen fick på ett sätt en vila.
Jag är glad att jag besitter förmågan att starta om för annars jag hade aldrig kunnat vara nöjd över denna helg om jag inte fått en dryg timme med Movi i skogen. Att se Movi med spänst i stegen trippandes förbi mig med siktet inställt på en doft som vittrar där framme är en frihetskänska i sig. Jag älskar att åka skridskor och jag vill utveckla min teknik samt uppleva sjö- och havsis men det går inte en tur utan att jag tänker på hur gärna jag velat ha med min älskade hund i det fria. När två intressen inte alltid går att kombinera gäller det att ha energi så att det räcker till båda.
