Jag har precis läst första delen av Muarakamis roman Fågeln som vrider upp världen. 200 sidor. Jag blir allt mer frågandes över vilke riktning boken kommer ta och vad alla små historier och människor som huvdpersonen Okada träffar på har med varandra att göra.
Löjtnant Mamiyas långa berättelse lämnar mig förbryllad. Löjtnant besöker Okada för att lämna en gova efter den avlidne herr Honda. Mamiya som träffar Okada för första gången börjar berätta om hur Honda och han känner varandra. Historien tar mig med till andra vörldskriget och målar upp fruktasvärda scener där en spion som krigade med Mamiyas och Honda blir flådd levande av en mongolisk soldat och hur Mamiya naken och fastbunden tvingas beskåda detta. Jag får också med löjtnant Mamiya uppleva hur det är att bli nerslängd i en djup brunn i den mongoliska öknen och uppleva den stjärnklara iskalla nattens bitande kyla på en naken och ledbruten kropp. Jag får ta del av de få sekunders lycka och värme som dagens soljus kommer med då solstrålarna når ned i brunnen och jag får uppleva den tomhet och hoplöshet som ljuset lämnar efter sig då mörkret och kylan återvänder. Denna 41 sidor långa berättelse för att lämna en gova från en döende man som Okada knappt kände men som haft inverkan på hans liv. En gova som slagits in flera varv i papper och innehöll en tom kartong. Berättelsen förmedlar tomhet i två bemärkelser. Jag har nu upplevt kriget och är tillbaka i Okadas lägenhet. Med en tom kartong i handen och inte den blekaste aning om vart nästa berättelse kommer att ta mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar