Själen vill stanna. Synen vill vidare. Magkänslan vill hem. Hjärnan räknar minuterna för att inte missa bussen. Fötterna njuter av stegen mot sanden. Näsan drar in doften av det oupptäckta. Kinderna är mätta av intryck. Armarna slappnar av. Ögonen känner sig otillräckliga, de kan inte ta in allt. Öronen vill bara krypa in i en snäcka och höra havets brus. Kroppen kan inte få nog. Jag kan inte få nog. Kroppen har fått nog. Jag vill hem. Jag vill stanna. Jag vill vidare. Jag vill ha mer. Det räcker nu. Jag vill bosätta mig här. Jag vill aldrig mer komma tillbaka. Vem är jag? Jag blev kvar någon stans på vägen. Har jag ens existerat?
Irland fast lite lummigare. Stranden från Robinsosns öde ö fast med livet från en fiskeby. Sveriges söta snickarglädjestugor fast gjorda av fiskfjällsplankor. Strand, kullar, stup, hav, hårda klippor. Också på allt detta; snötäckta Anderna i bakgrunden. Det gjorde ont att komma dit. det gjorde ont att åka därifrån.
Nu sitter jag iallafall åter vid datorn Rutan i mitt rum i Valparaíso. Då hon förmedlar mina tankar och berättelser blir frågan om min existens något klarare.
4 kommentarer:
Va fint.
Vackert Jennie! Vi som läste på jobbet blev så berörda!
Kommenterar till de tre senaste inläggen:
Kul att ni fick visa er film! Var det ngt genom skolan? Det är tråkigt det där med att många gör för långa doku.filmer, det avskräcker.
Platsen verkar fantastisk, men livet där hårt.
Vad vackert! Jag kan precis känna den där komplexa känslan!
Skicka en kommentar