Jag ska dela med mig av ett av mina misstag som är så typisk jag. Såhär funkar det ofta för mig. Ska jag göra något, som typ fixa en reservdel till en trasig kamin, så kan jag gärna dra ut på det lite för det är så tråkigt att ta tag i det. Men när jag väl har bestämt mig ska det fixas på en gång, helst igår.
Här i veckan övningskörde jag och Sebastian till Eldabutiken för att beställa en reservdel till kaminen som gick sönder i julas. Det är en rökhylla och jag hade ringt innan och kollat upp att det fanns reservdelar som passade. För att det skulle bli rätt model åkte vi till butiken och visade resterna av vår spruckna rökhylla som låg i en stor kasse. Jag slända upp skrotet på disken i butiken och butiksägarna identifierade ganska snabbt vilken hylla det var. Vi pratade lite allmänt om hur vi skulle installera denna och andra skötselråd kring kaminen, så tog jag och Sebastian med oss vår kasse med rökhyllerester och körde hemåt igen.
Här kommer min impulsiva, snabba-beslutsnärv in och bestämmer sig för att när vi nu har beställt en ny rökhylla och lyckats identifiera vilken reservdel vi behövde så slänger vi det gamla skrotet som ligger där i en kasse och bara är en hög med stendamm och trasiga bitar. Så jag öppnar locket till soptunnan och hivar ner hela innehållet i kassen. Sebastian undrar lite försiktigt om jag inte tror att vi behöver skruvarna som också låg där och skräpade. Stark och beslutsam som jag är så säger jag att det lär ju följa med grejer i den nya satsen vi beställt. Tänk så enkelt det var tänkte jag, konstigt att vi väntat hela januari på att få denna detalj fixad.
Så ringer telefonen dagen efter. Det är kvinnan på Eldabutiken som låter informera att hon fått nya uppgifter om att rökhyllan till vår kamin, som är den äldre av tre generationer inte längre tillverkas. Men hon har fått måtten på stenplattorna så vi kan köpa några större och såga till själva. Så jobbigt det blev helt plötsligt tänker jag men då har jag fortfarande inte fått den information som ska komma här näst. Så ni sågar och borrar hål för skruvarna så att ni kan sätta ihop de två hyllorna med det metallfäste som satt på de hyllorna ni hade kvar sedan innan.
Ja där kom det. Vi skulle enligt den nya informationen behållt både skruvar och metallfäste som åkte ner i soporna av bara farten tillsammans med de andra skrotet. Det hade tydligen varit en självklarhet som inte behövde nämnas. Ett litet hopp tändes hos mig och jag for ner till soptunnorna för att kolla om skrotet låg kvar sedan gårdagen. Så klart, om nu tunnorna töms en gång i veckan, så hade sopbilen lyckats tajma in att tömma dem idag på förmiddagen. Skiten var inte kvar. Och nej, denna reservdel tillverkas inte längre, så även metallbiten som håller ihop hyllorna. Nu skulle vi inte bara såga i pressad sten efter mått som kvinnan i butiken servat mig med att ta fram, nu skulle vi även gå till en smed och låta återtillverka några metallskenor som vi eventuellt inte ens hade några mått på. Kvinnan i butiken skulle kolla upp om måtten fanns att ta fram och återkomma.
Jag förstår att denna fråga inte är speciellt stor för mänskligheten men för mig började det kännas oövervinneligt. Från att ha beställt några reservdelar och tro att det var klart till att hålla på att såga och kontakta smed och vet vad så började ett nytt snabbt beslut formas i min hjärna. Är det inte bättre att bara göra sig av med den gamla kaminen och installera en ny. Köper jag en kamin från butik kanske det till och med ingår installation av den. Då slipper jag lyfta ett finger. Sebastian tyckte att det kanske blev lite väl dyrt, tio till femton tusen istället för att betala någon tusenlapp för reservdelar. Nej det är klart, det är ju en hel kelpie började jag fundera. Så kom skämtet till oss: vill du ha en kamin eller vill du ha en kelpie? Sebastian var väldigt övertygad om att han hellre vill ha en kelpie (i framtiden) än lägga pengar på en kamin. Jag kunde inte annat än hålla med. Köper vi en till kelpie kommer Myra leka med den hemma i vardagsrummet så att det slår gnistor. Då behöver vi iallafall ingen kamin. Ja det var ju tur att vi kunde lätta upp stämningen lite där hemma mitt i allt elände.
Ett par dagar senare ringde telefonen igen. Kvinnan i butiken hade nu tagit reda på måtten även till stålskenan så det skulle inte vara så svårt att låta en smed göra en ny. Jag tror hon hörde tröttheten i min röst närjag frågade henne om tips på smeder, jag har ingen aning om hur sådant går till, så hon erbjöd sig att själv ta kontakt med en av de smeder hon brukar använda och kolla om denne kan återtillverka reservdelen. Jag tackade och bockade för det erbjudandet och lade på något lugnare inombords. Stackars kvinnan i butiken har fått lägga halva arbetsveckan på att kolla upp reservdelar till vår kamin, men jag tror att hon vill gottgöra det faktum att det hon sett som en självklarhet, att behålla skruvar och metallskenor, inte var det för mig. Nu är det bara att bita i det sura äpplet och fullfölja denna uppgift med gott tålamod.
Nog kommer det att dröja några veckor till innan det brinner i kaminen igen men jag tror iallafall att vi kan bespara miljön den bördan att inte byta ut en nästan fullt fungerande kamin och slänga den på tippen. Det hade ju känts enormt onödigt.
Ja kära läsare, om ni lyckats ta er till slutet av denna text får jag tacka för uppmärksamheten. Jag kan berätta att denna kamin har upptagit mina tankar hela veckan och det har veklingen inneburit blandade känslor. Men jag får ta konsekvenserna och gå den otroligt långa vägen runt ett hinder bara för att jag alltid ska vara så jäkla snabb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar