Hur ska jag sammanfatta denna vecka. Så många känslor, upp och ner. Det började med att Myra röntgade sina höfter på tisdagen, kom hem och var inte sig själv på hela dagen. Trött efter sprutan hon fick för att somna och ligga still på söntgen. Så konstigt det var att få hem en Myra som vi inte kände igen.
På onsdagmorgonen vaknade jag tillsammans med en Myra som var sig själv igen. Sprutan hade gått ur kroppen och hon sprang och lekte i parken som vanligt på morgonpromenaden.
På onsdag efter lunch ringer Sebastian mig när jag är på jobbet. Hans röst är inte som vanligt. Det har hänt Myra något, hon föll ihop under promenaden, blev spänd i hela kroppen, skrek och bajsade på sig. Jag bad Sebastian ringa veterinären vi var hos igår. Så blev jag tvungen att själv fortsätta jobba.
Efter det följde samtal med veterinärer, jag frågade alla jag kände om råd och några till. Några svar fanns inte, ingen kan med säkert säga vad ett anfall beror på. Rådet jag fick av veterinär var att ha Myra under uppsikt de första dagarna och sen bara hoppas att det var första och enda gången. Myra fick vara hemma hos sin favoritkompis och granbe ett par dagar medans jag jobbade och Sebastian studerade.
De första dagarna var jobbiga, alla kontakter, all oro. Min kropp och min hjärna var inte riktigt med mig. Till råga på allt ramlade jag på cykeln på vägen tillbaka till jobbet efter lunchen på torsdagen. Jag sneddade över ett par hala spårvagnsspår, halkade och föll med båda knäna rakt ner i asfalten. Ett par människor som såg mig kom fram och frågade om jag behövde hjälp. Jag tackade och sa att det gick bra, reste mig och fortsatte till fots, haltande till jobbet. Där och då kände jag att det varit så skönt om jag kunnat gråta en tår. Efter all spänning jag känt så var smärtan i knäna helt förlösande. Men jag skulle möta upp en kollega bara någon minut senare och sedan hålla vägledning för en grupp. Det fanns ingen tid för att släppa fram inre sorger.
På torsdag kväll skulle jag ha kört spinning med Sebastian men jag stannade hemma eftersom jag ville vila mina ömma knän. Till tonerna av Arcade fire gjorde jag egen styrketräning och konditionsträning utan hopp. Jag kände att träningen blev som en terapi och en frison från alla tankar. Efter träningen tillät jag mig att känna sorgen som legat och tryckt i bröstet. Tanken på att Friska Myra kanske var sjukt, och ovetskapen om vad som egentligen hänt och om det skulle komma tillbaka.
Efter det var det bra. Jag hade redan innan bestämt mig för att inte oroa mig, men på något sätt behövde jag få oroa mig lite innan jag gick vidare. Myra fortsatte att vara sitt vanliga jag. Busig, sprallig och lekfull ute. Lugn och trött hemma. Eftersom torsdagen och fredagen varit väldigt lugna bestämde jag mig för att vi skulle leva som vanligt till helgen, så klart med ett extra öga på Myra om hon skulle visa teckningen på trötthet eller på annat sätt bete sig konstigt.
På lördagen åkte jag skidor med några jobbarkompisar, varav tre var från Syrien och aldrig provat på skidor förr. Jisses vad roligt det var att få dela denna stund med dem, och vad de uppskattade att komma ut. Myra fick beskåda det hela på håll tillsammans med en annan hund och hennes husse som lånat ut sina skidor till en av killarna. Efter det åkte jag och Myra till Brukshundsklubben för att köra lite drag tillsammans med Dragundsport Norrköping som bestämt träff för åkning idag. Jag kände att en aldrig vet hur länge snön ligger så jag ville passa på.
Myra och jag tog det lugnt i dragspåret. Hon tog rygg på några hundar då hon blev omkörd och fick då fart en stund. Annars tyckte Myra inte att det var så roligt att springa ifatt okända människor och okända hundar. Hon saknade sin husse som brukar vara hare samt sina bordercolliekompisar som hon dragit med. Medans Myra fick vila i bilen passade jag på att skata några varv. Det är riktigt jobbigt att skata, speciellt när en har fel skidor, för korta stavar och valla på skidorna. Men bra träning var det hur som helst.
Myra fortsatte att må fint efter den korta träningen så jag besämde att hon skulle få hänga med på söndagens skidtur. Hellre att hon är med oss än att hon ligger hemma själv utan uppsikt, tänkte jag. Och att jag också Sebastian skulle stanna hemma en vinterdag när snön väntar på oss i skogen var det inte tal om. Eftersom vi skulle köra i färdiga spår tänkte jag att det blir en bra träning för Myra att gå vid sidan av spåren, något som vi började öva på senaste helgen vi åkte skidor ihop.
Myra skötte sig fint i spåren. Det hände att hon kom in i skidspåret ibland, men hon flyttade på sig så snart jag sa till henne. Annars sprang hon i mitten eller vid min innersida. Vi fick en hel del möte och blev omkörda ibland. Det var ingen som gnällde över att jag hade hunden med mig i spåret som tur var. Myra sprang ofrast rakt förbi mötande åkare. Ibland flyttade hon sig till innersidan då hon tyckte att mötet kom för nära inpå.
Att få vara i en vinterklädd skog, åka skidor tillsammans med Sebastian, Myra och glada vänner i roliga upp och nedförsbackar är bland det bästa som finns. Att se Myra i sitt rätta jag när hon flyger fram i nedförsbacken så att snön ryker bakom benen på henne. Det är underbart.
Att sedan komma hem och se henne sträcka ut sig i sin bädd och vara så där skönt trött och avslappnad. När favoritkompisen och grannen sedan kommer hem till oss för att dricka the och Myra blir helt till sig av lycka. Efter att sedan ha vilat ännu mer och vi går ut på kvällsrundan i parken och Myra bara springer runt runt, skäller och försöker få igång grannens hund för lek. Då vet jag att Myra mår bra. Att inte ens en mil på skidor tagit slut på hennes dagsdos av krafter, då är Myra som hon ska vara, helt outtröttlig med en aldrig sinande källa av energi. Detta är något jag kommer uppskatta till djupet av mitt hjärta, nu ännu mer än förr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar