Nyåret blev lugnt och stilla, precis som jag hoppats på. Jag och hundarna firade tillsammans med pappa och syster Sofie i vår stuga vid Nedre Dalälven. Med oss var också Sofies pojkvän och hans två barn samt pappas tjej. En riktig stjärnfamilj helt enkelt.
Barnen, som jag träffat en gång tidigare, älskar djur och tydde sig snabbt till hundarna. Movi blev en favorit och fick smeknamnet "den ulliga bollen". På kvällarna var det mys framför teven. Där det låg en hund och vilade fanns det också oftast ett barn som strök den över pälsen. Inte sällan satt ett barn och klappade Movis lena päls även när hon låg på köksgolvet eller på annan plats. Och kärleken var ömsesidig. Movi älskar sällskap och beröring.
Myra fick såklart också mycket uppmärksamhet. Det var bra träning för henne att umgås med barn och lära sig att sitta ner och bli klappad utan visa sin kärlek tillbaka genom att dela ut tusen pussar. Det krävdes några tillsägningar för att hon skulle hålla tungan i styr men hon lärde sig. Efter ett tag kunde även Myra ligga utsträckt på golvet, helt avslappnad och ta emot klappar utan att lyfta en tass.
På nyårskvällen gick vi över isen tillsammans med barnen för att grilla korv med mina släktingar, vänner till familjen och deras gäster, en gammal tradition från det jag var barn som nu hålls till liv av min farbror. Myra fick följa med på denna utflykt medans de andra hundarna var hemma och vilade.
När vi kom fram till vindskyddet hälsade Myra på sällskapet, sen gick hon runt lös och hade för det mesta alla fyra fötter på marken. Som alla hundar har Myra många fantastiska sidor och också några brister, som så klart till stor del beror på hur jag har tränat och inte tränat henne, men också kan förklaras med vissa egenskaper hos hennes ras. En av dem är att hon hoppar på folk. Kelpies är otroligt hoppiga, ibland tror jag att de är släkt med kängurun men hoppandet är framavlat för att det ska kunna hoppa på fårens ryggar istället för att springa runt dem när de står i fållan. Detta ska så klart kunna tränas bort men det kan ta tid och precis som med många andra kelpies sitter hoppandet djupt inne i Myra. När Myra hoppar är det inte som när en gammal labrador sätter upp tassarna lite försiktigt på magen, nej hon ska upp i ansiktet och pussa folk, även om de står upp.
Men som sagt, denna årets sista kväll skötte hon sig jätte fint. Även om de som stod runt lägerelden denna kväll var väl bekanta för mig så var det för henne en hel hög med mer eller mindre okända människor. Och okända människor hoppar Myra inte på, inte förrän de sökt ögonkontakt med henne och hälsat med några vänliga ord, då har de brutit barriären och bjudit in till närmare kontakt. Myra hade också fått så mycket socialt umgänge och social träning denna helg med huset fullt av barn och vuxna så att hon inte hade behov av närmare socialt umgänge än att nöjt gå och strosa runt bland folks fötter. Även denna kväll ser jag som en social träning som jag och Myra tar med oss minnet av till framtida umgängen med människor.
Innan nyårsmiddagen, som i denna stjärnfamiljs konstellation bestod av tre olika måltider, en för vegetarianer, en för LCHF-köttätare och en för barn, avnjöt jag en varm bastu nere vid sjön tillsammans med Sofie och baren. Där vi badade fanns ingen upphuggen isvak så vi fick svalka oss med snön som var föga till hjälp då den hade en hård skara på sig av alla smältgrader som årets sista veckor bjudit på. Mest var det fötterna som blev avkylda då jag sprang ut för att hitta en liten hård snöplätt att rulla mig i.
Tolvslaget kom efter att jag och Sofie tittat på en hemsk men också vacker film på Netflix, Never let me go, baserad på boken av Kazou Ishiguro som vann nobelpriset. Jag satt uppe och väntade på midnatt mest för att hundarna inte skulle väckas av dånande fyrverkerier om sådana skulle förekomma. Men oron var helt i onödan, och skönt var det. Det enda spår av nyår som syntes i vårat stugområde var en ljuslykta som seglade upp över åkern strax efter tolvslaget. Jag hoppas att den inte var gjord av några metalltrådar som kan skada eventuella djur som springer över den eller förtär den när fallit ner, men förutom denna risk var den i stunden väldigt harmlös så jag måste säga att våra stuggrannar skött sig väldigt bra genom att inte köpa raketer.
Så kom årets första dag, och jag blev som de tre tidigare morgnarna här i stugan, väckt av Myra strax efter klockan åtta då hon stod och gnydde vid dörren och ville ut för att starta dagen med barnen och hennes hundkompis Murphy. Eftersom huset var fullt av vuxna och barn så fick jag och hundarna sova i husvagnen. En bra idé tänkte jag först och såg framför mig hur jag vaknade i lugn och ro långt från morgonpigga barn och deras vuxna. Problemet var bara att Myras hörsel, tack vare att hon är hund, är så skarp så hon hade full koll på när det började röra sig uppe i stugan. Då startade gnällandet och gick inte att få stopp på förrän jag stigit upp och gått med henne upp till stugan.
Ett annat återkommande nödvändigt ont denna helg var den täta dimman och fukten som hängde över älven. Jag såg framför mig att år 2018 skulle föra med sig gnistrande kalla vintrar och lämna tögraderna bakom sig men årets första dag var fuktigare än någonsin. Jag tänker att det ändå bor något mystiskt vacker i dimmorna och slutar aldrig hoppas på att vintern vilar runt hörnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar