Idag rullade Jonas Hassen Khemiri in sin stora resväska på Norrköpings gator. Jag och Sebastian som lite försynt gick bakom honom på vägen in till Norrköpings stadsbibliotek förvånades över att han var så lång. Vi är nog inte ensamma om detta första intryck av Jonas. Min andra tanke var att han var lika cool i verkligheten som på bild. Sen vet jag att jag föreställde mig att han kom från tåget och att han rullat sin väska genom stan. Jag tänkte att det var modigt av honom att rulla in tjugo minuter innan hans föreläsning skulle börja. Inte mycket mariginal men konstnärligt avslappnat. En väska är för mig alltid förknippad med kläder så det var klart att även hans väska som han rullat över Norrköpings gator till största del innehöll kläder.
Jonas pratade i sin föreläsning om människors olika minnesbilder av en händelse eller en person. Min första minnesbild av Jonas är den jag beskriver ovan. Sen visade det sig att detta inte var sant. Han var ganska fascinerad över att han har en bil då han precis som jag är en relativt ny ägare av ett sådant fordon. Så helt fel hade jag inte där. Han hade lika gärna kunnat komma med tåget.
Väskan var så klart inte full av kläder. Vad skulle Jonas göra i Norrköping med en månads packning av kläder? Det är i efterhand uppenbart men den första tanken är inte alltid så reflekterande. Det skulle visa sig att Jonas väska var full av böcker. Så klart.
Det första intrycket. Vad gör det egentligen med oss och vår bild av andra? Efter att ha lyssnat på Jonas en timme och fått med mig en del fakta om honom blev bilden en annan. Men det betyder inte att den första bilden inte är kvar. Jag tänker istället att jag har två bilder av Jonas. En där han kommer med liten marginal från tåget dragandes på sin stora väska full med kläder. Och så den andra met riktiga som han med sina egna ord fått vara med och måla upp.
Tankarna kring den första bilden sitter fast i bilden. Det blir svårt att hålla isär vilka egenskaper som jag tillskrivit en person och vilka egenskaper som den faktiskt har om det nu finns något faktiskt i detta sammanhang. Så är det nog väldigt ofta när vi träffar nya människor. Det kan ta några möten innan den första bilden suddas bort till förmån för en mer rättvis bild.
Enligt beskrivningen ovan kan en kanske säga att jag såg en häftig och avslappnad bohem som reser in i en stad och stannar så länge han behagar innan han åker hem igen och kanske packar om väskan för nya äventyr. Familj då? Finns det plats för en familj i mitt första intryck av Jonas? Nej det gjorde det ju inte. Även där hade jag fel.
Nu ska jag säga att denna sista beskrivning är en efterkonstruktion för att försöka sammanfatta det första intrycket och visa på hur fel det kan bli. Dessa tankar tänkte jag inte när jag stod där utanför Norrköpings stadsbibliotek på väg in för att lyssna på Jonas föreläsning. Dessa tankar tänktes i skrivandets stund när jag reflekterande över vem personen bakom min första bild av Jonas hade kunnat vara.
Men om vi går tillbaka till den mer nyansierade bilden av Jonas. Den där han som den författare han är pratar inför en fullsatt sal med en väska bakom sig som är full av böcker. Jag tänker att Jonas är väldigt lik mormor i sitt sätt att prata och berätta. Han börjar i en ende då han beskriver en händelse. Han rullar ut en bild och sätter färg, ljud och doft på den. Sen fastnar han i en detalj, ett sidospår och det blir en berättelse i berättelsen. Som när han kommer in på att prata om ljudet av en ny bil när han berättade om en händelse där han blivit ifrågasätt och inte trodd på av polisen. Fast egentligen pratade han om vad hans senaste bok handlade om. Och så kom han tillbaka till detta möten med polisen men då var det en annan polis som figurerade i brevet han skrivit till Beatrice Ask. För egentligen så pratade han hela tiden om strukturer. Om vithetsnormen, maskuliniteten, om att inte passa in och göra allt för att försöka vara normal. Onormalt mycket normal. Men hur många sidospår Jonas än kom in på så landade han tillslut i den berättelse han påbörjat. I boken han senast skrivit och i hans relation till minnet. Berättelserna svävar hela tiden i rummet mellan detaljer och strukturer.
Det är för mig mycket imponerande. Den egenskap att kunna brodera ut en historia, brodera grenar och detaljer, näst intill gå vilse i lövverket men hela tiden hitta tillbaka till stammen och den röda tråden. Eller trådarna för det berättas alltid flera historier parallellt. Så minns jag mormor. Och så ser min nya bild av Jonas ut. En mycket klok, humoristisk, analytisk författare och familjefar som nummer kör bil men som kanske i ett tidigare liv ofta tog tåget. Mormor var tyvärr inte så analytisk och vi hamnade ofta i gräl när vi pratade politik. Hon hade verkligen behövt lyssna på Jonas. Jag var inte så bra på att argumentera när jag var fjorton år. Så är det det där med minnet. Jag har inte den blekaste aning om hur gammal jag var när jag slutade argumentera med mormor. Jag minns inte vilket år det var hon dog så det tjänar inget till att försöka räkna ut det. Hur som helst var det länge sedan nu. Och det var just idag som jag kom att tänka på hennes berättarteknik. När jag mötte den riktiga Jonas.
Jag tänkte att jag skulle säga till Jonas när jag köpte boken att han påminde mig om mormor. En annan kvinna ställde frågor så att han knappt kunde koncentrera sig på att skriva autografet. Jag sa istället lite skämtsamt att jag sett honom komma med den stora väskan och undrat om han tänkt stanna i Norrköping en månad. Jag kände att jag ville säga något när han delat mer sig av sina historier i en timme. Men jag känner att det inte blev så bra. Jag lägger sällan energi på att fundera över hur andra uppfattar mig. Men i detta sammanhang hade det varit intressant att se vilken person jag blev i Jonas ögon.
Sist av allt vill jag säga. Jag har läst tre av Jonas böcker. Jag kommer inte alls ihåg vad de handlar om. Det gör jag sällan med böcker och filmer jag gillar. Jag minns bara att jag gillade dem. Och jag gillade hans språk och sätt att berätta. Precis som jag gillade hans sätt att berätta idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar