Karin berättar om Råttis

Karin älskar djur precis som jag.
Karin och jag pratar om hundar. Gulliga söta hundar. Karin och jag pratar om Border collie. Det är ju min favorit. Min med. Vi pratar om Tollare. De är så fina. Tycker jag med. Vi träffar på en Beagel. Å de är så söta. Det tycker jag också. Vi har pratat om hundar hela vägen hem.
Karin berättar om Råttis. Jag sätter maten i halsen.
Karin älskar alla djur. Inte som jag.
Råttis. Jag försöker förstå. Ja en råtta. En riktig råtta. Aha en tamråtta. En sån från djur affären. Det kanske är skillnad. Nej ingen äcklig tamråtta. En riktig råtta. En brunråtta som blivit tam. Karin berättar.
Pappa hittade ett råttbo som var förstört. Det låg en råttunge kvar. Övergiven. Det är Råttis. Pappa tog hem ungen. Den var så söt. Så liten. Jag hade den i handen. Den åt sitt första riskorn ur min hand. Tänk. Så sött.
En riktig råtta. En sån från naturen. En vild. En sån råtta som springer i väggarna i huset. Men sjukdomar Karin. Var ni inte rädd att den bar på sjukdomar.
Men det var ju bara en unge. Den hade aldrig ätit. Bara diat från sin mamma. Det är väl som med människor tänker jag att ungar som diar är immuna.
Jag försöker förstå förstå. Spärrar upp ögonen.
Karin berättar.
Råttis var så himla go. Råttor är verkligen de bästa husdjur man kan ha. De är som en blandning mellan en katt och en apa. Man kan ha dem på sig. De gillar att vara nära. Råttis brukade vara innanför min tröja. Springa från en arm till en annan. Råttis mage var så mjuk så mjuk. Helt vit. Råttis luktade gott. Rent. Råttis kunde ibland lägga en kissdroppe på knogarna. Det luktade så gott.
Jag gapar och luyssnar. Jag ställer tusen frågor.
Karin fortsätter berätta om hennes mamma som varit rädd för råttor och hur hon låtit Råttis äta müsli från hennes frukosttallrik. Hur Råttis älskade att gnaga och fick en egen avställd bäddsoffa att springa runt och gnaga i. Hur Råttis inte gnagde sönder övrig inredning.
Men Karin är du inte rädd. Skulle du våga gå upp på en vind där det finns råttor.
Om jag skulle våga gå upp på en vind där det funnits råttor. Råttorna är rädda. De gömmer sig. Du skulle aldrig se dem.
Men skulle du våga.
Ja.
Jag är inte rädd. Inte rädd för mörker, inte rädd för mördare, inte för spindlar och inte för ormar fast jag blivit biten av en. Inte för döden och inte för sjukdomar. Inte ens för jordens undergång. Men råttor. Råttor. Jag skulle aldrig se dem för jag skulle gömt mig för länge sen. Det finns en sak som kan konkurrera med min skräck för råttor. Det skulle vara att simma på en stock i vattnet. Eller ett lik. Bara det.
Å vad jag önskar att jag hade fått tillfälle att träffa Råttis. Utmana min skräck. Men vilken lättnad att jag aldrig kommer att få göra det.