Jag går med snabba steg och en välfylld ryggsäck upp för stigen som tar min hand och leder mig rakt in i den täta dimman, granarna sträcker ut sina fuktiga grenar och smeker min kind som fortfarande känner smärtan av din handflata. Jag ryser till av välbehag när jag känner förnimmelsen av en vattendroppe som avlägsnar sig från en gren och rinner ner för kinden och halsen för att leta sig in under mina kläder som skyddar mig mot den råa kylan och som för första gången på många år är ett vapen, ett skal, en hinna mot världen. Inget ont kan någonsin leta sig in under tyget och in på min bara kropp igen. Mina tankar som så länge låtit sig kontrolleras av dig springer nu fram över mossan med en lätthet i stegen. En uggla betraktar mig från en gren där jag rinner fram genom dimman pånyttfödd till en värld som är vacker och lätt att leva i där du inte längre existerar. Jag känner doften av rök som de sista friluftsturisterna lämnat efter sig vid vindskyddet innan de vandrat vidare genom skymningen mot ett varmt och upplyst hem, en plats där de söker trygghet från den kalla skogen som vaknar till liv på natten, den skog som jag låter omfamna mig när mitt egen hem står i spillror. Tröttheten kommer över mig så snart jag rullar ut liggunderlaget på de nötta tjärdoftande brädorna. Underarmarna skakar lätt av minnet av den tunga yxan i min hand, blodstänket på väggen när yxbladet mötte din skalle, så många gånger jag gått igenom den rörelsen i mitt huvud och bladet landade precis där jag planerat. Ett människoliv har slocknat och ett annat har fötts på nytt, skogsluften fyller mina lungor samtidigt som tröttheten drar över mig som ett läkande täcke. Inom några veckor kommer spåren av dig på min kropp inte längre synas med blotta ögat och jag kommer befinna mig på en plats långt borta från det fängelse som du kallat för vårt hem. Ett nytt kapitel i mitt liv har startat med ett vitt blad som ska fyllas av känslor och liv. En nyfiken rävunge smyger fram och stannar till en bit utanför vindskyddet, jag låter min trötta blick smeka över dennes varma päls och landa i de pigga mörka ögonen med en nyfikenhet och kärlek till livet. Jag tackar rävungen för att den valde att besöka mig och bli den första varelsen att skriva in sig i det nya kapitlet av mitt liv, ett liv där jag likt en nyfödd sakta ska lära mig att känna tillit till andra och tro på mig själv, något du så målinriktat och ihärdigt slagit undan från mig. Inbäddad i naturens trygghet låter jag mina ögonlock sluta sig och lämna rävungens mörka blick kvar i mörkret utanför vindskyddet. Jag drömmer att jag springer mil efter mil i en mörk skog utan ficklampa eller månens sken men jag ser stigen som om det vore dagsljus. Jag springer utan att bli trött, min kropp har läkt och jag känner ingen smärta, jag känner konturen av kvistar och stenar under mina fötter men trots att skorna står kvar i hallen till mitt gamla hem känner jag inget vasst under fotsulorna. Framför mig springer rävungen, jag ser aldrig när den sätter ner tassarna i marken bara hur den drar ihop och sträcker ut kroppen i en rytmisk svävande rörelse som för den framåt över stigen. De två baktassarnas snabba rörelser fladdrar fram några meter framför mina ögon och jag blir plötsligt medveten om min egen kropp som inte längre består av två ben. Under mig jobbar fyra snabba tassar precis som rävungens, vi springer i en oändlig skog till rytmen av våra egna andetag, våra tassar snuddar mot marken men de hinner inte ens landa på den smala stigen förrän de är uppe i luften igen. Våra kroppar dras ihop och sträcks ut, dras ihop och sträcks ut med en krafts som fyller mig med lust till livet, som får skogens fuktiga grenar att flytta på sig ur vår väg och som får stigen att lyfta på sig under våra tassar. Tillsammans med rävungen erövrar jag världen denna natt innan jag vaknar ensam och kall till en svag strimma av morgonsol som letar sin in i vindskyddet, ner i sovsäcken och in i den varelse som är jag.
Novellen ovan är en övningsuppgift från boken Skriv som en nobelpristagare av Kristian Fredén. Jag böjade med meningen "jag går upp för stigen" sen lät jag berättelsen växa fram ur den precis som i övningsuppgiften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar