Lördagspicnic med medföljande tankar

Det vitblommiga överkastet på min säng förvandlades på förmiddagen till en sommaräng med klöverblomm och röllekor. Ugnsvarma scones placerades på en frukostbricka tillsammans med smör, marmelad, the och fruktyoghurt. Lördagsfrukosten blev en njutning. Jag älskar min säng. Sovplats. Studieplats. Picnicplats. Biostol. Rum för avslappning. Den funkar till allt. En gång läste jag i en tidning om att man inte ska använda sängen till annat än att sova i. Jag vet inte vad det ligger för moraliska avsikter bakom den lögnen.

Igår läste jag ut "Låt den rätta komma in". Det var tråkigt att inte kunna öppna en bok det första jag gjorde n avslappnad morgon som denna. Började då med "Doktor glas" som en kompis lånat ut till mig. Jag njuter av att ha kommit in i ett läsflow. Så många gånger som det hänt mig att jag fastnat mitt i en bok och inte orkat öppna den på ett halvår. Lik förbannat har jag inte velat börja på nytt eftersom den tidigare boken inte lästs ut. Denna gång var det "De i utnakten älskande" som fick mig att hamna i detta läsflow. Tack Emma och Love för denna underbara läsning!

Jag har länge tänkt att jag skulle vilja ägna ett år till att läsa böcker som jag inte hunnit läsa. Bara absorbera upp vackra ord och kloka citat. Förra året när jag för första gången började på folkhögskola tog jag med mig ett gäng böcker i mitt allt för stora flyttlass. Min förhoppning var att detta jag skulle kunna få en smak av mina drömmars bokår. Jag tror att jag läste två kapitel av den tunnaste av mina böcker innan solidaritetsarbetet fångade mitt intresse och min tid. I morse insåg jag att jag ännu en gång fått schansen att plöja böcker av intresse, och inte bara i studiesyfte.

Faktum är att havet av skönlitteratur är den perfekta källan till skrivarinspiration. Tänk vilket fantastiskt liv jag skulle kunna leva om jag verkligen fick ägna mig åt att författa texter. Då skulle jag sitta på min kammare och läsa en bok, kläcka en tanke och sedan skriva med glödande fingrar. Jag skulle släppa ut mina tankar på grönbete genom långa promenader. Igår redovisade jag mitt första personporträtt som jag skrivit för klassen och min handledare. Det handlar om en bagare som varit partnerfri i större delen av sitt liv. Jag fick bra kritik. Texten uppfyllde sitt syfte. Enligt minförhoppning fick jag kommentarer på hur texten skulle kunna göras bättre. Jag fick rådet att vara mer spekulativ. Det var just den frihet som jag tidigare varit rädd att ta inom den jorurnalistiska formen personporträtt, som jag nu fick reda på var tillåten. "Lämna essästilen och klä dig som skönlutterär", sade Joan Diego Spoerer.

Wow, jag tror att jag kan älska det här med jorunalistik. Jag tackade för tipset och förklarade att jag inte trodde att det var tillåtet. Jodå, tydligen så är allt tillåtet i journalistiken. Det är det akademiska spöket som sitter i bakhuvudet och skapar ramar. Så länge texten görs lättillgänglig kan den vara hur fri som helst. Jag tror att jag har kläckt koden!

Sofia ligger i min säng och studerar spanska. Jag kommenterar att hon bara pluggar. Det är bara för att jag själv inte roas lika mycket av det hon gör som jag tittar på henne med en anklagande blick. "Och du bara skriver blogg", säger hon och berättar att hon gärna haft ett större sug till detta. Det är bra att vi kan inspirera varandra. Igår klädde sig Sofia i rollen som spanskalärare och jagade mig med glosboken i högsta hugg. Medans jag städade upp köket och diskade satt min påflugna lärare och förhörde glosor. Till och med när jag stängde dörren om mig på toa satt hon utanför och läste upp glosor. Det vill till att ha en lärarinna med brinnande intresse för språk för att jag ska orka traggla dessa jävla glosor. Jotack mamma. Jag vet att du gått igenom samma sak med mig. Och de glosor som inte gick in skulle skrivas tio gånger. Det var många kan jag tala om.