måndag 12 oktober 2009

Daddy Yankee








När jag sommaren 2005 för första gången hörde låten ”Gasolina”, ifrån högtalarna på de bussar jag transporterades runt i Centralamerika i, hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle gå på en konsert med artisten som låg bakom denna snabba plåtiga Dem Bow-rytm. Musikstilen reaggiton sägs ha växt fram i Puerto Rico i Caribien och Panama i Centralamerika under 90-talet. Kring den tiden jag satt och skumpade mig fram på krokiga vägar i Nicaragua och Guatemala spred sig dessa latinamerikanskinspirerade reggaerytmer ner över den sydamerikanska kontinenten. Lagom tills jag bestämt mig för att återvända till denna del av världen med sikte på Ecuador hade musikstilen nästlat sig in i varenda dansklubb värt namnet och snart också i mina ben.

När jag av mina nuvarande klasskompisar fick höra att Daddy Yankee, som är reaggietonens ”The Boss” och förortens hjälte, skulle komma och spelar i grannstaden Viña kunda jag inte låta bli att hedra minnet av alla danskvällar jag haft tillsammans med mina fina Sörängskompisar i Ecuador. Så tillsammans med vänner från min nya folkhögskoleklass stegade jag in i den magnifika park som Yankee skulle spela i. Stämmningen var rakt igenom festival. En småkylig sommarkväll gick jag en grusgång fram efter att ha beträtt portarna till festivalområdet. Förbi mig passerade kvinnor och män i alla åldrar men främst i den yngre. Doften av friterat spred sig och när jag lyfte blicken och såg parkens palmer insåg jag att det inte var i de småländska skogarna jag befann mig utan i en flådig stad i Chile.

Utearenan där konserten skulle hålla rum var enorm. En stor rund arena med öppen mitt. Där taket slutade och himmlen tog vid hängde stora plåtrör i ett spindelnät av stålvajrar. Bortom scenen tonade sig en eucalyptusskog upp sig. Den bakre, övre läktaren med de billigare platserna fanns var proppfull. Mina klasskompisar drog med mig in på den mittersta läktaren där vi ställde oss på rad på en bänk. Sikten var fri fram till scenen. Hade jag varit på en konsert i Sverige där medellängden är som fullvuxna tallar hade jag som vanligt inte sett någonting.

Som förunderhållning var det dansare och DJ´s. Olika män byttes av att prata med och underhålla publiken i väntan på ”The Boss”. Tjejer i topp och trosor dansade vid de påklädda männens sida och som oftast i vår patriarkala värld var det männen som styrde handlingen under denna kväll medan damerna stid bredvid och var ögongodis med sina vackra kroppar.

I bakgrunden lös stora tvskärmar med filmklipp och bilder. ”Tallento de Barrio” (begåvningen från förorten) stod det skrivet på skrämarna när Yankee trampade in på den fyrverkerisprutande scenen klädd i helvitt och solglasögon och framförde låten ”Somos de Calle”. Det fanns inga gränser för publikens rop och applåder.

Efter denna låt dembowade Yankee på med ett antal låtar som gick rakt förbi mig. ”Alla singeltjejer, ropa nu!”, uppmanade han, följt av: ”Alla heta pojkar, ropa nu!”. Publiken löd och ropade. Bortsett från de kön- och genusuppdelande uppmaningarna han utropade fick han publiken att delta i schowen på ett rätt fantastiskt sätt. Under en hel låt som gick ut på orden ”alla mobiltelefoner” stod publiken och viftade med lysande händer i en gemensam rörelse. Att stå på den nedre läktaren och titta upp över ett svart hav med gula prickar som rörde sig fram och tillbaka i samma vågrörelse var mäktigt. Nästa steg var att uppmana publiken att ta kort på detta ögonblick vilket resulterade i att det stjärntäckta havet plötsligt började blixtra hej vilt.

Så kom låten ”Lllamade de emergencia”, följt av ”Lo que paso paso”. En lätt pust av eucalyptusdoft nådde min näsa när de dansande fötterna på bänkarna började röra sig än mer än tidigare. Jag fick det som jag hade kommit för.

Foto: Tanya Vilches Valencia

3 kommentarer:

Elisabet och Sara sa...

Hej Jennie!

Jag heter elisabet och går global rättvisa det här året :) har för mig att du var i Saraguro, stämmer det? Isf undrar jag om jag skulle kunna få ställa lite frågor angående resan och platsen.

Ha det bra! Kram, Elisabet

Jennie sa...

Självklart får du göra det Elisabet! Kriv ett mail med dina frågor till jennie.astroem@gmail.com

Om du kollar på äldre inlägg i denna blogg får du ta del av min Saragurotillvaro och de övriga resorna jag gjorde i Ecuador. Där finns det mesta av mina upplevelser dokumenterade.

Kramar!

charlotte sa...

ÅÅÅ, Jennie, vad härligt med reggaeton och koncert där rytmerna går rakt in i blodet! mitt i smeten med liv/rörelse och känslor!!
Roligt att ngn vill fråga dig om Saraguro. Där kan ju du verkligen berätta om allt och hur ljuvliga människorna är. Trodde inte de skulle skicka ngn mer dit. Puss, mamma