Idag cyklade jag och Sebastian till Rökstadtorpet. Via Internet hade vi läst om att man kan arbeta på gården som volontär och vi var sugna på att se gården. Vi cyklade Gamla Övägen ner, över kanalen och till vänster in på väg 210. Från väg 210 svängde vi till höger in på en grusväg mot Rökstad. Nu var vi ute på landet på riktigt. Vi passerade gårdar och hus och mer landet skulle det bli.
Två kilometer in och där grusvägen slutade hittade vi gården vi skulle besöka. Ett rött torp omringat av hagar, lövträd och kullar. Vi hälsade på familjen som bodde där och visades runt till alla djur. Det fanns kaniner, Linderö grisar, arbetshästar, hönor och getter. Det bästa av allt var gårdens hund. En svart hund som såg ut som en mindre Border collie. Hunden och jag blev snabbt vänner. Den sprang lös på gården, följde oss runt och tog ibland en avstickare till högre höjder för att få överblick. På en lina i ett träd hängde håriga grissvansar och öron på tork. Det var godis till hunden.
Familjen är självförsörjande på mejeriprodukter och kött. De tar emot volontärer från hela världen genom WWOOF. Djuren matas och mjölkas dagligen och övriga sysslor görs.
Vi visades in i boningshuset och i hallen träffade jag på en kattunge. Det var en sådan svart med vita tassar. Efter att ha träffat hunden och djuren där ute trodde jag att det omöjligt kunde bli bättre men jag hade fel. I en flyttkartong låg kattmamman som var grå tillsammans med ytterligare en eller två kattungar och spann så att rummet vibrerade. Jag tog upp den svartvita kattungen i min famn. Hunden följde varje steg nyfiken på de nya gästerna i hemmet.
Med värme och en sprallig längtan att komma tillbaka cyklade jag och Sebastian från Rökstadtorpet. Vårat nedpackade fika tog vi vid Göta kanal som sprakade i höst färger. När vi ändå var ute och cyklade blev det turen längs kanalen mot Söderköping hem. En fröjd för ögat såhär års.
Väl hemma värkte benen av alla backar och motvind. Jag var nöjd och glad att jag fått en anledning att ut och cykla. Jag var också glad över att jag blivit påmind ännu en gång om det liv jag vill leva. Om inte fullt ut med grisöron i trädet och allt så iallafall till en viss del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar