Kalla fingrar har börjat slå mot Rutans tangenter

Den text som presenteras nedan är ett resultat av en skrivövning jag gjort. Instruktionerna till uppgiften löd: Beskriv Valparaìso utifrån tre detaljer. Detta skulle göras i form av en krönika.

Med en armlängds avstånd

- En berättelse om att vilja komma närmare

Tre hus. Tre intryck. Jag i en ny stad som jag försöker förstå. Jag stannar till på vägen under den redan invanda springrundan. Skapandet av rutin har hunnit ifatt mig. Än så länge är vägen ny så jag passar på att titta. Saker jag lägger märke till som jag snart kommer sluta att se. En ensam hundkoja står på vägens sida. Insprängd mellan dikets betongfåra och en ogräsbeklädd sluttning som leder upp till några hus. Med min blick kryper jag in i det benvita lilla plåthuset med grönt tak. Golvet täcks av tidningspapper. Resterna av aska efter en eld smutsar den frusna kropp som söker skydd från dimman. En oas i stadsbruset.

Bilar och bussar dånar förbi på vägen utanför. Det luktar död. Fyra ljushållare med rester av stearin radar upp sig framför ingången till den lilla kojan. 23 8 90 står det skrivet med röd tuschpenna ovanför öppningen. Ett nummer. Ett årtal. Ett blodstänk på den kalla väggen. Tingen vill inte låta mig förstå dem. Vad gör döden i en benvit hundkoja i en Chilensk bostadsort som denna? Mina joggingskor lämnar en rispa efter sig i marken då jag med snabba steg flyr tillbaka till det hem som tillåter sig vara min borg.

Huset jag bor i utstrålar rymd och renlighet. Min blick flyger fyra meter upp från det mörka trägolvet när den följer de målade våggarna upp mot det vita takets stukaturer. En perfekt blandning av gammal scharm möter en stilfull och nytänkande inredning. Europeen i mig känner sig hemma. Det kaklade badrummet är lätt att städa. Husmusen Alejandra med moppen varje dag. Men sedär. Min blick faller på en del av muren ovanför kaklet. Vit krackelerad färg öppnar upp för ett grått pulverliknande innehåll. Det förflutna kryper ut ur den spruckna fasaden och blottar sitt råa stoff. Jag sätter mitt finger på sprickan i färgen. Några få pulverkorn ramlar ner på mina tofflor när sprickan drar ihop sig till en slät vägg. Husets tystnad viskar till mig att jag ska söka efter det som är vackert.

Känslan av att inte riktigt nå fram srider sig genom min kropp. En raket av rastlöshet får mig att kliva i springskorna igen. Mina fötter hoppar över trottoarkanter och fuktiga gatustenar. Blicken pendlar mellan salla tängda portar som håller mig utestängd från de liv som levs bakom fasadernas glada färger. Ett avocadofärgat hus tornar upp sig framför minga ögon. En äldre dam tittar ut från ett öppet fönster. Hon har precis dammat av den sista tavlan i sitt vardagsrum. Böcker står uppradade i en bokhylla och radion fyller huset med chilensk musik. Damen står i fönstret med handen fortfarande greppad runt den yviga dammvippan. Hon följer förbipasserande människor och djur med blicken. Ovetandes om att betraktaren är betraktad vänder hon sig om mot det öppna fösntert. Med vippans lätta svepningar för hon bort några fina dammkorn från glaset. Radion sjunger. Katten hoppar ner från en stol i det ombonade vardagsrummet. Närmre än såhär kan jag omöjligt komma dig just nu. Nya stad.