En dag för minnen

Minnessång för Allende, rena gator och möte med en ecuatorianska är några fragment av dagens lustfyllda resa till Santiago. Den 11 september är för många chilenare en viktig dag för att hadra minnet av dem som föll offer för militärkuppen samt för att visa att kampen om ett demokratiskt, socialistiskt samhälle fortsätter. I egenskap av journaliststudent stod jag redo med block och penna för att dokumentera denna dag.

Efter att ha hört vår värdinnas lite anklagande ord "Ni lämnar väl aldrig Valparaíso?" och "Fransyskorna som bodde här tidigare reste jämt.", steg jag och Sofia på bussen till Santiago för att för första gången sedan vi anlänt till Valparaíso resa ifrån vår stad. Bussresande är för mig något som jag förknippar starkt med Ecuador då jag spenderade 0-taliga timmar på nattbussar för att ta mig till vänner från den sydliga position jag bodde på. Tre veckor har gått sedan jag lämnade Sverige. För varje dag som går landar jag mer och mer i detta nya land. Denna bussresa var för mig ännu ett bevis på att det faktiskt är i Latinamerika som jag befinner mig igen. Det var underbart att inse detta. Men ju tidligare minnena från Ecuador blir desto mer vill jag bara leva i dåtiden. Återuppleva allt som jag upplevde där. Samtidigt som jag vill upptäcka Chile. Skaffa chilenska vänner, se landet och skriva, skriva om allt jag kommer över.

Santiago lös av storstadskänsla. Höga hus och breda gator. Tunnelbana och renlighet. En stad utan skräp på gator och hål i trottoarer. Det var en befrielse att kunna gå med blicken i vädret utan att vara rädd för att ramla ner genom ett trasigt galler eller i någon grop mitt i gatan. Antalet älskade ömsom hatade hundar som täcker gatorna i Valparaíso var också betydligt färre likaså den avföring som de lämnar efter sig på gatan. Inget ont om hundarna för jag fachineras av dem alla men det finns för och nackdelar med allt.

Vid la Moneda, presidentpalatset som störtades av militären och som blev dödsplatsen för Salvador Allende 1973, hade folk börjat rada upp sig med röda flaggor, kampsånger och slagord. Tre damer utsmyckade med ett varsitt svartvitt foto på bröstet kilade förbi det uppradade demonstrationståget. På övre delen av en svart banderoll stod orden; "vi kommer aldrig att glömma" skrivna med stora versaler. Resterande yta på banderollen upptogs av namn. Under denna dag var de döda lika närvarande som jag själv. Flera personer hade en röd nejlika i handen som sedan lades vid Allendes minnesmonument.

Några tunnelbanestationer bort från la Moneda fanns kyrkogården där Salvador Allende med familj är begraven. Denna kyrkogård är Santiagos största och ger plats åt tusentals peroner i sin sista vila. Att stiga in i kyrkogården var som att beträda ett mindre samhälle. Först kom fattigmansgravarna eller kanske snarare gemeneman och kvinnas gravar. Dessa var byggda som miljonprogrammshus med olika våningar. "Källaren" låg under marken och var mörk. Sen fanns ett etage i markplan och ett etage en våning upp. I varje etage fanns flera rader av rutor där varje ruta hade en bild och några blommor. Längre fram på gatan tog de sofistikerade gravhusen över miljonprogrammen. Detta var kyrkogårdens äldre del. Varje person hade fått sitt eget monument som kunde se ut som ett mindre tempel i gotisk så väl som antik-grekisk stil. Att vi närmade oss familjen Allendes monument rådde det ingen tvekan om då kampsånger och slagord sipprade fram mellan de små stenpalatsen.

Familjen Allendes monument skilde sig från resterande på kyrkogården. Det var byggt av höga vita marmorpelare. För att se graven fick man gå ner en trappa och titta in i en gallergrind. På en bänk utanför den gallergrind som täckts av röda nejlikor, satt en man med mustach och spelade gutarr och sjöng. I låttexterna hedrades minnet av Salvador Allende och socialismen kamp levde vidare. Efter att han spelat klart började en betudligt yngre kille sjunga. En ren och klar röst kom ur en tunn och nätt kropp. Pannan rynkades på denna unga man som artikulerade ut varenda bokstav och i de kraftfulla refrängerna höjde en knuten hand emot skyn. Under sången kom folk ner och fäste fler nejlikor på grinden till graven. Stämningen var till en början allvarlig men sadan började folk prata med varandra. Sofia och jag som satt oss i trappen på väg ner till graven fick frågan om vartifrån vi kom av en dam. Det visade sig att hon bott i Sverige. Hon vinkade till sig sin dotter som satt bredvid den sjungande killen på bänken. Så vips hade vi blivit vänner med en chilensk-svensk familj och vi använde både på spanska och svenska i vår konversation med mor och dotter. Vi blev bjudna hem till familjens hem i Santiago när hels vi ville och fick en varsin svensk vinergummi-karamell innan vi skildes åt. Hungriga, en smula omtummlade och nöjda över vårt möte lämnade Sofia och jag kyrkogårdens palats och miljonprogramm bakom oss.

Eftermiddagen i Santiago var underbart vacker. Eftermiddagssolen spred ett gulrött sjus på de höga husen. I bakgrunden tornade Andernas snötäckta bergskedja upp sig. Solen värmde och den kyliga vind som plågat oss den senaste veckan hade helt dragit sig tillbaka. Med mätta magar och öppna sinnen stannade Sofiaoch jag och pratade med flera gatuförsäljare. Vid en marknad blev vi stoppade av en tjej "Vad letar ni för något?", frågade hon. "Inget", svarade vi och fortsatte. "Vart kommer ni ifrån?", fortsatte hon samtidigt som hon tog ett par steg efter oss. Så var konversationen igång. När tjejen berättade att hon kom från Ecuador, Guayaquil, höll jag på att kasta mig i famnen på henne. Den ecuadorkänsla som krypit fram under bussresan hade vuxit sig allt starkare under eftermiddagen. Så stod hon där en livs levande ecuatorianska. Men det visade sig att hon inte var lika exalterad över sitt hemland som jag. Nej, hon hade kommit till Chile för att det var svårt att leva som lesbisk i Ecuador. Utan familjens vetskap om sin sexuella läggning hade hon tagit sig till Chile för att kunna leva ut den. Vårat samtal varade länge. Det fylldes av skratt och yviga gester. När vi lämnade markanden var Sofia och jag ännu en vänskap rikare och ännu ett hem med tillhörande utekväll kom att vänta på vår återvändo till Santiago.

På bussresan hem satte jag på den reggieton som jag dansade till i Ecuador. Jag kom att tänka på den kväll då jag satte mig på bussen för sista gången från Saraguro efter att ha tagit ett långt adjö av den familj som jag bott hos under fem månader och som blivit min. Jag kom att tänka på hur jag tillsammans med mina compañeras Johanna och Linnéa dansade mig igenom mina sista dagar i Ecuador med glädje i stegen och vemod i bröstet. Musiken fyllde mig där jag satt på bussen från Santiago. Jag ville dela med mig av mina känslor till Sofia som satt bredvid mig och jag ville dansa mig genom hela kvällen. Sofia lyssnade med glädje på de första två låtarna jag delgav henne innan hon helt uppslukades av den mer dystra sinnesstämning som boken om den 11 september 1973 försåg henne med. Och jag, jag omvandlade min dansglädje till skrivarglädje i väntan på vad morgondagen har att erbjuda.