Samlade noveller från en tid med blommiga tapeter

Det finns en tid i min bloggs historia som jag skrev noveller. Jag bodde då i ett stort hus i Täby med blommiga tapeter. Huset delade jag med ett par vänner och två andra hyresgäster samt deras hund och många undulater. De blommiga tapeterna fick min fantasi att flöda. Jag var då halvt arbetslös så jag hade både tid och energi för att skriva. Att jag ofta tog Roslagsbanan och tunnelbanan in till stan gjorde att jag lätt kunde beskåda människor och samla intryck och inspiration, detaljer som sedan kunde dyka upp i en text.

Jag har bestämt mig för att samla de noveller som skapades i det blommiga huset i Täby här. En dag ska jag börja skriva noveller igen. Förhoppningsvis behöver jag inte tapetsera om hemma för att detta ska ske. Det finns inget bättre sätt att lära känna intressanta människor på än att skriva dem i en novell. Jag hoppas att ni uppskattar läsningen.

I novellen Södra Solby får vi träffa Kurt och Lena som kokar kaffe på vedspisen.

Novellen Fågelkör vid Klarsjön handlar om Amanda och hunden Alice som bryter de gamla vanorna och tar sig ut på en utflykt.

Flickan på perrongen är en mörk  och poetisk novell.

Blixtar i parketten är en kort novell  om ett hårt jobb.

I novellen Stig-Berit vid rälsen får vi träffa Stig-Berit från Nattavaara. När Stig-Berit för trehundraförsta gången vaknar av att det förbipasserande nattåget till Narvik är försenat klarar hon inte mer och bestämmer sig för att packa väskan för att resa söderut i landet.

Att falla är en kort novell som handlar om att tappa kontrollen.

Cykelmusklerna vaknar till liv

Sebastian har varit på landet hos familjen i Rökstadtorpet denna helg. Eftersom jag inte träffat Sebastian i veckan då vi jobbar olika tider passade jag på att hälsa på honom idag. Jag bjöd med mig Love på en cykeltur till Rökstad. Jag hade lockat med soligt och vårigt väder och Love var inte sen med att tacka ja.

Ganska snart efter att jag hoppat på cykeln märkte jag att vinden var riktigt stark och envis. Jag blev svettig av att cykla de tre kilometrarna hem till Love. Det var det bara början på vår tur. Vi hade 15 km till Rökstad, och så skulle vi hem sen. Jag intalade mig att min cykelkondition skulle bli bättre under färdens gång, så även mina cykelmuskler.

Vi cyklade förbi Vrinnevisjukhuset och in på Gamla Övägen som vi följde mot Västra Husby. Motvinden gav inte sig vika så det var bara att trampa och låta musklerna svida. Love flög fram som en fjäder på vägen. När vi pausade på ett backrön passade Love på att klättra lite på bärget vid sidan av vägen. Den sista backen innan Öbonäs var snäpoet segare än vanligt. Där var det bara att lägga i ettans växel och trampa på, titta ner i asfalten för att inte se hur långt det var kvar. Motvinden slutade inte vina fast det var uppförsbacke men upp kom jag och på toppen väntade så klart Love.

Sista biten till Rökstad var rena cykelnöjet. När vi svängde in på grusvägen blev vi utskällda och bortjagade av en hund vefter en annan. Det gav oss energi att trampa hela vägen upp till torpet. Hästarna blev rädda när vi kom men jag fick ändå klappa deras mjuka vinterpäls när jag hoppat av från cykeln. Sebastian och Korp jobbade med veden när vi svängde in på gården. Efter att ha hälsat på dem kom katterna och hunden.

Jag visade Love runt på gården medan Sebastian avslutade jobbet med veden. Gätterna stod uppställda på stubbar och stenar som om de skulle fotas för vykort. Tjurarna tittade nyfiket fram från deras krypin, kon var kärvänlig och blev gärna klappad. Suggan satt i sitt bås med en stor mage, hon skulle föda när som helst.

Love och jag gick sedan in och packde upp vår matsäck och lekte med hunden Quara. Så kom Sebastian och bjöd på the. Vi fikade och pratade  och det var rektigt trivsamt. Barnen Vide och Ylva gjorde oss sällskap och blev snabbt en del av samtalet. Vi pratade om vilka djur vi skulle vilja vara. Ylva ville gärna vara en delfin på djurparken, hon tyckte om att uppträda och vill inte leva i det vilda då även delfiner jagas. En ganska genomtänkt tanke. Jag valde att vara katt på en gård som denna med tanke på att jag kan vara ute så mycket jag vill och även ligga inne och mysa. Dock hatar jag råttor och möss, något jag råkade missa i mitt spontana drömmande.

Sebastian bestämde sig för att följa med oss hem idag istället för att åka med Robert imorgon bitti. Då det inte går några bussar från väg 210 på söndagar beslöt vi oss för att gå till Söderköping. Sebastian tackade nej till Roberts erbjudande om skjuss. Det var ju trots allt bara 11km att promenera och han skulle dessutom få mitt sällskap. Vi kramade alla på gården adjö och tittade in hos lammen på vägen hem. Promenaden ner till väg 210 gick snabbt, där vinkade vi av Love som skulle cykla hem och klättra. Huruvida Love skulle vara så klättersugen när han väl kom hem efter denna tur var jag dock osäker på.

Sebastian och jag började gå längs väg 210 och gick sedan ner till Göta kanal för att följa den till Söderköping. Omgivningen var lika vacker denna sena februari dag som den var i höstas då vi cyklade här sist. Tiden gick fort då vi gick och pratade och snart kunna vi se Söderköping på håll. Sebastian pratade om att vi skulle äta pizza innan han hoppade på bussen. Jag beslutade mig dock för att cykla raka vägen hem. Jag kunde bara föreställa mig hur svårt det skulle vara att trampa de sista 13 km hem med kroppen seg av pizza.

Hem kom jag och det kändes faktiskt som att cykelmusklerna vaknat till liv lagom till denna färd. Dock var sidvinden som tog i på sina ställen lika ovälkommen som alltid. Jag började med maten direkt när jag kom hem, det kändes som att det behövdes efter denna premiärtur. Sebastian måste ha varit riktigt hungrig för han ramlade in genom dörren med både en pizza och en kebab under armen trots att jag informerat om att jag skulle laga mat. Nu ligger vi utslagna på soffan och det känns rätt mysigt att vara tillsammans efter denna vecka som gått.

Kärlek istället för mediciner

Jag hatar ADHD är ännu en dokumentär på SVT som jag varmt kan rekommendera. På Lindevangskolen arbetar lärarna med att höja barnens självförtroende genom en rad aktiviteter som motoriska övningar, att rita för att uttrycka känslor och att prata om känslor och konflikter. Denna pedagogik visar sig öka motorik, självförtroende och inlärningsförmåga hos de barn som annars haft svårt för att sitta still, behärska sina känslor och att ta konflikter. På Lindevangskolen behövs inga mediciner, de har ett arbetssätt byggt på kärlek och respekt.

Vårfrisering

Omplantering av pelargoner. Det skär i hjärtat att klippa bort alla gröna blad. Pelargonerna har växt så att det knakat hela hösten och grönskat under vintern. Inte så bra för växterna kanske men för själen har det varit gott denna annars gråa vinter. Nu hoppas jag att friseringen av plantorna ska göra att de med vårens ljus ska grönska ännu mer.

Det var jag, konflikt i P1 och räkorna

Fredag en ruggig februarikväll. Radion är ett gott sällskap, så även räkorna. Det blir lite extra fredagskänsla med räkor. Om en vecka kommer hunden Movi. Jag hoppas att tiden går fort tills dess.

Stark dokumentär om syskonkärlek

Ikväll såg jag den starka dokumentären Tvillingsystrar om Alexandra och Mia som växte upp i varsin del av världen.  Deras föräldrar som adopterade från samma barnhem i Kina, möttes på barnhemmet och förundrades över att deras barn var så lika men personalen på barnhemmet förnekade att flickorna var tvillingar. Då flickorna kom hem till sina respektive hem gjorde föräldrarna DNA test som visade att flickorna var enäggstvillingar. Familjerna beslutade att ha fortsatt kontakt och systrarna skickade foton, brev och presenter till varandra. Så småningom kom de att träffas.

Det var intressant att se systrarnas olika levnadsvillkor. Alexandra växte upp på landet i Norge strax utanför ett mindre samhälle. Hon gick själv den långa vägen till skolan och på fritiden gick hon runt på gården där hon bor på jakt efter små saker att sysselsätta sig med, som att ta hand om en skadad mus och skriva brev till sin syster i USA. Mia växte upp i en stad i USA. Då hennes föräldrar var rädda att det skulle hända henne något körde de henne överallt, till fotbollsträningen, till dansen, till musiklektionen, scouterna med mera. Mia sysselsattes ständigt med aktiviteter och genom lekkamrater.

När systrarna blivit sex år bestämde sig familjerna för att träffas för första gången. Alexandras familj besökte då Mias familj i USA.  När Alexandra visade bilder från deras möte hade hon svårt att skilja på vem av dem som är vem. Två år senare besökte Mias familj Alexandra i Norge. Systrarna som var spända inför mötet fann snart varandra och lekte i samförstånd trots att de inte pratade samma språk. Föräldrarna beskrev att systrarna har samma kroppsspråk, samma energi och rörelsemönster.

Det var häftigt att se hur Mia som levt ett sådant olikt liv i USA kom till Norge och spenderade sommaren med Alexandra på landet. Jag kunde känna igen mig i den idyll som skildrades när systrarna cyklade runt på sommarvägar och lekte i en sjö. Alexandras liv påminde om min barndom, Mias liv var så annorlunda. När jag såg dokumentären blev jag påmind om mina lekar med min syster Sofie och min kusin Lisa som ibland också var som en syster. Jag kom att tänka på hur roligt vi haft och vilken förmån det varit att växa upp med dem nära. Jag funderar över hur kontakten med Sofie skulle sett ut om hon växt upp i USA, hur vi hade formats som personer om vi växt upp på olika håll. Jag funderar över vem Sofie varit om hon växt upp i en motsvarande miljö som Mia, i ett rosa flickrum i USA.

Jag förundras över slumpen som förde tvillingarnas familjer samman och jag tänker på vilket samvetskval de båda flickornas föräldrar måste ha hamnat i då de beslöt sig för att de båda bäbisarna skulle stanna hos sina respektive föräldrar. Ett beslut av både egoism och kärlek och som inneburit stor längtan och saknad hos de båda tvillingsystrarna. Om de beslutat att några av föräldrarna skulle ta båda flickorna hade en av flickorna inte fått leva det liv den har idag och inte fått ha de föräldrar den har idag. Vad betyder mest, en specifik förälder eller en specifik syster?

Dokumentären skildrade smärtan hos alla när tvillingsystrarnas familjer tog adjö av varandra efter sommaren i Norge. Genom systrarna har två familjer som innan adoptionen inte haft någon koppling till varandra förts samman. Det geografiska avståndet skiljer systrarna fysiskt från varandra större delen av deras liv men den starka syskonkärleken övervinner geografin.

Besöka hund

Denna helg är mamma på besök. Det är trevligt, vi skrattar och pratar och gör små utflykter med mammas bil.

Mamma och jag pratar hundar. Vi hittade en uppfödare av australian shepherd, aussie, i Kimstad drygt en mil från Norrköping. Jag och Sebastian har pratat om aussie sedan i höstas då han bodde med en aussie på bondgården. Jag skrev till uppfödaren i Kimstad och frågade om vi fick hälsa på för att lära känna rasen. Vi fick svar nästa morgon och åkte dit på eftermiddagen.

Uppfödarna Nina och Hasse väntade oss med fika. Två glada tikar mötte oss i dörren, den ena brun med vit teckning och den andra vit- och brunmelerad. Det var de lugnare hundarna som aldrig fick nog av att bli klappade. Vi blev uppmanade att sätta oss på en varsin stol i köket, de skulle släppa ut två hundar till. Vi satte oss och ut ur sovrummet dundrade en svart- och gråmelerad hane med en brun tik. Hanen kastade sig upp i våra knän och ville pussa på munnen. Efter att ha hälsat blev han lungare och visade sin gosiga sida genom att hoppa upp i mattes knä och krama henne som en koala björn samtidigt som han slickade henne på munnen.

Under fikat berättade Nina om rasen och vi fick berätta om oss själva och ställa frågor. De lugnare hundarna hade parkerat vid vår sida och jag smekte den sidenlena pälsen på huvudet och vid öronen. Varken jag eller hunden fick nog av alla klappar. Under samtalets gång visade det sig att denna lugnare gråmelerade aussie passade väl in på min och Sebastians tankar om hund. Jag skämtade om att vi kunde ta den med hem och det visade sig inte omöjligt. Nina erbjöd oss att låna Movi för att testa på rasen. Kanske vi skulle få mersmak och vilja ha en valp eller så skulle det inte ske och då är det bra att vi vet det. Det är inte heller omöjligt att vi kommer fastna för tio år gamla Movi som fortfarande är pigg och alert och även älskar soffmys.

I år fyller jag och Sebastian 30 år. Tänk om vi skulle fira det med att välkomna en hund i familjen. Det hade jag bara kunnat drömma om fram till idag. Nu känns det redan tomt utan denna medlem.