Chile, det avlånga land som varit hållit mig med ett hem i nära åtta månader nu. Jag förvånas över att halva dess yta består av öken. Runda kullar av hård sten, vasst grus eller i bästa fall mjuk sand. Många gånger är de täckta av kaktusar eller små torra buskar, små mustascher i marknivå. På nära håll är landskapet snustorrt och vasst. På långt håll blir de runda kullarna mjuka. De går omlott över och förbi varandra så att det bildas skikt av olika mörka nyanser. I en dal mellan dessa skikt, lång borta mot det ljusaste lagret, kan det ligga en rand av lätt dimma. Så ter sig öknen i ingenmansland, under hela sex timmars bussfärd från den central kuststaden Valparaíso, mitt hem, upp till ytterligare fjorton timmar norrut. Växtligheten och mustaschen blir färre och färrer ju längre bort från Valparaíso jag kommer. Den vassa torra börjar redan vid gränsen där min kuststad möter landsbyggd. Öknens sanddyner visar sig redan i grannstaden Con-Con, 40 minuters bussfärd från där jag bor.
Som sagt, jag är förvånad. Och då har jag bara färdats 20 timmar rakt norrut. Det finns ytterligare 10 timmars torrmark att upptäcka innan den chilenska öknen blir peruansk.
Öknen runt San Pedro de Atacama, som är vändpunkten för min resa, är något mer oförutsägbar. Bergen är högre och liknar allt från grustag, månlandskap, till hårda rödaktiga toppklippor. Där finns det till och med vulkaner som ur platt mark sträcker sina seniga sandiga rötter upp mot en ståtlig topp. Saltsten, vita landskap av saltkristaller och saltsjöar som gör allt som badar däri flytande, är detaljer som bidrar till det magiska i detta landskap. Ett ögonkast efter att ha vridit på huvudet 20 grader kan förändra blickfånget från bedrövliga grushögar till bergstoppar med former som ögat tidigare aldrig skådat. Att San Pedro de Atacama är en plats där turisterna flockas och vandrarhem, hotel, äventyrsbyråer och restauranger täcker bytjärnan förvånar mig inte. Denna del av öknen bjuder på just den aha-upplevelse och fysiska ansträngningar, om så vill, som varenda backpacker strävar efter att få avprickat från sin resplanerare.
Men det så slår mig plötsligt tanken att torra oodlingsbara landskap I norr som nås av solen 24 timmar om dygnet 365 dagar om året, bortsett från ett par timmars regn per år inte är så mörkligt ändå. Solen i norra Chile representerar mörkret i norra Sverige. De chilenska torra bergstopparna representerar de svenska djupa skogarna. Det ena står för gruvindustri och mineraler, det andra för skogsindustri och träd. I båda ländernas nordligaste delar kan man färdas i timmar utan att se en gnutta av liv. Men små landsbyar och större städer påträffas dock mitt i dessa för övrigt öde marker, där man tror att det antingen på grund av överflöd av eller brist på sol inte skulle vara möjligt att bo. Likväl är det båda ländernas norra delar beroende av mat från bördigare marker just på grund av att solen värmer för mycket respektive för lite för att egna frön ska kunna gro.
Så när allt kommer omkring är Chile inte alls så olikt det land som jag själv fötts och vuxit upp i. De är sina likar och motsatser på samma gång och min förvåning delas med de chilenare som under diktaturen tvingats fly från sitt land och för första gången möta vintern i det nordliga landet Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar