tisdag 17 februari 2009

Turistas locas

Jag har fatt höra av bade Asa och Carmen att jag i respektive byar, Tuncarta och Oñakapak, kallas för la chika loca (loca=knäpp). Anledningen till detta far läsaren av denna blogg själv tolka men jag tar det som en lätt komplemang. Hur det än är sa tror jag att mamma min som nyss varit pa besök, jag vinkade av henne vid bussen för cirka 15 minuter sedan, far lov att ansluta sig till skaran locas.
För nagra dagar sedan skulle hon och jag förla med Carmen upp i berget för att kolla till pappa Miguel när han hade en minga för att hugga ner buskage och sly sa att de kunde sa potatis. Pa vägen upp till deras igenväxta jordplätt började det regna. Vi tog skydd under ett buskage för att vánta ut regnet och fortsatte sedan uppat i berget. Väl framme mötte vi mingagubbar med machetes. Vi hjälpte till med nagra hugg innan vi insag att vi inte var lika haj med detta verktyg som med yxan hemma pa vedkullen i det avlägsna landet Sverige. Samlade därför ved, eller snarare pinnar, som vi skulle älda med hemma i brasan sedan. Regnet som avtagit tog ater igen fart. Jag som varit förkyld sedan jag varit och hälsat pa Johanna och Linnéa i de kallare delarna av bergen, allts ai veckor, kände att jag borde ta mig hemat. Mamma var inte sen pa förslaget. Vi tog med oss de blöta pinnarna vi samlat ihop och tog oss nedat. Jag hade varit uppe pa berget en gang innan da jag inte haft mer för mig och visste att om man bara gick nedat skulle man komma hem. Regnvattnet bildade floder tillsammans med leran pa stigarna vi gick pa. Vi blev snabbt genomblöta och min ullhatt blev tyngre och tyngre. Stigen delade sig vid flertal tillfällen och jag valde slumpvis riktning. När vi gatt nerat längre än jag mindes attvi gatt upp kom vi till en väg jag trodde jag kände igen. Vi började även se hus sa nu var vi snart framme. Regnet och dimman gjorde det svart att urskilja bakgrunden men vi gick nedat i leran. Vägen tog oss bara till änn mer ödemark. Vi slängde de stackars vedpinnar vi gatt och burit pa i vrede över att vi aldrig kom fram och att regnet kylde vara kroppar. Träffade pa en gammal gubbe som tog sig fram i leran med en käpp i vardera hand. När vi fragade honom om vart Oñakapak lag skrattade han och pekade uppat. han förlde oss en bit pa vägen och nár vi lokaliserat oss upptäckte vi att vi nästan varit hemma da vi kommit fram till vägen vi gatt ner för. Vedpinnarna lag inte allt fór langt bort men vi orkade inte titta at deras hall. Carmen och Miguel skrattade at vara äventyr när de en stund senare kom hem till huset där blöta leriga kläder hängde pa strácket utanför dörren. Att vi kunde ga vilse var ett mysterium för dem.
En annan kväll var hela familjen i en doña Rosas hus, som har större kök, och firat familjens tva barns födelsedag, Sisa 9 ar och Brauleo 21. Mamma, jag och Sisa blev kvar och hade massage med doña rosas barnbarn som är rullstolsburen och därmed hade iskalla händer och fötter. Nar vi skulle ga hem var det bäcksvart, molnen skymde manens ljus. Dagarnas regn hade även rivit upp stigen till huset sa att den badade i lera. Sisa som var lätt och smidig tog sig upp och gick pa kanten bredvid stigen, vilken var nagot mindre lerig. jag vagade inte ta mig upp där da den är smal och gränsar till en meters stup ner i en hage där en gris länge bott och bökat upp jorden. sa jag klafsade fram ileran med mina sma plastskor jag inhandlat här. Mamma dáremot klev självsäkert upp och följde Sisas steg innan jag hörde ett brak, ett skrik och ett skratt. Vände mig om och sag mamma ligga mitt i grisleran. Carmen och Miguel fick unerhallas med ännu ett skratt när mamma kom in i huset med leriga kläder och en lukt av gris. Att vi nagon gang kallar mamma för "el chancho" (=grisen) har därför sin naturliga förklaring.

2 kommentarer:

Sofie sa...

oj oj. det är väl tur att ni är där och kan liva upp stämningen i byarna! de måste känna sig som riktiga proffs när ni är i närheten.

Minna sa...

ojoj galna ni är!
Kolla din gmail - mycket viktigt. Kram