En av de första personerna jag lärde känna här i Bränntorp var en arg gubbe som gick runt i området och agerade polis. Som en Ove som skällde på mig så fort jag råkade sätta min fot på det gemensamma badet tillsammans med hundarna. Då spelade de ingen roll om de var vid badet eller uppe vid skogskanten där jag anser att badet är slut, om vi var helt ensamna en sen kväll eller tidig morgon. Nej det fanns en skylt om att hundar är förbjudna och det som står på skyltarna det gäller. Att ha hundarna läsa var så klart också totalt förbjudet i hela området. Den arga gubben patrullerade alla tider på dygnet. För att få en lugn stund var det bäst att rätta sig efter reglerna. Jag hittade snart en ny favoritbrygga att bada ifrån som ligger mer undangömd och där hundar är tillåtna. Dock tänkte jag. Är det såhär folk i Bränntorp är. Vart jag än gick med hundarna hade jag kopplen i beredskap och var berädd på att bli utskälld så fort jag gav dem minsta frihet under så klart total uppsikt och mental kontroll.
Nu har jag varit i Bränntorp i tre somrar. Arga gubben har jag inte sett till på väldigt länge. Jag har lärt känna massor av grannar, den ena trevligare än den andra. Det många här har gemensamt är kärleken för djur och natur. Kopplet har jag lämnat hemma för länge sedan. När vi möter någon på vägen åker det mentala kopplet på och Myra får gå fint på sidan. Det är alltid bara vänliga leenden vi möts av eller någon som vill stanna och hälsa, kanske någon som har haft hund och saknar den tiden. För att inte tala om alla fina hundkompisar Myra har mött här och fått springa några varv tillsammans med.
Nu skulle jag inte skriva om alla grannar i allmänhet utan en viss granne i synnerhet. Det är Bettan som bor längst ner mot skogen vid sjön där jag, Sebastianoch Myra passerar när vi ska plocka blåbär. Jag lärde känna Bettan första sommaren när vi båda plockade blåbär på samma ställe. Det var så mysigt att gå där och plocka och samtidigt småprata med henne. Hon hade nyligen förlorat sin man och var nu ensam med alla blommor och allt vad det innebar att sköta här på landet. Vi pratade om djur vi haft och mycket annat i takt med att hinkarna sakteligen fylldes med bär.
Året därpå som var förra året fanns det inte mycket bär så då fick vi inte anledning att mötas i skogen. I år dock har jag varit nere massor av vändor och plockat. Bettan har inte varit i skogen men dock på tomten så jag har stannat till och pratat med henne. Hon berättade om katten Nisse-Lina som huserar hos henne om somrarna trots att den har en annan husse i området. Nisse-Lina kom samma dag som Bettans man gick bort och har inte lämnat henne under sommarhalvåret sedan dess. Hon berättade även att hon inte längre orkar plocka blåbär men att lingon går bra då de är mer lättplockade. Det blir lätt att vi står länge och väl och pratar och skrattar när jag stannar till.
Idag efter frukost när jag skulle ner och plocka bär andra vändan för idag tog jag med mig en liten burk med bär till Bettan. Hon var ute på tomten och skötte en av alla vackra rabatter och jag överlämnade min present samtidigt som Myra passade på att springa runt och undersöka tomten. Bettan blev glad för bären och vi blev stående och pratade om det ena och det andra igen. Så frågade hon om jag ville ha en kopp och de ville jag gärna. Vi kom överens om att Bettan skulle förbereda fika medans jag tog en sväng ner i blåbärsskogen. Myra som redan gjort sig hemmastadd på tomten fick stanna hos Bettan. Dock dröjde det inte länge innan hon letade upp mig men då hade hon redan hunnit vara inne och smaka på kattgodiset iallafall.
Efter en stunds plockande gick jag tillbaka för att fika. Vi tog en rundtur på altanen och Bettan berättade om de spännande växterna som hon hade där. En med stora lila kottliknande bollar som hon tagit med sig från ett varmare land. Hon hade haft den torra blomman som dekoration i en vas och så hade den sjävsått sig i hennes rabatt. Denna spännande växt som var hög som en solros hade ett sätt att samla vatten i bladen så att det blev som små dammar kring växtens stam.
Så fick jag även se en potatisliknande växt som var flammig på stammen och i bladen. Den heter misslyckad fallos på latin då den på våren har en falllosliknande blomma, som ett avlångt blad med en fallos som sticker upp ur den. Bettan berättade att den under ett par dagar luktar apa, som dött, ruttet och att den då samlat på sig massor av skalbaggar som sedan var helt borta. Det visade sig att växten var köttätande.
Jag fick även se bålgetingboet i hennes stövel och E4n som myrorna skapat över hennes gräsmatta då de tog sig upp för att mjölka bladlöss i en buske och sedan återvände till stacken bakom tomten bakom en gran. Det och mycket mer fick jag uppleva i Bettans prunkande trädgård.
När vi satt och fikade och pratade som bäst och Myra sträckte ut sig så nöjd på verandan kom Sebastian förbi också på vägen till bärskogen. Även han kom in på en kopp och pratstunden fick nytt liv. Myra som var så glad att ha alla samlade på en och samma tomt började till och med förkovra sig med kattens leksaker som Bettan lagt ut på tomten. Tidigare när hon var där själv hade det visst inte passat att leka men nu blev hon som en valp på nytt.
Efter en påtår och ännu en rundtur i trädgården var det tags att säga adjö och på återseende. Nu väntade bären åter igen och de var väldigt lättplockade denna gång efter en trevliga fikastund med min vän från blåbärsskogen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar