Mara bland grannar och granar

Bränntorpsmaran var riktigt kul trots att jag inte var ett dugg utvilad. Det är en trevlig tillställning, ett sätt att träffa grannar och göra något kul tillsammans. Det var ganska många där så det var ju folk från olika ställen som hittat hit, kanske släkt och vänner till folk som har stuga här och andra från närområdet.

Myra fick följa med när vi gick ner till kiosken för att anmäla oss. Vi bor ju 50 meter från händelsernas centrum så det är lätt att ta sig hem för att hämta en vattenflaska, lämna en jacka och lämna Myra tillexempel. Myra raggade dock upp en hundvakt ganska snart. Det var en kvinna som bor ganska nära oss som ville hälsa på Myra. Sen träffade vi henne i kön till anmälan då hon skulle titta på sin bror som sprang. När de fick reda på att Myra inte skulle springa med oss sa brodern att då ville väl du vara hundvakt och så fick det bli. Hon fick ett koppel i handen och en Myra som snällt satt vid hennes sida under hela uppvärmningen och loppet, dock ständigt med ögonen letandes efter husse och matte. Jag och Sebastian hörde Myra gny till ibland när vi gick runt på området innan start men höll oss bortom synhåll för att hon skulle sitta lugnt och fint hos kvinnan.

Uppvärmningen pågick två låtar och var lite som friskis utomhus. Jätte kul att stå och sprattla till musik tillsammans utanför kiosken. Knattarna sprang först och sen sprang alla från 7 år och uppåt, olika klasser men i en klump. Jag hanmade bakom ett par små tjejer med lila hår och lät dem leda min väg den första kilometern ner genom skogen och längs vattnet. Vi sprang på en stig så det var inte så lätt att springa om heller men de sprang på rätt bra. En av dem sprang och peppade både sin jämnåriga kopmis och en större kille som verkade stannade till framför henne. Jag tyckte den tjejen var så tuff.

Den andra kilometern var på asfalt och då passade jag på att springa om barnen och en annan man som lunkade framför mig. Jag trodde jag var sist av alla som skulle springa sex km, barnen och gångarnas bana var på tre. Så hörde jag några jämna steg bakom mig och märkte att jag iallafall hade två personer som lagt sig strax bakom och höll mitt tempo. Tillsammans skapade vi en enhet och höll en takt som verkade passa oss alla bra. De gånger jag sprungit lopp innan har jag lagt mig i ryggen på mågon annan som fått dra. Det var en häftig känsla att ha tomma vägar framför sig och steg av trå främmande människor i ryggen som båda pressade mig framåt.

Jag slängde ingen blick bakåt utan njöt av att vara ovetandes om vilka som krokat arm med mig. Efter fyra kilometer sprang en man om och då var det bara jag och en kvinna kvar i vår grupp. Jag visste att det var en tjej i min ålder då hon tackade för peppen till alla grannar som stod vid sina hus, jag hade nöjt mig med att vinka åt dem och le.

Sista kilometern blev tyngre och då sprang min parkompis om och förbi. Nu var det bara jag mot den sista för övrigt vackra biten längs sjön och sen upp tillbaka till kiosken. Tempot var lågt men jag höll mig i rörelse, inte stanna, inte gå. Jag kämpade mig upp för sista backen och så kom skylten Spurta när det var 100 meter kvar. Jag sträckte ut armar och ben och lät nedförsbacken knuffa mig in i mål.

Det var både kul, härligt, jobbigt och lite mer härligt att springa lopp. Jag gör det så sällan men inser att jag gillar det. Så blev det lite mer mingel med grannar, prisutdelning och Myra träffade en valp som hon lekte med. Alla var nöjda och glada. Jag passade på att tacka ett par av arrangörerna som jag känner. Vi småpratade om nattens åskoväder och jag berättade om vår natt med musen i köket som lyckades skrämma iväg oss till gäststugan. Jag fick även veta att åskan slagit ner alldeles nära kiosken och vårat hus. Inte konstigt att det dundrade så att stugan skakade.