Wikis och maktpositioner i en jul utan snö

Sahar det varit jul igen och jag är full av skriv i fingrarna. Tror jag ska börja med självaste julafton som egentligen inte är nagon festdag här i Ecuador. Men min handledare hade dragit igang en fest tillsammans med en skola som halls av FIIS. Mamma Carmen hade fatt uppgiften att laga mat. Festen i sig var jättetrevlig. Precis som jag gäo i Sverige at jag mig proppmätt samt tittade pa killarna pa FIIS vanliga gamla langdragna tal och en uppvisning i traditionell dans. Sedan dansade alla och denna gang var barnen de viktigaste som fick dansa i mitten. Till lunch cerverades det en mastig bönsoppa till alla samt matvete med ost och bröd. Efter den allmänna cermonin gick Asas och min familj med upp pa FIIS för att genomlida ännu en matcermoni med den mat Carmen tagit med. Denna inleddes genom att Delia, som jobbar pa FENOCIN i Quito men är fran Saraguro, höll ett tal om Asa och mig och tackade vara familjer som tog emot oss. Vi kände oss väldigt välkomna och faktum är att det bara är Delia som visar intressa för oss när FIIS samlas. Det var hon som sett till att vi hamnat här. Sedan bärjade de andra halla tal om den viktiga politiska processen alla runt bordet bidragit till. Da uteslöts helt plötsligt Asa, jag och vara familjer da vi inte alls varit delaktiga i nagon politisk process. När maten kom in blev det en väldig ritual. Innan skalarna fick ställas pa bordet skulle de cirkulera mellan händerna pa de viktigaste personerna i organistationen. Det var Potatis, mote (majs), ett marsvin som alla skulle dela pa, ost och bröd. En som jobbar i organisationen började ösa upp mat i stora lass. Den första tallriken med potatis, en stor bit ost, marsvin och en stor bit bröd gavs till kandidaten till kommunvalet. Han tog emot den och gav den till ordförande för FIIS som gav den tillbaka till kommunkandidaten. Tydligen är det en väldig prestige i vem som far mat furst. Alla tallrikar gick samma väg genom händerna pa kommunkandidaten, till ordförande och sedan till de viktigaste personerna i FIIS. I tur och ordning. När bitarna marsvin minskat radikalt och bötjat delas, likasa osten och brödet bärjade andra personer i FIIS fa sina tallrikar tilldelade sig samt vara familjer. Absolut sist när allt bröd och marsvin var slut fick jag och Asa vara tallrikar. Jag var oerhört frustrerad över denna tydliga hirearkiska uppdelning som visade sig i en banal matcermoni. Fran första början var denna fest en idé som kl¨ckts av min familj och som endast avsettde Asa, mig, vara familjer och handledare. Da min familj fragat FIIS om ekonomiskt stöd för festen var det de som drog igang den och gjorde den till sin fest för att de skulle kunna finansiera den. Nu satt allts vi som egentigen skulle ha varit ärade gäster längst ned pa maktstegen och slickade de andras fat. Saliven de lämnat efter att girigt ha slevat i sig den fina maten hade en besk smak av falska ord om solidaritet och dela lika at alla. Min respekt för FIIS minskade i takt med att jag insag att Asa och jag bara är sma fläckar i hörnet som kommer och tittar pa och beundrar den stora maskulina politiska process som dessa mäcktiga män starkt ochansvarsfullt, pa ett sätt som bara män kan, lyckas föra framat.
Snäll som pappa Miguel är gav han sin lilla marvins köttbit till mig och sade lär dig att äta marvin. För första gangen pa ar stoppade jag en seg bit kött i min mun och tuggade. För visst ville jag ta tillfället i akt och smaka av den omtalade fetmaten marsvin da jag troligtvis bara firar jul i Ecuador en gang i mitt liv. Precis som jularna i Östa blev magen mätt och rund. Den traditionella kjolen anaca satt at hart runt min midja. Mamma Carmen och jag letadre reda pa en säng och vilade middag precis som det ska vara pa jul. Matkoma och mys i soffan.
Juldagen firades med mässa i kyrkan. Den var smockfull. Bade kvinnor och män talade i talarstolen. Det sjöngs sanger till inspelad musik som var upppoppad som sjutton. Jesusbarnet sod placerad i en stor krubba gjord av naturens växter samt dakorerad med lampor som blinkade i tusen olika takter. Massor ljus tända ljus konkurrerade om julstämningen tillsammans med kyrkans lysrör. Pakostade blommarrangemang var utplacerade i hela kyrkan precis som vid alla andra söndagsmässor under aret. Det var bade sämningsfullt och osmakligt pa samma gang. Att Ecuador är ett fattigt land syns inte under ett besök i kyrkan. Religionen är allt nagot som är värt att lägga pengar pa när folk väljer att olagligt imigrera till USA för att söka sig en bättre tillvaro.
Pa eftermiddagen satt jag och Carmen och handarbetade i hennes säng. Jag berättade en historia om hur jag pa morgonen skulle frakta maträtten tamales pa bussen till hennes barn i Saraguro. Hur jag bett busscaffören att vánta en snabbis pa att jag skulle springa av bussen och ropa pa Asa. Hur jag sprungit där och ropat pa en ASa som redan akt medan jag sag bussen rulla igäg med familjens tamales. Hur jag sprang i den stekande värmen med en underkjol som begränsade mina steg för att inse att bussen var langt bortom räckhall. Hur jag senare hoppat pa en annan bil för att se att bussen med mina tamales star och tankar. Hur jag slángt mig av bilen i jagkten pa tamalesana för att pringa rakt i famnen pa en wiki (man som klätt ut sig till jul) som ville ha bade mig och pengar. Hur jag sprungit upp pa bussen och greppat min pasa, sprungit iväg i riktning mot Saraguro med en wiki som haänger mig i hälsenorna och vill ha mig samt det jag har i pasen. Jag berättade om hur han bett om att bära min pasa och jag sagt att det gör jag bäst själv. Jag berättade om hur han bönat och bett om att fa bara en av det jag har i pasen men jag sagt att det är till min familj. Om hur jag stängde porten i näsan pa honom da han ville föjla med in i huset i Saraguro. Carmen skrattade pa det glada flamsiga sätt som hon gör när hennes barn berättar historier. Hon kunden inte fa nog av mina äventur med wikisarna, hur de vill dansa med mig och bli fotade med mig. Jag blir varm om hjärtat när jag inser att jag blivit en del av familjen som gar att vara avslappnad och glad tillsammans med.