Morgonpromenad

Morgonpromenad. Jag går på platser som glömt bort mig. Andas in frisk höstlyft samtidigt som min hjärna bearbetar allt jag tidigare upplevt med luften från dessa platser i mina lungor. Solen lyser på mina tonårs hus. Jag tittar på det på avstånd. Jag vill inte ta det till mig. Mitt sinne är likgiltigt och min kropp är stark. Det är främmande. Fönstren har en blick jag inte känner igen. Ofrivilligt närmar jag mig huset och mina ögon söker sig till buskaget kring dammen. Ser en skymt av sextonåriga jag sittandes i trädgården med blicken fäst i en skolbok. Synen av tonårens jag är bara en illusion. Platser kan inte minnas. Jag fortsätter att skjuta huset ifrån mig. Det är bara i min hjärna platser existerar i sitt forna skick. Nu håller jag på att förbereda den inför ett nytt äventyr. Jag ska ta med mig själv på en resa som mitt sextonåriga jag aldrig kunde drömma om. Mina fötter kommer trampa på marker som många gått på förr, men för mig är de just nu totalt okända. När jag går här och tittar på morgonsolens varma strålar mot det trygga Sveriges svenssonvillor försöker jag förflytta mitt sinne till dessa av mig ännu outforskade platser som jag inom endast några dagar kommer att stå på i min fulla prakt. Men jag blir kvar på villaförortsgatorna i Västerås. Framför mig poserar ett vakuum som jag ännu inte lyckats fylla. Det är lite det som är tjusningen med pilgrimens liv. Att inte kunna greppa framtiden. Den är ett svart hål som kommer fylla sig själv. Framtiden får komma till mig och det är inte längre jag som håller i taktpinnen. I väntan på de okända platserna kan jag för en stund släppa kontrollen och låta vägen guida mig framåt. I detta vakuum finns ingen känsla för tid. Jag släpper greppet och istället för att vara rädd för det okända låter jag väntan på det fånga mig. Mina axlar sänks och pulsen går ner. Jag klipper banden med den konstruerade tryggheten som bestått av konstant hjärnverksamhet för att lägga allt till rätta. En ständig kamp mot tiden. En kontroll över allt som sker. I väntan på det okända äventyret står allt still. Jag står still. Tiden står still och alla ting står still. Jag hör mitt hjärta ticka och min puls håller takten till en svävande sinnesstämning. Långsamma slag i en rytm jag tidigare aldrig dansat till. Jag sparar denna musik i en liten ask och lovar att jag ska lyssna på den igen.