söndag 9 november 2008

Livet i byn har borjat

Igar nmorse kom jag fram till byn Oñacapa efter en lang kall och skakig bussfard genom halva landet. Mina handledare foljde med mig och Asa till vara byar och nar vi kom till min var kvinnan jag skulle bo hos missnojd ,med att jag bara var en person. Hon hade trott att vi bada skulle bo hos henne och enligt hennes planer skulle det inte ga ihop ekonomiskt med bara en. Kommunikationsproblem nummer ett! Ar beredd pa at det kommer komma fler. HUr som halst kande jag mig inte sa valkommen och det var en hel del forhandlanden bakom min rygg innan en annan kvinna, vars lilla dotter som jag pratat lite med medan jag vantade pa de andra, och som var jatte rar, valde att ta hand om mig. Jag blev jatteglad for den familjen var sa gullig. Mamman visade mig till ett hus som hon hyr ut till turister och det ar dar jag bor nu men jag vet att jag inte kommer att fa stanna for det ar aldelens for lyxigt mot vad jag, enlogt bestammelser, ska betela. Huset har en oppen spis, tva stora sangar och ett kaklat badrum med dusch och toalett. Bakom mitt hus ligger koket som familjen lagar mat i och som vi ater i tillsammans. En bit bort, kanste sju minuters promenad ligger deras hus dar de har marsvin, kaniner, far, honor och hundar (hundarna ar lite overallt). Dar har de ocksa ett gronsaksland som jag forstar ar ekologiskt. Tydligen bor famijen bara i det huset pa semestrar och helger. De har aven en bostad i Saraguro som ar en storre by. Det ar dar barnen gar i skolan.

Jag vet att jag inte kommer att fa stanna i huset da det ar avsett for fler och jag tror aven sjalv att det ar battre om jag bor tillsammans emd en familj. Dock trivs jag valdigt bra med denhar familjen da bade barnen och mamman ar valdigt gulliga. Mamman later mig fa hjalpa till nar jag tar initiativ till det. Tillsammans med dem har jag flyttat far, ransat gronsakslandet och matat marsvinen och kaninerna. Vi har aven spelat kort tillsammans och jag har visat bilder fran sverige. Mamman ar intresserad och fragade om varje bild jag visade. Barnen, speciellt det tva minta (det finns tva aldre ocksa) ar kontaktsokande och vill garna umgas med mig.
Jag pratar med familjen men jag tycker att det ar frustrerande att inte kunna spraket val. Det ar svart att smaprata nar ord fattas och det blir latt tyst nar vi ater men det ar valdigt skont att det finna barn vid bordet som lattar upp stamningen. Ingen av familjemdelemmarna varkar ha langt till skrattet vilket kan latta upp stamningen ibland.
Idag har mina handledaere visat mig och Asa runt i Saraguro. Vii har titttat pa olika marknader och pa fotboll. Det visar och berattar lite smatt men aven har ar det svart att halla en konversation och det blir latt att vi svarar "si, si". Men jag och Asa kampar pa och hoppas pa att spraket kommer med tiden. Hon verkar ha det tuffare med sin familj som inte later henne hjalpa till och som for tillfalet inte har rinnande vatten.
Ute ar det varmt som sjutton for solen gassar pa. Jag hade forberett mig pa kyla men det ar bara kvallarna och natterna som ar svala.
Imorgon ska vi till kontoret for organisationen FIIS (en underorganisation till FENOCIN) som ligger i Saraguro. Hoppas pa att fa traffa manga trevliga manniskor och lara mig intressanta saker.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jennie. Jag tycker att Du är duktig... Snacka om annorlund upplevelse. Kämpa på med språket. Då kommer allt att släppa och det blir lätt och otvunget att umgås. Kram fr Claes

Minna sa...

Sitter på mitt kontor och läser dina fantastiska upplevelser. Ska du byta familj helt eller ska du bara byta hus?
kram kram

Anonym sa...

Det verkar fantastiskt där du är, synd att fam. inte bor i din by. Är du ensam där på nätterna? Som du säger är det ju bättre att bo i familj, men synd att lämna denna rara fam. dock! Ambivalent känsla, eller hur!? Som Claes säger-kämpa på med språket!
Kramar, mamma