Nu är det jul i byn

Nu sitter jag och skriver i nyköpt traditionell hatt. Jag hade egentligen inte alls tänkt köpa hatt men turisthatten jag gatt runt i tills nu kändes allt för trist och att ga utan hatt i denna stekande ekvatorsol är inte pa fraga. Asa har gatt utan hatt tills nu med flagnande harbotten som resultat. Sa vi traskade in i en liten klädaffär här i Saraguro och köpte oss en varsin hatt för $11 var. Inte alls sa dyrt som vi hört talas om.

Nu har det varit jul i dagarna tva i bade min och Asas by och vi har deltagit pa bada festerna. I min by var det rätt bra drag med levande musik och barn som dansade och lekte och ungdommar som söp sig fulla. Till skillnad fran sverige där julen är en familjehägtid firas den pa Ecuadors landsbyggd tillsammans med byn. Flickorna var uppklädda i vackra kläder och pojkarna var utklädda till djur och valdnader. Könsskillnaderna stora med andra ord. När flickorna dansade var det vackra inövade uppträdanden och nar pojkarna dansade skuttade de omkring. De som hade buskliknande dräkter ruskade dem sa att mossan de var gjorda av svängde at alla hall. Jag blev uppbjuden av en valdnad som kallas Wiki. Det var riktigt kul att skutta omkring inför byns alla glada och nagot häpna ansikten till spelande trumpeter och trummor som gjorde att det spratt i hela kroppen. Efter en gemensam lunch som bestod av ris tillsammans med potatis som kokats med kött begav jag mig till mitt hus för att träffa Carmen som atervänt fran Saraguro efter att hemtat hem den traditionella anacan (kjolen), blusen, underkjolen och halsbandet till mig. Hatt blev jag utan men pa kortet jag lägger upp har jag satt pa mig hennes hatt för att utstyrseln ska bli komplett. När vi atervände hölls en cermoni och nagra tal. Sedan blev det ringdans tillsammans med den vuxna delen av befolkningen. Den liknade varan midsommardans nagot till skillnad fran att det knappt var nagra barn som vagade sig in i dansen. I en mindre mittenring dansade de viktigaste personerna i byn tillsammans med ordförande (el presidente) som hade sin maktstav med blommor pa i högsta hugg.

Efter dansen intogs honungssoppa med bröd. Den fuktiga och kyliga dimman som de senaste eftermiddagarna letat sig upp i bergen i Oñacapac jagade oss hem innan dansuppträdandena hade börjat. Men julen i Oñacapac var minst sagt lyckad. Annat var det i Tuncarta där Asa bor. Den festen hade mer en picnickänsla där folk satt och at samt spelade boll hela dagen. Inte förrän pa eftermiddagen drog det igang med lite uppträdanden som skolbarnen i de olika klasserna övat in. Men festen var stundtals mysig da vi försiktigt socialicerade oss med den minst sagt lugna byn. Jag lärde känna en liten flicka som i sina traditionella kläder sag ut som en liten docka. Hon stod tillsammans med nagra andra barn som vi hängde med ett tag. Jag tog upp henne och satte henne i mitt knä. Snällt och fint utan att protestera satt hon kvcar och plockade med mina fingrar. Med den lilla vänstra handen greppade hon mitt pekfinger sa att bara fingertoppen och nageln stack ut. Den stoppade hon i munnen för att bita lite pa för att sedan trycka min pekfingernagel mot sin högra handflata. När hon gnitit min nagel mot sin handflata ett tag sag jag att hon hade en liten röd prick där hon tryckt in mitt finger som säkert kliade. Kanske ett litet loppbett.

Jag har märkt en viss skillnad jämfört med Sverige da man här släpper sina barn fört att springa fritt precis som hundarna. I Sverige är det ständig övervakning över de sma som varje gang de gar utom synhall verkar närma sig döden. Tillexempel sa gick den lilla flickan jag träffade i Tuncarta helt "lös" och sag egentligen rätt ensam ut även fast hon studntals gick med andra nagot äldre barn. Ocksa pa festen i Oñacapac tog jag och Asa sällskap med min "boror" Juan och hans systerbarn som ocksa heter Juan. När Asa och jag ätit lunch sag vi att stora Jaun letade efeter den lille. Vi blebv gensat oroliga över att den lilla tvaaringen gatt och ramlat ner för ett stup och att vi skulle fa ta del av en familjetragedi. När vi letat igenom hela festan utan resultat sade Juan den store att han säkert bara var och lekte nagonstans. Han verkade obernekligen rätt obekymmrad. Väl hemma för att möta Carmen, ett möte jag da fasat lite inför ("Vart är Juan?" "Jo vi tappade bort honom") satt den lille och lekte pa marken bredvid Carmen som glatt stod och tvättade. Inte alls arg över att hon hittat den lille ensam pa väg hem fran en fest han tröttnat pa.

Ett annat exempel är igarkvall när jag, Carmen, Sisa och barnbarnet Danilo satt och lagade mat och at en hel kväll inne i den varma stugan i tron att lillebror Daniel var ute och lekte i mörkret och kylan. Sisa ville ga ut och leta när vi ätit upp men Carmen menade att det var för kallt. Istället började hon och Danilo leka i sängen som star inne i det provisoriska andra rummet som gjorts för att göra den enrummade stugan till en tvarummad suga. Kan ni gissa vad de hittar där om inte en sovande Daniel. Han var da inte alls ute och lekte som Carmen hade fatt för sig utan hade sovit sa sött i den lilla stugan hela kvällen. Det är ända en rätt skön syn pa barnen och samtidigt sm de leker och har kul är de anda rätt ansvarsfulla. Sisa som är att ar är en riktig storasyster at Daniel som är fyra och ett halvt. Hon hjälper ocksa till att städa tvätta och hämta saker Carmen behöver i Köket. Da ska ni inte tro att det bara är för att Sisa är tjej hon är göra allt detta. Nej Carmen har även uppfostrat storebror Brauley att laga mat, sopa, tvätta och bädda sängen sa att det ser ut som att man ärpa ett hotell. När han är hemma duger inte min bäddning utan da är det ombäddat när jag kommer tillbaka till min säng efter frukost. Nej, Carmen är en bra mamma som när jag pratat med henne verkar ha rätt bra insikt om omämlikheter mellan kön. Men sa finns det ju en och annan av sönerna som inte lyfter ett finger i koket och bara blir cerverad.