Ater igen spetserar jag pa gatorna i Quito. Solen skiner och det är ruskigt skönt. Stadens brus lägger sig som ett tryggt och bekant lager av bomull runt mina öron. Känslan av att vandra runt i en stad där jag vet att jag har minst tolv andra vänner inom räckholl är underbar. När jag gar pa gatan i den ljumma eftermiddagssolen känns det som att jag har en vardag i Quito. Efter nagra veckor pa landet tyr sig denna stad liknande städer jag tidigare levt i. Inte minst Cork pa Irland som trots att den var ett ham för mig i fem manader ända var utomlands. Detta är ännu en utländsk stad som ter sig bekant och som visar sig skulla kunna erbjuda ett liv med utekvällar, cafébesök och proenader precis som vardagen för mig vanligen ter sig. Men jag ska inte bo i Quito och jag gillar livet pa landet men att leka med tanken om att sträva mot det som är mest bekant kittlar skönt i min kropp.
Det var som väntat underbart att träffa mina tio andra reskamrater samt resurspersonen Asa. Skönt att lyssna pa att alla upplever vissa brister och svarigheter med organisationer och familjer samt kul att fa en bild av hur de lever. Mina vänner som själva rakat ut för loppbett lyckades konstatera att även jag har en rand av röda prickar langs byxlinningen pa ryggen. Och de mest envisa röda prickarna pa mina handleder kan jag inte längre placera i gruppen solexemprickar. Nej, de har orsakats av de sma lantlivslopporna och tidigare definierade myggbett vid anklar och ben far aäven de placeras in i kategorin loppbett. Ja, det var bara att traska iväg till apoteket och köpa en tval som ska ta kol pa dessa djur. Problemet är väl bara att de snarare bor i min säng och kanske klader än pa min kropp. Kanska är det tid att lära mig att bli ett med alla naturens djur, även de minsta.
Orsaken till varför jag är här är att FENOCIN fyller 40 ar och det var firande igar. Kul att dansa lite med handledarna samt även träffa ecuatorianer som jag träffat pa i Malmö da da var där som praktikanter. I den Ecuatorianska kontexten var de mycket mer framat och pratsamma. Men en orsak kan ju vara att vi nu helt plötsligt har en gemensam historia och gemensamma erfarenheter att dela.
4 kommentarer:
Åh, nej! Loppbiten! Låter lite som de som bor i fattigstugan i Emil i Lönneberga!
Tänk att jag tänkte på loppor då du skrev att du trodde att du hade eksem...men i och med att du hade det som liten så avfärdade jag tanken! Ja, ja det är inte hela världen, de går att bli av med. Jag får väl ta med några hem till Sverige! Är det det något utrotningsmedel som jag ska ta med till dig?
Uruselt väder här, bara skavlar och har sig, USCH!!!!!!
Puss mamma
Jennie. Vsrför är Du så långt borta. Vi tänker på Dig ofta, och hoppas att Du har det bra och kommer hem med en massa minnen som Du kan beerätta för oss som befinner oss i kalla Västerås. Här är det bara slask och grått. Men det skall det väl vara vid den här årstiden.Kram på Dig och lär Dig Spanska som en infödd. Det kommer Du att ha nytt av. Hälsningar från Claes och Mimmi
kul claes och mimmi att ni ocksa läsermin blogg. spanskan ska jag nog se till att lära mig. än sa länge funkar det bra med den men langt kvar till flytande...
jo, mamma loppor var det men exem har jag ocksa... hoppas pa att ha utrotat lopporna nu. tvättat alla mina kläder med kokhett vatten, duschat mig själv med kopptval tre ganger och haft lopppulver i sängen och pa de yllekläder som inte kan tvättas varmt.
Nej, nagon fattigstuga bor jag inte i Sofie, men dock tycker jag om att klappa djur och det ska jag nog sluta med.
Skicka en kommentar