Vi firar vår förlust och tar vid där vi slutade

I en dryg vecka har kylen i princip gapat tom. Jag och Sebastian har levt på gammal skåpmat och icas blaskiga smaklösa fil istället för syrlig krämig fjällfil. Varje krona har lagts till sparkontot, semesterplanerna sattes på paus. Den planerade resan till Gotland kunde inte bokas och betalas innan vi visste vad som skulle hända. Skulle vi ha en egen stuga i sommar eller inte. Vi satte livet på paus och levde på hoppet. Nu kan vi ta vid där vi slutade. Budgivningen förlorade vi men det är inte med annat än lättnad i bröstet som jag med gott samvete kan traska iväg till ica imorgon och köpa den fil vi gillar. Sebastian som lika mycket som jag älskade stugan vi förlorade konstaterade med glädje att han kan fortsätta sina planer på körkort i sommar. Han var inte heller sen med att kontakta våra resekamrater för att se till att Gotlansresan verkligen blir av.

Också valpen, valpen. Mitt huvud fylls nu av ulliga gulliga valptankar. Det är mycket skönare att tänka på än hård ekonomi, lånelöfte, avbetalning av privata lån och budgivning. Valpen har funnits i mitt huvud sedan vi i höstas tog beslutet att skaffa en hund till. Tankeverksamheten gick då åt till att finna valpen. I denna process fanns många toppar och dalar. Sen kom valpen till livet. Att den skulle flytta hem till oss till midsommar var klart.  Vad skulle hjärnan då haka upp sig på. Ytterligare ett problem att lösa. Det var klart att valpen skulle ha en sommarstuga. Jag, Sebastian och Movi ville så klart också ha en stuga men att det var just denna sommar som jag bestämde mig för att gå in för en stuga till hundra procent berodde på att jag har tagit ut åtta veckor semester och planerar att spendera merparten av dessa med valpen och Movi hemma i Norrköping. Movi fick en bil och en cykelkärra när hon kom till vårt liv. Valpen skulle så klart ha en stuga. Det kändes som en naturlig följd av det liv vi valt genom att skaffa valpen, när jag väl, sent om sider kom på det. Men valpen får vänta med sin stuga. Jag tror att både den och vi andra överlever. Och min hjärna är som sagt ganska nöjd över att få landa i en kommande förändring istället för att dra på sig två.

På eftermiddagen då jag och Sebastian insett att vi förlorat budgivningen tog jag med mig Movi på en springtur upp i Vrinneviskogen i duggregnet. Jag kände då jag sprang att jag var lättad över att budgivningen var över. Jag kände att jag för första gången på denna dryga vecka verkligen levde för stunden och inte i framtiden. Luften var frisk och benen kändes starkare än på länge. Varken pollen eller planerande taknar tyngde ner mina steg.

Efter middagen kände jag att det var dags för en efterrätt. Jag gjorde iordning sockerkaka med grädde och lingonsylt till mig och Sebastian. Sockerförbud på vardagarna var inte att tänka på idag. Idag kändes som en aldeles utmärkt dag för att fira en förlust.

Vi slipper iallafall leva på nudlar i sommar

Så drog budgivningen igång på riktigt och det har varit en riktigt spännande dag. Jag och Sebastian använde en taktik som vi blivit tipsade om av vår granne som är mäklarassistent. Vi lade ett och samma ganska höga bud hela tiden. Pokerface in i kaklet även när pengarna började sina. Och sina gjorde de så pass att jag fick låna ytterligare en slant av mamma och dra till med ett bud som låg över min smärtgräns. Det var ett par underbara timmar de timmar som vårt bud var högst. Sen smällde det till och vi var ute ur leken.

Jag och Sebastian kommer iallafall inte att behöva äta nudlar hela sommaren. Även fast vi inte kommer äta våra middagar med utsikt över en sommaräng och vatten kan vi iallafall glädjas åt det.

Nu när tankarna om stugan sakta sjunker ner i mossan känner jag att de förväntansfulla valptankarna börjar krypa sig allt närmare på skinnet. Valpen kan ingen ta ifrån oss och det känns riktigt bra.

Till skogs en regnig söndag

En regnig och ruggig söndag eftermiddag när kroppen helt segat till av att ligga på soffan får jag Sebastian att slita sig från sina studier och följa med mig till skogen.

Vi tar på oss regnkläder och vandringskängor och kör till Skriketorp för att fortsätta upptäcka de vandringsleder vi börjat nosa på för några veckor sedan då vi tittade på en stuga i området. Det var en granne till stugan vi spanade på som tipsade oss om att besöka Rödgölens naturreservat.

Vi parkerade på parkeringen strax innan Gransjön och vandrade upp mot skogen i lätt vårregn. Movi som varit inne sedan imorse var glad över att få komma ut i det fria, få lukta och uträtta sina behov. Det dröjde inte länge innan jag insåg att jag klätt mig för varmt. Skogen skyddade oss från det lätta regnet, luften var ljummen och den kuperade terrängen fick pulsen att värma kroppen.

Leden var välmarkerad och det var lätt att följa med på kartan som gick att hämta vid parkeringen vilka stigar vi skulle ta. Skogen var vacker och varrierande. Denna stig tog oss från högt till lågt, från våtmarker med vackra gölar till bergsknallar med utsikt över skogens trädtoppar.

Rundans höjdpunkt som är väl värt ett längre stopp var vindskyddet bredvid Stora Namnsgölen. Det var en rejäl bestigning upp till vindskyddet. Vi passade på att lågga oss en stund i vindskyddet och lyssna på fåglarnas sång tillsammans med det lätta regnet som föll på taket. Movi hade svårt att koppla av i detta hundars paradis. Hon valde istället att gå runt och nosa efter korvrester vid eldstaden.

Efter pausen följde vi den branta stigen ner på andra sidan berget. Den ledde oss till bryggan vid Stora Namngölen. Denna var försedd med en badstege så nästa gång vi kommer hit blir det garanterat ett dopp. Även här vid gölen tog vi en paus för att suga i oss av naturens skönhet. Doften av sktattran och regndropparna som föll ner i det svarta skogsvattnet gjorde upplevelsen magisk.

Hemåt genade vi över våtmarkerna för att inte gå tillbaka samma väg som vi kom. Movi tog täten och visade oss in på hundanpassade stigar som egentligen var på tok för snåriga för oss människor. Terrängen var svår och vi var inte riktigt säkra på i vilken riktning vi gick men till slut kom vi ut på den lilla vägen vi sett på kartan. Den ledde oss åter till den led vi skulle fortsätta på för att ta oss runt.

Efter att ha lämnat denna plats som är en av de vackraste platser jag sett på länge, återstod en bra bit vandring på en nästan lika vacker led. Movi kände att vi var på väg hemåt så hon valde att ta täten. Det är tur att hon har en vit svanstipp och ljusa partier i ansiktet, annars skulle jag inte se henne när hon försvinner bort på stigen och väntar på osd halvt bakom ett träd.

Vi kom ut ur skogen nöjda, varma och törstande efter vatten och mat. Regnet hade avtagit efter halva turen. Då vi valt att inte ha med ryggsäckar släckte vi törsten en aning genom att dricka ur en liten bäck som vi passerade mot slutet av vandringen. Vi smakade faktiskt även på vattnet i Stora Namnsgölen trots att detta vatten var stillastående. Det hade en frisk smak av skog. Movi som är hund drack ur varenda blöta hål vi passerade. Det är en lyx hon har genom livet som hund att inte behöva vara så noga med vad hon stoppar i sig.

Jag är så glad att vi trotsade regnet och åkte iväg till skogen. Bland träd och mossor kan vädret aldrig vara annat än bra. Det är lätt att sega till på soffan där hemma och hjärnan sprängs av taknar på allt som pågår i vardagen. I skogen får hjärnan vila och istället är det kroppen som står för arbetet. Men Sebastians och Movi får jag leva det liv jag vill leva. Våra utflykter kryddar min tillvaro med de bästa av smaker.

Kameran kom inte med denna tur så ni läsare får hålla till godo med kartan och er fantasi. Det var rätt skönt att inte gå runt och knäppa bilder.

Finbesök

Idag fick vi finbesök av mamma och Murphy en helt vanlig lördag. De kom från Västerås tillsammans med syster Sofie som skulle springa Kolmården loppet. Vi hämtade upp mamma och Murphy vid väg 56 utanför Norrköping och körde till Finspång för att gå på en riktig visning av stugan vi spanade in förra helgen.

Idag var det kallt och ruggigt och regnet hängde i luften. Jag frös under hela visningen och gladdes av att jag, förhoppningsvis, var en av de få som sett stugan i solsken. När vi tittat in i de små stugorna och var på väg mot vattnet kom vår granne Sas med Molly för att även han titta med granskande ögon. Han vågade sig upp och spana på vinden.

Efter visningen åkte vi till Billebäcks café Villa Flora och fikade. Det var skönt att sitta ner inomhus och ta en kopp varmt the. Sist körde vi till Sörsjön där Sofie gått i mål efter ett lopp på 21 kilometer i tuff terräng. Jag avundades henne inte. Det var mycket trevligare att gå på visning och fika.

Premiärdopp

Första cykelturen med min hybrid Svalan blev idag i sällskap av Sebastian, Sas och Movi. Kvällen var varm och vindstilla, lika underbar som sällskapet. Movi var otålig när vi skulle iväg, hon var på väg att gå in i sin kärra Svansen innan vi fått den klar med pumpade däck och allt. Hon älskar verkligen Svansen lika mycket som hon älskar att följa med oss på utflykt.

Sebastian drog Svansen med Movi till Ågelsjön. När matte, alltså jag, hamnar för långt fram så hon inte ser mig skäller hon med sin hesa ouppsjungda stämma. Movi skäller nästan aldrig och när hon väl gör det låter det precis så som en kan tänka sig att det gör när en hund som skäller några gånger per år skäller. Hest alltså.

Ågelsjön kan denna kväll bara beskrivas med två ord. Helt fantastisk. Vattnet var friskt men inte så kallt och solen värmde länge och väl.

På vägen hem drog jag Svansen med Movi. Det är stor skillnad att cykla med Movi i släp. Mycket trögare blir det så fort det är en liten uppförsbacke men skönt var det att äntligen komma ut med två hjul på vägarna. Att inte dra runt på Movi är inte ett alternativ, vi vill ju inte lämna bästa kompisen hemma när det nalkas äventyr.

Lugn, glad och fokuserad

När jag gjorde min morgonyoga tänkte jag på tre ord som jag skulle vara denna dag. Mina tankar har den senaste tiden snurrat kring både valp och sommarstuga men idag skulle jag vara lugn, glad och fokuserad. Denna övning lärde jag mig på en föreläsning genom jobbet för ett par veckor sedan. Tanken är att jag ska tänka på dessa ord som ska påminna mig om hur jag vill vara för dagen. Till Movi valde jag orden pigg, glad och fokuserad men det var så klart min uppgift att få henne vara så.

Dagens utmaning var att Movi och jag skulle göra vår sista godkända tävling i rallylydnad fortsättningsklass. Solen gassade redan från tidig morgon och Movi är inne i sin luktperiod innan löp. Mina tre ord följde med under morgpnpromenaden och jag kände att det fanns hopp om att det skulle gå vägen, dagens svårigheter till trots.

Jag kände mig lugn, glad och fokuserad när jag styrde bilen mot Brukshundsklubben. Jag tänkte på hur jag skulle lägga upp morgonen med anmälan, rastning, banvandring och uppvärmning av Movi. Jag kände att jag hade en plan och att den var bra.

Så fick jag banskissen i min hand och såg att de skyltar vi strulat mest med på senaste träningar var med, ett par av dem till och med två gånger. Där och då glömde jag bort att jag skulle vara lugn, glad och fokuserad. När jag värmde upp med Movi och hon gjorde dessa övningar utan problem kändes det dock tryggt igen och jag gick i in på banan med den känsla jag kommit överens med mig själv att jag skulle ha.

Movi gick fint under de första skyltarna men missade sedan en snurr. Jag tänkte att det fick vara och vi gick vidare med en hyfsat bra känsla. Sen flyttade hon sig när hon skulle stå still, en övning som hon annars varit säker på länge. Och åker Movis nos iväg åt ett annat håll och jag får kämpa för att få med mig henne. Där någonstans tappar jag fokus bland alla skyltar och jag ser till att vi gör ännu mera fel. Som tur är avslutar vi med att göra rätt på de sista skyltarna så kan iallafall lämna banan med raka ryggar.

Jag vet inte om det var värmen, det kommande löpet, att jag glömde bort att vara lugn, glad och fokuserad eller en kombination av alla. Jag och Movi gick iallafall vår första riktigt dåliga bana och lyckades bara skrapa ihop 57 poäng av 100 där 70 är godkänt.

Det är så klart tråkigt att lägga en hel dag på tävling utan att komma hem med ett kvalificerande resultat men så kan det bli. Jag känner mig dock peppad att gå på det igen, göra om och göra rätt. Dock känner jag inte att det är någon idé att testa igen så länge det är högsommarväder. Movi är trots allt 12.5 år och värmen påverkar henne. Det kanske får bli till hösten vi kör igen vilket också är tråkigt för det är nu vi har gnistan uppe.

Jag och Movi fick även träffa Movis barnbarn idag, Fätorpets Kärleksört "Trubbel" och hennes matte, min namne, Jennie Åström. Det var roligt att äntligen få träffa en släkting till Movi. Movi själv hälsade snällt och fint första gången men fräste sedan till surt och visade tänderna. Hon var inte så imponerad av den yngre generationen och valde att sätta sig på behörigt avstånd vid fotografering.

Innan lunch åkte Sebastian hem med Movi och jag jobbade sedanresten av dagen med att höja och sänka hindret när avancerad klass körde. I denna klass, så väl som i de andra klasserna, var det många som sällskapade med mig och Movi under gränsen för godkänt. Det var en tuff dag för alla tävlande med tävlingsnerver, sol och annat som kan påverka.

Jag kom hem efter en hel dag på klubben till en överlycklig Movi. När hon mötte mig i dörren kände jag att ingen tävling kan ta sudda ut den kärlek jag har till henne. Vi må ha sänkt vår nivå men vi har fortfarande varandra.

Fullt med liv i trädgården

Sommaren kom med en rasande fart och det blev helt plötsligt hög tid att planera. Pelargonskåtten åkte ner i jorden så även frön av divärse ätbara växer och linblomster. Jag fick sällskap av grannskapets människor, katter och hundar så jag tog god tid på mig att gå runt och påta i jorden. Nu blir det spännande att se vad som kommer upp.