På eftermiddagen tog jag med hundarna på en långpromenad. Jag spanade in en väg på kartan som jag ville upptäcka, stoppade ner kartan i fickan och började gå. Fältet en bit från där vi bor var skördat så jag gick ut på det och släppte hundarna där. Hundarna som varit inne och haft tråkigt medan jag sydde for iväg med full energi på fältet. Det blev som rena kosläppet, speciellt för Movi när hon skuttade fram med sina stela ben.
Vår väg fortsatte förbi sensommarängsblommor, över stora vägen och in på en grusväg. En böljande åker av korn fångade min blick. Jag kände total lycka och avkoppling när jag fick vandra i detta landskap tillsammans med två nöjda hundar. Strax omvandlades landskapet till skog och sen ett kalhygge som körts sönder av maskiner så att trädstammar och stenar låg huller om buller. Vi vandrade en bit till och den hela vackra skogen stod åter på vår sida. Bakom nästa krön dök ännu ett kalhygge upp. Skog som slitits upp till ett enormt sår. Jag vände om och kände att det fick räcka.
På vägen tillbaka försökte jag leta efter något vackert i det kalhygge som tornade upp sig framför mig. Jag tänkte att jag måste vänja mig vid denna syn. Den dyker upp allt för ofta när jag rör mig omkring på skogsvägarna häromkring. När detta kalhygge börjar ta igen sig kommer det att ploppa upp nya. Jag måste finna något vackert i detta. Jag försökte tänka på fjällen, att vandra på kalfjället ovan trätopparna. Kalhygget tedde sig efter denna tanke om möjligt än fulare. Min längtan efter att finna något vackert i denna nyskördade åker av skog förblev otillfredställd. Jag kanske bara måste lära mig att acceptera det fula.
När vi strax passerat det sista kalhygget stannade vi till vid en tjärn för att hundarna skulle få dricka. Terrängen ner till tjärnen var snårig. Jag och Myra ledde vägen och stampade upp stigen för gamla Movi. Myra drack först då vi nådde fram till vattnet. Hon klev i det blöta och for snabbt upp igen. Så värst badvänligt var det inte. Movi kom efter och tog en slurk vatten hon med. Så gick hon i med tassarna och snart var hela Movis kropp ute i vattnet. Hon började vända sig om för att gå upp men hindrades av en buske som var i vägen samt sin egen klumpighet. Movi lyckades till slut vända sig om men kroppen hade sjunkit djupare ner i dyn. Jag stod strax framför Movi, på den fuktiga marken som ännu var fast och som hölls uppe av en tunn trästam. Jag sträckte mig efter Movi och fick tag i hennes halsband och halsskinn. Jag fick dra ganska hårt när jag med hjälp av hennes sparkar fick henne att lätta från dyn. Med ett skrik från Movis sida drar jag upp en hund som är klädd i dy upp till magen.
Det var med promenadens andra omgång glädjeskutt som Movi tog sig upp på grusvägen igen. Lättad över att ha två hundar med mig från tjärnen och inte bara en går jag den sista biten på den grusväg vi idag utforskat. Movi får några extra bitar godis från min ficka och jag försöker att inte tänka på hur denna vattenpaus hade kunnat sluta.
Vi går tillbaka över det nyslagna fältet och väljer att gå upp i skogen istället för att följa vägen den sista biten hem. Hundarna som sprang av sig redan under den första biten promenaden fick sig verkligen en rejäl runda med varrierad terräng. De är ena riktiga kämpar båda två. Myra som alltid ska vara först och har enorm spenst i benen. Movi som inte är riktigt lika spänstig, som lägger sig tätt bakom eller bredvid mig, och som med gott mot traskar med hela rundan utan att tappa fart.
Väl hemma är det som vanligt Myra som slocknar först. En och en halv timmes promenad inklusive ett gyttjebad och traskande rakt igenom en skog full av kvistar att trampa över tröttar inte ut Movi så pass att hon inte har ork att stå och tigga mat i köket en bra stund innan även hon faller in i djup vila.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar