I sju och ett halvt år har jag arbetat på myndigheten som har lägst förtroende bland allmänheten. Arbetsförmedlingen. Maktabelamel på arabiska, om jag skriver ut bokstäverna som jag lärt mig säga dem. Maktabe för kontor, amel för jobb.
Det är få förunnat att jobba på en myndighet som är så pass omdiskuterad som Arbetsförmedlingen. Genom åren har symbolen för den myndighet jag representerar dykt upp i media titt som tätt, rikstäckande så väl som lokal, i tryckt media så väl som rörlig bild och ljud. Många har någon gång varit i kontakt med Arbetsförmedlingen. Alla har åsikter om Arbetsförmedlingen.
Idag när jag tittade på aktuellt debatterades kontorsnedsläckningen i vilda ordalag. Å ena sidan sköter inte Arbetsförmedlingen sitt jobb och privata aktörer skulle prestera så mycket bättre. Arbetsförmedlingen ska bli en myndighet för kontroll. Å andra sidan väcker nedsläckningen av kontor, som är ett resultat av den budget som röstades fram i januari, starka negativa känslor. Arbetsförmedlingen behöver finnas representerade i hela landet, inte minst på små orter.
Så älskad och hatad. Så känslig för politiska vindar och politiska spel. Ska vi ha en betydande roll eller inte? Ska vi skära ner på personal men till varje pris finnas kvar i varenda hörn i landet? Hur kom det sig att vi helt plötsligt blev så viktiga? Vad har det för betydelse i vilken del av landet arbetsförmedlare sitter om arbetsuppgifterna att möta sökande och förmedla jobb ska utföras av andra aktörer?
Regeringens budget med beslut om nedskärningar av Arbetsförmedlingen har gett och kommer fortsätta att bidra till omfattande konsekvenser för individer och samhället. Det är dags att inse att det är så.
Jag jobbar på en myndighet där kollegor kommer förlora sina jobb. Jag jobbar på en myndighet där kollegor i landet kommer behöva ta ställning till att säga upp sig själva eller börja pendla flertalet mil eller timmar till närmaste kontor. Jag jobbar på en myndighet som inte kommer ha tillräckligt med resurser för att kunna leverera ens de viktigaste beslut, iallafall under en omställningsperiod innan avtal och upphandlingar med privata företag är klara.
Jag jobbar på denna myndighet i en vecka till. Älskad och hatad. Det är med blandade känslor som jag slår av tvn och inser att den verklighet som det debatterades om på aktuellt snart inte är min. Jag kliver av vid nästa station. Jag tänker på de kollegor som fortsätter denna resa. Vart den bär av vet ingen än. Jag kommer följa den via nyheter, sociala medier och en och annan lunchdejt.
Sju och ett halvt år. Jag hade aldrig kunnat tro att det var såhär det skulle sluta. Mactabelamel. Snart lyfer jag på hatten och vinkar adjö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar