Kalfjället kallade

Idag kom dagen som vi alla väntat på. Sol och klar himmel. Äntligen skulle vi få en skymt av utsikten och omringade fjälltoppar. Termometern visade minus tretton grader så vi klädde på oss rejält samt packade picnickryggsäcken i vanlig ordning.

Jag kände mig som en michelingubbe när jag skidade iväg. Men jag tackar mina kläder för att jag höll en lagom temperatur hela dagen. Händerna blir så klart kalla ibland men aldrig för kalla.

Var det någon dag som vi skulle ta oss upp på fjället så var det idag. Vi tog så klart tillfället i akt. Kalfjället kallade på oss och vi valde en relativt brant stigning mellan fjällen Blåkläppen och Västra barfredshågna. Utsikten var magisk när vi kom upp. De ena fjället efter det andra tornade upp sig. Vi kastade oss ut i ett vitt landskap som omslöt oss i sin famn.

Fikat intog vi vid Oskarsstugan och vi var inte de enda som vågat sig upp till fjälks denna dag. Det var hundar, vuxna och skrikande barn som intog fika, pausade och lekte runt. Vinden blåste snålt så vi försökte gömma oss bakom en husvägg. Att våra egna två terriers rök ihop i en fight gjorde inte pausen mysigare. Det var nog dags för oss att åka vidare.

Vi tog vägen hem mellan Västra barfredshågna och Östra barfredshågna. Sebastian började åka från leden och upp mot Västra berget. Vi andra hakade på och plötsligt var vi ute på topptur. Vinden hade mojnat, solen gassade och här var vi ifred. Vi tog en andra fika uppe på berget och hundarna passade på att vila på riktigt. Eller alla utom Myra vilade.

Så skulle vi ta oss ner för berget. Det var brantare än vad det såg ut så det gick bara fortare och fortare om vi försökte åka rakt ner. Minna valde att ploga ner och vi andra åkte slalom. Jag har inte åkt slalom många gånger i mitt liv och detta var första gången på längdskidor. Som jag skrattade.

Resten av färden bestod av en härlig lagom brant nedförsbacke i mjuk snö. Murphy och Presley fick åka ryggsäck men Myra plöjde fram som vanligt genom snön. Hon tar sig fram äverallt den hunden och vi behöver aldrig vänta på henne. Vanligast är det hon som väntar på någon av oss.

Vi hade sagt idag att vi hellre skulle ta det lugnt och njuta än att åka långt. Nu blev det iallafall så att vi gjorde båda. När vi kom ner från fjället kände vi oss sugna på en extra runda så vi avslutade mef femkilometersspåret i Lövdalen. 

Totalt blev det två mil idag och vi fick massor av frisk vind och sol i ansiktet. Denna dag var värd varenda mil i bilen upp.