Rastplagg

När vi är ute på äventyr så tar jag och Sebastian alltid fram ett rastplagg då vi stannar för att fika eller grilla. Efter rörelse när kroppen är varm och go är det skönt att ta på sig något. Stillasittande blir vi snabbt kalla utan en extra jacka och kanske även ett par termobyxor. Rasten är halva nöjet med att vara ute i naturen. Det är då vi stannar upp och verkligen ser naturen. Då får vi något varmt i magen och ny energi till vår fortsatta tur.

Movi gillar också rasten. Hon gosar in sig i sin varma päls och strosar gärna runt för att se om det finns lite matrester på marken. På rasten får hon några godbitar att tugga på och det gillar hon.

Myra hon är mer för rörelsen. Nöjet med rasta har hon inte ännu förstått. Är hon lös fortsätter hon springa runt, gnaga på pinnar och hoppa på oss människor som förökar rasta i lugn och ro. Är hon kopplad står hon och skriker eller gnäller. Med rörelse i benen kom hon till rastplatsen och med rörelse i benen vill hon fortsätta därifrån.

Jag har tänkt på att jag ska skaffa ett rastplagg även till Myra. Hon har inte samma gosiga päls som Movi och mår säkert gott av att få på sig något varmt då vi är stilla.

När Sebastian storhandlar och jag rastar hundarna brukar vi träffas inne på djuraffären. Igår när vi gjorde så sprang jag på några Hurtta vintertäcken som var sänkta till halva priset. Det var några få kvar och alla såg stora ut men jag tog mig iallafall en titt på dem. Så dök jag på ett som faktiskt verkade vara i Myras storlek. Jag fick hjälp av en i butiken at prova och det satt fint på henne. Myra förvandlades från en kelpie till en skalbagge eller en liten ponny. Faktiskt tyckte jag att hon blev rätt söt. Jag slog till på det sista täcket i Myras storlek. Nu äger Myra ett aldelens eget vind- och vattentätt vintertäcke i materialet Houndtex. Ja, så klart går det ju inte med ett vanligt Gore-texmaterial till hunden i marknadsföringssammanhang.

Myra fick inviga sitt rastplagg idag trots att det inte var så kallt. Hon behöver fortfarande träna på att ta det lugnt på rasten. Jag och Sebastian fick lyssna på en vacker melodi från Myras sida under hela tiden vi stekte och åt våra pannkakor. Vi låtsades att hennes gnäll var fågelsång och till slut lät det faktiskt riktigt sött. Vi sa iallafall att vi rastar fram tills att hon blir tyst. Efter att hon fått slicka gräddbyttan var hon rätt nöjd och vi kunde packa ihop våra saker endast till vindens sus.