Myra är ju en väldigt glad och sprallig hund. När hon får kommandot att gå ut genom dörren far hon ut skällandes, far ner för trappan skällandes och far ut genom porten skällandes då även det kommandot kommer. Samma sak är det över vägen, vänta snällt på kommando och sen explosivt framåt med minst två skall. Myra är både lydig och busig och det gillar jag med henne.
Hon är ju också mycket för att dra framåt i kopplet. Hon får energi av att känna att det drar i selen. Jag har tränat då och då med att gå i halsband och att hon då inte får dra. Korta bitar och med mycket godis har det gått.
Myras explosiva identitet finns kvar men jag märker att hon mognar. Hon måste inte kasta sig ut genom dörren med ett skall varje gång. Hon måste inte fara som ett skått över vägen och de två högljudda skallen blir ibland bara ett kort avhugget woff. Jag märker att jag mycket mer kan påverka dessa beteenden nu. Om jag efter att ha gett Myra kommando smyger ut genom dörren och håller henne tillbaka i kopplet går allt mycket lugnare till. Går jag sakta över vägen och ger kommando med en mjukare röst blir det bättre.
För att inte tala om koppelträningen. Idag fick Myra gå större delen av promenaden i halsband. Första biten fick hon godis varje gång hon saktade in och tittade på mig. Det blev väldigt ofta. Andra biten struntade jag helt i godis utan stannade bara till om jag tyckte hon drog för mycket. När hon tittat på mig gick vi vidare. Går jag långsammare när vi tränar blir Myra lugnare. Det är verkligen en markant skillnad när hon går i halsband jämfört med sele. I selen drar hon ordentligt, något jag kommer få stor nytta av då vi ska träna drag. I halsband är kopplet sträckt men det är bara ett lätt drag i det som inte stör. Så fort jag känner att draget ökar stannar jag, då vet Myra vad som gäller. Efter att ha stannat några gånger ökar intervallerna mellan Myras spontana ögonkontakt med mig. Det finns verkligen hopp för detta härliga lilla busfrö!
Foto Erika Johansson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar