Myra boomerang

Dagen innan löning för nio månader sedan föddes Myra. I sju månader har Myra varit inneboende hos oss och varit del av vår familj. Det verkar som att hon vill stanna och det är jag och Sebastian glada för. Idag när jag var ute med Myra i skogen tänkte jag på att hennes australienska drag var väldigt tydliga. Jag tänker på Myra som en boomerang. När jag släpper henne lös kastar hon sig ut i den vida världen med full kraft och det ser ut som att hon aldrig mer skulle komma tillbaka. Så helt plötsligt, precis som en boomerang, bara vänder hon sig om i motsatt riktning och springer mot mig. Så håller det på fram och tillbaka. Ibland kastar sig boomerangen iväg kortare bitar och ibland far den iväg riktigt långt så att jag inte ser den, då kan det dröja en liten stund innan den kommer tillbaka men de är dessa gånger som den kommer med starkast återvändande kraft. Det är riktigt häftigt. Ja gillar dessa kelpies från Australien. Riktigt smart uppfinning och konstruktion måste jag säga.

Jag och Myra håller på att lära oss hur hennes krafter fungerar. Idag innan vi gick in i skogen tänkte jag släppa henne på ett grönområde och ta vägen upp till skogen genom en stor upplyst pulkabacke som egentligen är en mindre avdankad slalombacke. Där tänkte jag att det skulle vara perfekt att Myra sprang runt med sina boomerangkrafter utan att störa någon. Så till min besvikelse upptäckte jag att backen användes av ett gäng trailrunners som körde konditionsträning. För ett ögonblick dumpade jag idén att släppa hundarna och gå uppför. Men så tänkte jag att backen ändå var rätts tor och om jag och hundarna höll oss på ena sidan när vi gick upp skulle avståndet vara tillräckligt stort för att Myra inte skulle bli frestad att springa runt och besvära löparna.

Så jag gjorde det. Jag släppte min australienska boomerang och hon for mycket riktigt iväg i full fart upp för backen. Så ropade jag in henne och hon kom tillbaka med samma kraft, fick en godis och fick lova att springa igen. Allt enligt planen. Men vad sjutton det var ju en löpare även på vår sida av backen, och den har Myra satt fart efter utan minsta tecken på att vilja vända om. Jag känner ju till hennes förmåga och vet att hon förr eller senare kommer tillbaka till mig. Frågan är bara när. Inte är det lönt att ropa heller när hon redan är så långt bort.

Jag ser Myra försvinna bakom ett backkrön tätt bakom löparen som kämpar med sin backträning när jag själv går och ställe mig uppe i buskaget vid sidan av backen i hopp om att Myra ska tappa intresset för leken med löparen och istället börja fundera över vart jag tog vägen. Jag står där och småfnissar samtidigt som jag skäms. Rätt gött är det faktiskt att få gömma sig nu och slippa stå mitt backen och försöka ropa in en ouppfostrad halvgalen kelpie. Jag hinner varken fnissa eller skämmas speciellt mycket innan Myra kommer farande ner för backen med en kraft hon aldrig haft förr. Jag ger ifrån mig ett diskret ljud för att hon ska se mig där jag står i buskaget och hon svänger om i en fantastiskt elegant båge och springer rakt emot mig. Utan att säga ett ord kopplar jag min australienare och vi tar den långa mörka vägen upp till skogen och elljusspåret istället. Jag kände att det var slutlekt med löparna för denna kväll. Nu slipper jag fundera på vad som är starkast, suget att springa efter en människa som rör sig, som faktiskt i en kelpies ögon skulle kunna vara en borttappad flockmedlem, eller viljan att ha full koll på matte. Det sista lär vi få öva på lite till.