Jag kallar Murphy stygga kusinen. Men han är egentligen inte stygg utan mest rädd. När Myra träffade Murphy första gången var hon blått en valp på dryga tre månader. Då kunde de vara max fem meter ifrån varandra innan de började skälla på varandra hysteriskt. Det är alltid Murphy som börjar skälla av rädsla och för att han inte riktigt vet hur han ska umgås med andra hundar. Myra är inte rädd, hon tycker att det är spännande och så gillar hon att skälla.
Nu tre månader senare fick kusinerna träffas igen. Jag kallar dem kusiner då Murphys matte är min syster. Vi gick en promenad på fem kilometer. När de träffades utanför bilen och vi började gå var de helt hysteriska. Efter en stund kunde vi gå hyfsat nära varandra utan att hundarna skällde. Vi upptäckte att det var bäst att Myra gick framför Murphy så att han hade koll på henne. När de gick så kunde Murphy till och med våga sig fram och lukta i Myras bak ett par gånger utan att nafsa efter henne. Men om Myra vände sig om med huvudet mot Murphy blev det läskigt och då skulle han skälla.
Efter en stund kunde hundarna gå bredvid varandra och Murphy tryckte sig nästan in mot Myra så att de gick som ett par draghundar som körde tvåspann. Vid ett par tillfällen när vi stannade tillnisade de på varandra, Myras öron åkte bak och hon slickade Murphy på nosen för att visa sig liten. Så fortsatte vi igen innan det blev för mysigt så att Murphy skulle tappa modet igen.
Movi som har skapat sig en relation med både Murphy och Myra, den förstnämnda genom att spöa upp honom några gånger, gick i lugn och ro vid sidan av och lät de små sköta sitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar