Idag var en sån riktigt fin höstdag med klarblå himmel och inte allt för mycket vind. Efter att ha suttit inne hela dagen och längtat ut kom äntligen eftermiddagen. Jag åkte till Vrinneviskogen med mina fyrbenta vänner. Myra var full av energi och drog som en galning i kopplet när vi gick i spåret. Så snart vi kunde svängde vi av på de öppna grönytorna där jag kunde släppa hundarna.
En bra bit bort gick det några andra med sina hundar. Jag höll mig på vår kant och kände mig trygg med avståndet till dem. Myra är ännu inte så självständig och drar sällan speciellt långt bort.
När vi var mitt för de ena sällskapet med hund, dock fortfarande med ett bra avstånd till dem, började Myra springa mot dem och skälla. Jag försökte ropa på Myra men det var så klart lönlöst. Myra var redan på väg mer än halvvägs mot dem och sket totalt i mig. Istället sa jag till Movi att vi skulle dra åt andra hållet. Vi satte fart in i skogen och ställde oss bakom ett träd. Det blev inte många sekunder av spänd väntan innan jag hörde att det prasslade i löven och Myra kom farande. Jag belönade med godis och vi fortsatte promenaden i skogsbrynet tills vi hade det andra sällskapet med hund långt bakom oss.
När fältet tog slut gick vi in i skogen. Där gick vi på de mindre stigarna, bland annat rid- och cykelstigar. Det är sällan jag möter någon annan på dessa stigar. Idag såg jag en cykel närma sig oss på håll. Då gick jag rakt in i blåbärsriset och ropade på hundarna. De kom lydigt efter mig och fick sin godis medan cykeln passerade. Myra hade extra fart då hon sprang ut på stigen igen efter att cykeln åkt förbi. Jag passade på att gömma mig igen då hon var lite väl självständig.
Rätt snart kom hon farandes förbi på stigen letandes efter mig. Hon har ännu inte lärt sig använda nosen i detta läge utan missade mig och fortsatte åt det håll vi kom ifrån. När jag inte såg henne längre hjälpte jag henne på traven med att ropa. Jag vet ju inte annars hur långt hon sprungit tillbaka för att leta efter mig. En glad kelpie var det iallafall som dök ner i buskaget där Movi och jag så tålmodigt väntade.
Myra har rätt bra koll på mig när vi går på stigen. I vanliga fall pinnar hon på några meter framför och stannar sen till för att vänta in mig och Movi. Ser hon något så blir avståndet längre. Längre fram såg hon några cyklister som åkte på en parallell stig. Hon sprang ifrån mig och jag ställde mig bakom ett träd. Denna gång blev Movi kvar helt synlig på stigen. Jag tänkte att Movi avslöjar oss, oftast känns det som att det är Movi som Myra har mest koll på och inte mig. Nu fick jag min teori motbevisad. Myra for som vanligt fram på stigen och missade som vanligt mig med råge då hon varken såg mig eller använde sin nos. Jag fick åter igen ropa in Myra som sprungit bortom synhåll åt det håll vi kom ifrån. Att hon kutat förbi Movi utan att stanna förstår jag inte men där måste oron över att åter igen ha tappat bort matte tagit överhanden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar