Att Myra trivs i skogen är kanske ingen förvånad över. Men trivs hon på stan. Jag och Sebastian bor cirka trehundra meter från stadens centrum. Trots det kan jag tyvärr räkna antalet gånger vi gått med Myra på stan på min högra hand. Kanske eventuellt får jag låna något finger från den vänstra handen men bara kanske. Det är alltid mer lockande att gå mot skogen, grönområdena och parkerna. Där trivs både hundarna, jag och Sebastian. Men ibland behöver vi ta svängen till stan, bara för att träna. Idag blev en sån dag. Vi överlevde.
Vi går genom Vasaparken, över Södra promenaden, och sen är vi på stan. Myra har en hög energinivå, vill bara framåt. Hon sänker ner huvudet, lägger öronen längs nacken och drar framåt. Hon infinner sig i positionen mellan Movi och mig. Jag håller Myras koppel tajt, så tajt att det inte finns utrymme för att dra. Så går vi, strukturerat tillsammans genom staden. Myras blick är fixerad framåt. Movis blick är fixerad över Myras rygg på mig. Ibland får jag en blick även av Myra, då stannar vi till och jag bjuder hundarna på godis. Myra är trots sin koncentration framåt väldigt följsam. Stannar jag så stannar hon, inget drag i kopplet förrän vi fortsätter.
Vi går genom en liten central park. Movi finner ro att göra ifrån sig. Myra är upptagen med alla nya dofter och av vattendraget som byggts till de lekande laxarna. Vi fortsätter sedan mot Östra promenaden. En bra bit innan varje vägkant stannar Myra och tittar på mig, jag behöver inte längre säga åt henne att stanna. Efter min signal fortsätter vi med full kraft, Myra med blicken framåt, Movi med blicken på mig.
Väl vid Östra promenaden dundrar bilarna förbi. Myras drag i kopplet blir starkare. Jag släpper på ordningen Movi, Myra, jag. Orkar inte hålla handen och armen fixerad så längre. Myra sluter upp mot en husvägg och fortsätter framåt bredvid väggen. Bilarna dundrar förbi och Myra drar framåt längs väggen. Jag stannar och låter Myra passivitetsträna i denna tuffa miljö. Kopplet blir slakt, Myra står helt still och tittar på mig. Lugn och stilla, inga tecken på att något är jobbigt. Jag står kvar. Myra sätter sig, fortsätter vänta. Sen fortsätter vi. Kampen framåt tar vid.
Efter en stund svänger vi åter in i Vasaparken. Denna välbekanta park. Bakom parken fortsätter stadens ljud av skrikande bilar. I parken är det tyst. Tyst och lugnt och Myras koppel blir slakare. Hennes öron reser sig. Hon kan äntligen kissa och går nöjt hemåt med målmedvetna steg. Staden är ingen hit men vi överlever den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar