Så gjorde vi det. Idag igen. Jag och Movi sprang en mil. Vi fick sällskap av Sebastian denna gång. Det var underbart.
Jag kände mig trött redan efter den en och en halv kilometer raska promenaden upp till skogen. För ett ögonblick funderade jag över hur energin skulle räcka men vi började springa i långsam takt på rundan som är 10.1 kilometer.
De första två kilometrarna var en uppvärmning och kändes bitvis lite tuffa. Sen gick det lättare att springa resten. Luften var frisk, jag njöt av sällskapet och skogen. Jag och Sebastian höll jämn takt. Vi både drog varandra och höll nere tempot så att vi skulle orka hela milen runt. Movi låg bakom och sprang ibland ifatt oss så att hon låg bredvid. Hon var riktigt duktig hela tiden.
Uppförsbackar och motvind var så klart de tuffaste bitarna. För övrigt kände jag att jag hade kraft hela vägen in i mål. Sebastian skulle så klart stanna och kissa vid nio kilometer så han stal någon minut från vår miltid som inklusive detta blev 66 minuter.
Jag är väldigt nöjd över att ha sprungit milen igen och att det var än mer smärtfritt än förra gången. De senaste veckorna har jag känt mig trött och kännt att jag tappat min kondition. Milen är ett kvitto på att jag är stark trots allt. Det är att komma igång som är det svåraste.
Movi fick en skål med kallt vatten och en dusch när hon kom hem. Sen åt hon tre deciliter helfoder. Nu har hon bäddat ner sig mellan två kuddar i soffan. Det ska jag också göra efter lite mat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar