Igår fick jag lära mig av min kelpiekompis Emelie att kelpies kan ha sju färger. En av de färger jag inte visste namnet på är fawn. Fawn är silver, typ.
Imorse när jag vaknade upp tittade jag ut på en silvervit värld. Det tunna lagret snö som kommit dagen innan hade frusit fast och täckte världen med en hal och glansig hinna. Himlen hängde i backen och det gick inte att urskilja vart den silvervita himlen slutade och den silvervita marken började. Allt var fawn. Vackert, magiskt och mystiskt.
Det silvervita höll i sig hela förmiddagen fram till lunch. När jag satt och åt på jobbet slogs jag av att det blev ljust och en strimma sol pressade sig fram. Himlen gick från fawn till solklar på någon timme. Den fuktiga kylan satt kvar när jag cyklade hem men solen gav energi så jag hämtade Movi och gick upp i skogen för att springa.
Jag och Movi sprang fem kilometer. Det blev andra femkilometersrundan på länge. Den första sprang jag förra veckan. Innan dess har jag bara åkt skridskor. Det märks att jag inte hållt konditionen i gång på samma sätt när jag åkt skridskor. Det var ganska jobbigt att springa idag med. Vi började stort med en uppförsbacke och sen kämpade vi vidare hela spåret med ytterligare några rejäla uppförsbackar.
Början var tuff men det blev faktiskt lättare. Skam den som ger sig tänkte jag och sprang vidare. Det bästa receptet mot dålig kondition är just att springa och sprang gjorde vi.
På vägen ut ur spåret mötte vi en man med sin ledarhund. Det var andra gången denna vecka som jag mött en ledarhund med sin människa. Den första var på en inspirationsdag med jobbet. Jag imponeras verkligen av samarbetet mellan ledarhund och människa. Som detta, då ledarhund och människa är på väg upp i skogen för att promenera i skymningen efter en dag av fawn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar