Idag trotsade jag en avtagande förkylning och en gynnande allergi och gav mig ut och sprang för första gången på en vecka. Jag tänkte inte springa långt och jag tänkte inte springa snabbt. Istället fokuserade jag på att andas rätt. Jag gick upp till Vrinnevi och sprang femkilometersrundan. Mitt mål var att andas med näsan hela tiden.
Andas in på lång ett. Andas ut på ett, två, tre. Ett. Ett, två, tre. Ett. Ett, två, tre. Jag hade egentligen ingen större uppfattning om hur jag skulle andas men någonstans hade jag hört en takt som tycktes funka. Jag sprang rak i ryggen och andades efter min kakt. Bara näsan, bara näsan. Snoret rann, javisst. Men det var bara att torka mig om näsan och springa. Utan att öppna munnen.
Förutom att solen sken och gav mig huvudvärk så gick det förvånansvärt bra att andas genom näsan. Även de tuffare uppförsbackarna gick bra. Andningen blir jämnare och troligtvis också djupare om jag gör rätt. Värmen störde Movi än mer än mig. Hon flåsade sig fram hela rundan. Men runt tog vi oss. Movi med öppen mun och jag med stängd. Målet var avklarat och vi gick nöjda hemåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar