Igår på lunchen satt jag med en jobbarkompis och pratade spår. Folk började dra sig hemåt för att fira påsk och det var nästan bara vi i matsalen. Så vi passade på att grotta ner oss i hundträningens värld. Jag som är ny när det gäller att äga en brukshund suger i mig av allas kunskaper. Helen har tränat och tävlat i spår hur många år som helst så hon har en del kunskap att dela med sig av. Vi bytte telefonnummer och kom överens om att höras av för att lägga spår tillsammans så snart hennes förkylning gått över.
Redan samma kväll fick jag ett sms med frågan om vi skulle spåra tillsammans imorgon. Jag var på. Vi bestämde plats och kom överens om att ta med fika. Det kändes riktigt kul att få komma igång att träna med Myra, och få en expert till hjälp.
Idag, dagen för spårningen vaknade jag upp till ett vitt landskap. Snön som föll denna morgon skulle fortsätta att falla konstant under hela dagen. Både jag och Helen hade hunnit byta till vinterdäck på våra bilar. Men vi vågade oss iallafall ut på landet och körde in på en snöig och lerig skogsväg. Det var inte heller bara vi som var galna och skulle lägga spår på årets snöigaste dag. När vi kom in i skogen satt ett gäng bruksfolk under en gran och fikade medan de väntade på att deras spår skulle vila.
Vi blev hänvisade an bit bort för att lägga våra spår. Vägen var svårkörd och skogen ganska tät. Vi hittade iallafall ett bra ställe att gå in på. Jag fick i uppgift att lägga spår till Helens hund. Med fickorna fulla av spårpinnar och klädd som en julgran med snitslar vandrade jag in i skogen. Mycket var det att tänka på, med snitslar vid svängar, rätt avstånd mellan spårpinnarna och att försöka att inte korsa någon annans lagda spår.
Jag fick iallafall ut ett spår på cirka 7-800 meter. Jag är helt kass på att bedöma avstånd men fick instruktioner om att ta cirka 60 steg mellan pinnarna jag lade ut. Om jag gjorde en vinkel så skulle jag vänta cirka 60 steg med att lägga en ny pinne så att hunden inte skulle gena då den kände doften av pinnen. När jag lade detta spår hade jag inte avancerat vad gäller kunskap om hur vinden går men för att det ska bli helt rätt ska även det tas in i beräkningen då pinnarna läggs ut.
Spåret blev helt okej och hunden som gick det klarade det fint. Missen var att jag hade råkat korsa ett annat spår några gånger så de andra som var ute och spårade i skogen blev inte jätte glada. Vi tappade också bort oss på slutet en bit när vi gick mitt spår men vi hittade rätt till sist så att hunden fick ett bra avslut.
Så var det dags för Myra att gå sina två korta spår som Helen hade lagt. Jag fick instruktioner om hur hon skulle gå på spåret. Vi tittade hur vinden blåste och jag ställde mig parallellt med spåret så att doften från spåret blåste mot mig och Myra. Myra som inte hade en aning om vad som förväntades av henne skulle i detta läge varken ha beröm eller något kommando. Hon fick vittring på spåret och gick på det. Till en början gick hon åt fel håll. Jag fick instruktioner om att stå still och vänta in Myra om hon gjorde fel. Att jag stannar är som att jag lägger i bromsen, så får Myra klura på hur hon går vidare.
Strax där efter satta Myra fart med nosen i backen i rätt riktning. Spåret gick rakt fram en bit och sen svängde det in i spenaten till vänster. Där gick Myra fel så jag fick lägga i bromsen igen. Det tog ett tag innan Myra förstod vad hon skulle göra då så jag fick ta ett par hjälpande steg i rätt riktning. Så var Myra på banan igen och följde spåret till sitt slut där Helen lagt en boll. Myra hittade bollen. Jag kastade lite med den, Myra tog den snabbt i munnen någon gång men hon har inget jätte stort föremålsintresse än tyvärr.
Nästa spår skötte Myra galant. Hon hade inga problem att följa hur det gick, någon gång hamnade hon fel men kom på rätt spår snabbt igen. En pinne som Helen lagt ut gick hon förbi, en annan pinne markerade hon genom att hon började nosa runt mer där tills hon satte nosen mot pinnen, dock tog hon aldrig upp den och hade ingen lust att leka med den när jag försökte. Även detta lite längre spår slutade med en boll som var något roligare än den andra.
Som vanligt är det Myra som är stjärnan och lär sig saker snabbt när vi jobbar tillsammans medan jag har mycket att lära. Myas nos var det inget fel på. När hon gick i spåret var det full fart framåt med nosen i backen. Så roligt att se henna arbeta med sån energi och koncentration. Som hemläxa har vi fått att träna upp föremålsintresset. Jag ska också bli bättre på att läsa hunden. Om Myra går fel ska jag snabbare dra i bromsen så att hon går tillbaka i rätt spår igen. Nu hade jag en fördel med snön att jag kunde ana fotspåren, trots att det fortsatte snöa. När det är barmark har jag inget att gå på mer än de snitslar som satts ut i svängarna och där det ligger en pinne.
Jag känner att det krävs en hel del för att jag skulle kunna bli duktig på spår och göra allt enligt regelboken samt kunna ta hänsyn till vindar och avstånd. Dock är detta en rolig träningsform. Jag tänker därför att det är bättre att jag tar mig ut och fortsätter lägga spår och träna. Det viktigaste är att det bli gjort och att vi har kul än att det bli helt rätt och riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar