Söndag kväll. För första gången på sjukt länge har jag noll energi att gå till jobbet imorgon. Det känns som att det inte var många timmar sedan jag satt fast på Stockholm Central och var på väg att inte komma hem på grund av storm och inställda tåg. Efter en väldigt kort helg som varit ohyggligt mörk och stormig är det snart återigen dags att resa till Stockholm. Vinden viner utanför fönstret och det stormar minst lika mycket nu som i fredags då jag var fast i Stockholm. Det som är bra är iallafall att jag är hemma så skulle tågen inte gå på måndag morgon blir jag iallafall kvar i min trygga vrå. Tyvärr är det nog så att de kommer att gå och då är det bara att rulla till jobbet utan att klaga.
Jag har kommit på att jag är otroligt beroende av vädret. Dels är det ju så att solen ger mig energi att göra saker, oavsett vad det är jag ska göra. Dels är det också så att min fritid är helt och hållet beroende av vädret. Det jag tycker är kul att göra handlar till stor del av att vara ute. Det är friluftsaktiviteter av olika slag tillsammans med min hund, sambo och vänner. Kan jag inte göra något av detta på en hel helg så blir jag helt seg och halvt nedslagen. Nu var jag iallafall ute ett par vändor, varav en gång uppe i skogen, men för mig räcker det inte med en blåsig promenad. Jag måste få vara ute i timmar och känna att jag kan njuta av det.
Det som gör mig mest nedslagen är att jag tänker att detta kommer vara vardag. Min föreställning av vad en vinter och sommar är kommer för varje år vara längre och längre ifrån verkligheten. Tolv grader varmt i december är inte normalt. Det är heller inte konstigt med tanke på hur mänskligheten lever och behandlar jorden. Att jorden en dag kommer att gå under är ett faktum. Att jag allt mer sällan, och kanske till slut inte alls, kommer att få uppleva barndomens vintrar är något som jag har sjukt svårt att förstå.
När jag idag plockade ner dagens skörd av pepparkakor i burken funderade jag över om jag på sikt kommer att behöva byta livsstil. Jag tänkte då inte på de vardagliga sakerna som att hushålla mer på resurserna, det ser jag som naturligt, jag tänkte mer på intressen och vad jag lever för. Kanske jag på sikt kommer att behöva söka mig till mer inomhusbundna aktiviteter. Kanske jag kommer vilja flytta högre norrut för att undvika ständig höst. Kanske jag kommer känna ett behov av att resa utomlands oftare för att någon gång uppleva sol och värme. Jag vet att just denna ekvation är svår men önskan kommer vara betydligt större än den varit tidigare.
Mina bekymmer är banala i jämförelse med de problem som uppstår i de delar av världen där klimatförändrigen slår som hårdast. Jag känner mig, mitt melankoliska tillstånd till trots, dock trygg i det land jag lever i. Sverige ligger så pass bra till geografiskt, att vi borde klara oss hyfsat bra då jordens medeltemperatur ökar. Detta läge är något som vi måste dela med oss av när klimarflyktingar lämnar sina egna ohållbara situationer. Att jag över huvud taget har haft den bardom jag har haft med hundar, villa, sommarstuga, båt och fjällsemestrar har jag att tacka de länder som nu tar den hårdare smällen. Tack och förlåt.
Jag vet inte riktigt hur jag ska sluta detta. Det blev lite om mycket eller kanske ingenting. Till ljudet av stormen Helga går jag nu och lägger mig. Jag undrar vad nästa storm kommer att få för namn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar