Inflyttningsfest

Att Vajlo flyttat in firade vi med en inflyttningsfest. Våra hundkära grannar Dorit, Ludcy och Patricia kom och firade kvällen med oss. Vajlo charmade de alla med sina trick. Föll en stolsdyna ned på golvet var han genast där och plockade upp den. Vajlo passade också på att dra av gästernas strumpor både en och två gånger, assistanshund som han är. Och strumporna åkte av vare sig det behövdes eller ej men det var ingen gäst som protesterade så partytricket fungerade absolut.

Patricia som har bott i Australien tyckte det var extra kul att träffa Vajlo. Hon såg likheten med både dingon och vallhundssläktingen australien shepered, som Movi är. Ja, det är väl egentligen någon form av border collie i kelpien men det går på ett ut.

Dorit fick sin mage undersökt genom puffar med nosen, precis som jag fått tidigare när jag legat och vilat och försökt gosa med Vajlo. Då när jag försökt få honom att vila med mig hade han helt missuppfattat mina signaler. Vajlo hade då börjat med att försöka klä av mig tröjan och strumporna och sen gått över till att göra en rejäl undersökning av min mage. Jag hade då blivit orolig och undrat om han diagnostiserat mig som både rörelsehindrad och sjuk i magen. Tanken att han var utbildad även medicinskt hade slagit mig. Dorit, som nu fått en liknande undersökning, hade dock en annan teori när jag berättade om att han även varit på min mage. Dorit frågade om jag skulle ha mens snart och när jag tänkte efter så kom jag på att det stämmer.

Det var ju jäkligt smart att ha en hund som talar om när mensen ska komma. Det är inget som jag själv har koll på eller knappt känner av. Eller snarare, jag brukar fundera en gång i månaden över varför min mage känns så stor, och så tänker jag varje gång att jag kanske borde ändra kosthållning och träna mer. Först när mensen kommer inser jag att det är den och då släpper jag tankarna på att jag behöver äta och träna mig i form.

För mig är mensen som pollenallergin är på våren. Varje gång kommer det som en överraskning. Precis när våren spricker ut, då värmen och grönskan smyger fram och då kroppen börjar sprudla smäller det till och börjar klia i ögonen. Kroppen blir sedan trött av pollenmedicinen och jag tänker varje år "ja just ja, det var så det var med våren, den innebar ju kli i ögonen ja". Och det är där Vajlo skulle kunna dyka upp med en puff av påminnelse, precis innan björken spricker ut. Kanske med en burk pollenmedicin i munnen för att ta ner mig på jorden redan några veckor innan. "Glöm inte bort att dina ögon kommer klia snart, det är nog bäst att du tar en tablett" skulle han säga, på samma sätt som han nu sagt "kom ihåg att packa väskan med bindor och du, du behöver inte ändra din kost och träna som en tok, det går över snart".

Ja, det finns mycket att lära av Vajlo och Dorit är inte så dum hon heller som drog denna slutsats. Hur som helst så var alla gäster nöjda med kvällen. Utöver allt uppassande från Vajlos sida så gjorde han också några hundiga saker som att leka med en boll, skälla vid dörren då någon gick i trappen och att tigga mat, det senaste speciellt från hans favorit Ludcy men helt utan resultat. Att Vajlo gör sådana saker tycker jag är befriande, han är ju trots allt en hund, om än en väluppfostrad vallhund.